Det är svårt att undgå hur mycket lidande den ”nya” flyktingpolitiken skapar. Den politik som enligt statsministerns utsago nu består mer av ”ordning och reda”. Den ordningen innebär att ensamkommande barn flyttas runt över hela Sverige och rycks upp med rötterna. Den innebär att barn får sin ålder nedskriven och därmed garanteras de en plats på utvisningsplanet mot Kabul. Den nya politiken skapar det lidande som inte längre känns i den 17-åring som befaras ha dödats i ett terrorattentat i Kabul, bara några dagar efter tvångsutvisningen från Sverige. Den ”nya” politiken leder till oro och stress hos familjer som splittras, när den ena föräldern fått ett utvisningsbesked.
Vi vet precis vad som händer. Det finns många vittnesmål, det finns siffror och statistik. Vi lever mitt i det. Människorna finns i varje nyhetstidning du läser. En artikel om en person som ska få lämna på grund av att hen inte har tillräckliga skyddsskäl eller ett barn som försvinner från skolan .
Rörelsen, Vi står inte ut, har inte slutat kämpa. Organisationer som deras, uppmärksammar oss andra dagligen om hur illa det är, hur ideella krafter sliter och hjälper och tröstar och fyller upp, där samhället nu har dragit sig tillbaka. Detsamma gäller det läsarfinansierade medieprojektet Blank Spot Project, som bevakar, skriver och folkbildar om vilken situation barnen från Afghanistan skickas tillbaka till, som vittnar om hur de ensamkommande mår och som ställer politiker till svars.
Vi vet att inget annat att asyllagar som ger människor rätt till en fristad från krig och förföljelse är gott nog. Lagar som återigen gör det möjligt för familjer att återförenas och uppehållstillstånd som är permanenta. Allt annat är att passera anständighetens gräns.
Vi kan inte säga att vi inte visste. För vi kan inte lära bort empatin. Så stöd de personer, organisationer och partier som inte står ut men som fortfarande kämpar. De som tror att det vi gör idag är viktigt för i morgon.