Inrikes/Nyheter 26 november, 2021

Den stora flyktingillusionen

Under flyktingkrisen 2015 förutspådde besluts­fattare, experter och debattörer att Sveriges ekonomi skulle sargas hårt. I stället blev de följande årens statsfinanser de starkaste på länge. En ny bok, som varken regeringen eller högern vill att någon ska läsa, ifrågasätter nu tanken på flyktinginvandrare som en ekonomisk kostnad.

Under den dramatiska hösten 2015, när karavaner av flyktingmigranter från främst Mellanöstern kunde ses vandra längs europeiska vägar i hopp om att få asyl någonstans, etablerades snabbt ett ord i media som kom att beteckna händelsen: ”flyktingkrisen”. En i princip helt samstämmig mediekör frågade sig om Sverige, Tyskland och de andra länderna som inte redan hade stängt sina gränser hade råd att ta emot de hundratusentals människorna som sökte ett nytt hem. I den mån någon avvikande åsikt uttrycktes handlade det om ett annat svar på den frågan: vänstern och de mer invandringspositiva delarna av det politiska spektrat hävdade att Sverige hade råd, och accepterade därmed också premissen att invandrare är en ekonomisk kostnad.

I borgerlig media var tongångarna om landets ekonomiska framtid närmast apokalyptiska. Finansminister Magdalena Andersson varnade för att Sverige, vars ”lador” redan var ”tomma”, skulle behöva dra åt svångremmen. Hon slog fast att staten måste låna pengar för att ”klara flyktingkrisen” och att statsbudgeten skulle gå med underskott de kommande åren.

Anledningen var att de 163 000 flyktingarna som sökte asyl i landet skulle kosta staten pengar. Detta eftersom de behövde pengar och husrum och i gengäld inte förväntades kunna bidra till samhället i form av skatteintäkter.

Men katastrofen uteblev. Den 10 januari 2017 publicerade Riksgälden ett oskyldigt formulerat pressmeddelande på sin hemsida:

”Statens totala in- och utbetalningar under 2016 resulterade i ett överskott på 85,3 miljarder kronor. Riksgäldens prognos från oktober var ett överskott på 79,7 miljarder kronor. Skillnaden förklaras till större delen av högre skatte­inkomster.”

Trots domedagsprofetiorna var den svenska statens slutsaldo det bästa på nästan ett årtionde. Farhågan att den ekonomiska skadan skulle uppenbara sig först senare kom också på skam. Året därpå rapporterade Riksgälden ett överskott på 61,8 miljarder kronor för 2017. Myndighetens egen prognos var ett överskott på 28,3. De följande åren ökade överskottet igen till 80 och sedan 112 miljarder kronor. I stället för stora budgetunderskott och dyra lån lyckades Sverige ta emot 163 000 flyktingar utan att låna en krona, vilket Magdalena Andersson till och med skröt om i september 2017 när hon presenterade budgeten för 2018. Trots att staten hade spenderat mer än den hade gjort på länge för att hantera mottagandet vändes de befarade underskotten i de största överskotten landet hade upplevt på flera år. Krisen förvandlades till en ekonomisk framgång. Vad hade egentligen hänt?

Enligt Peo Hansen, som är professor i statsvetenskap vid Linköpings Universitet, visar den svenska flyktingkrisen att den dominerande föreställningen om hur sambandet mellan invandring och nationalekonomi ser ut är helt felaktig. I sin nya bok Migrationsmyten: sanningen om flyktinginvandringen och välfärden – ett nytt ekonomiskt paradigm nagelfar han hur flyktingkrisen hanterades i Sverige och Tyskland av både politiker och media, och kommer till en skoningslös slutsats: ingen hade förstått hur det egentligen förhåller sig, vilket förklarar varför alla fick så fel.

Han menar att det faktum att Magdalena Anderssons felaktiga förutsägelser inte blev till ett politiskt problem för henne och regeringen säger mycket om svensk media.

– Hennes retorik visar hur svag svensk stormedia är, eftersom den inte kan ställa några tuffa frågor. Hon gick ut vitt och brett och varnade för att ”det här är inte hållbart, vi kommer få underskott och behöva låna, nu blir det tufft, nu måste vi skära ned”. Och sedan plötsligt vänder hon på klacken 2017 och skryter med att vi inte har lånat en enda krona för att finansiera flyktingkrisen. Ingen journalist påminde henne om vad hon hade sagt 2015 när allt skulle gå åt helvete, säger han till Flamman.

Anledningen till att inga sådana frågor ställdes tror Peo Hansen beror på att kunskapen om hur migration och ekonomi egentligen förhåller sig till varandra är låg överallt, även hos experter och beslutsfattare. Gemensamt för den överväldigande majoriteten av kommentatorerna är att deras tänkande präglas av vad Hansen kallar för ”sunda statsfinanser”.

– Det är samma sak med hela den ekonomiska expertisen. Ekonomistyrningsverket, Finanspolitiska rådet och Konjunkturinstitutet resonerade på samma sätt. De tror att regeringen kan bestämma vilka inkomster den ska ha, och därför bestämma om den ska gå med överskott eller om den ska underskottsfinanseria. Men det kan den inte. För man kommer bara att veta vad budgetsaldot blir långt efteråt. Under räkenskapsåret är staten en aktör bland andra. Den privata sektorn gör som den gör och den utländska sektorn som den gör. Om staten tror att den går med underskott för att den spenderar mycket så är det inte konstigt att den får fel, för då går den privata sektorn och kommunsektorn på högvarv. Det kan inte bli underskott när hjulen snurrar och skatteintäkterna bara väller in. Men det här misstaget görs om hela tiden, säger han.

Detta synsätt som bygger på neoklassisk nationalekonomi går ut på att statens utgifter är avhängiga dess skatteinkomster. Det är därför det blir så viktigt att staten går med överskott. Mot detta synsätt, som lärs ut på nationalekonomiska grundutbildningar över större delen av världen, ställer Hansen ett annat, kontroversiellt perspektiv.

Bokens svenska titel Migrationsmyten påminner om den amerikanska ekonomen Stephanie Keltons bok Underskottsmyten som kom på svenska förra året. Det är ingen slump, för det ekonomiska ramverket som används är detsamma som hon blivit till en världskänd representant för, nämligen det som på svenska kallas modern penningteori – även känt som MMT, eller modern monetary theory. Det är ett ekonomiskt perspektiv som går ut på att en stat som trycker och belånar sig i sin egen valuta inte behöver oroa sig för underskott eftersom den inte kan gå i konkurs. För Peo Hansen är MMT det perspektiv som bäst kan förklara vad som skedde i Sverige under åren 2015 och 2016, när neoklassiska kommentatorer varnade för att utgiftsökningarna skulle leda till stora budgetunderskott.

– Det är det här med resursbegränsningar och sättet som MMT:are vänder upp och ned på det. Den grundläggande beskrivning som MMT ger är helt nödvändig för att kunna gå i clinch med den neoklassiska mainstream-­ekonomin, som helt dominerar migrationsforskningen. Det jag beskriver är hur den neoklassiska synen följer med in i politisk ekonomi och filosofi och etik om migration. Så jag kände att det här måste göras om och göras rätt. Också för att det finns en massa progressiva politiska ekonomer som är neoklassiska utan att veta om det.

Enligt Peo Hansen gjorde utgiftsökningarna under flyktingkrisen att Sverige förvandlades till en ”laboratoriemiljö” för den moderna penningteorin. I ett kapitel om de svenska kommunerna visar han hur många dittills svältfödda kommuner plötsligt upplevde ett oväntat ekonomiskt uppsving.

– Till och med det faktum att det gick så bra ekonomiskt för kommunerna har förtigits. De gjorde enorma överskott med hjälp av stödpengarna, som ofta var mer än de behövde. Men sedan ökade också skatteintäkterna i kommunerna, eftersom det blev rulle på konsumtionen och produktionen. Vi har inte haft så hög offentlig konsumtion sedan 70-talet. Kommunerna hade varit så svältfödda fram tills dess att de äntligen kunde börja lappa och laga saker och göra investeringar.

Orsaken till att ingen förutsåg den ekonomiska framgångssagan menar Hansen är att det neoklassiska synsättet enbart fokuserar på finansiella resurser, i stället för vad som kallas ”reella resurser”. Med andra ord frågar sig ekonomer i första hand varifrån pengarna ska komma, i stället för att fokusera på behovet av till exempel arbetskraft. Detta är skillnaden mellan ett tänkande präglat av sunda statsfinanser och vad som brukar kallas funktionella finanser. I det förra perspektivet utgår man, likt ett hushåll, från en budget innan man bestämmer vilka problem som kan lösas, medan man i det senare fokuserar på de reella problemen i första hand och pengarna i andra hand. I Sverige opererade rikspolitiken med sunda statsfinanser medan kommunpolitiken sysslade med funktionella finanser under 2015-2016, enligt Hansen.

– Finansiella resurser för ett land som ger ut sin egen valuta är inte ett problem på det sätt som det beskrivs på i neoklassisk ekonomi, utan de verkliga begränsningarna ligger alltid i det som kallas reella resurser. Det kan vara arbetskraft, kunskap, råvaror, och andra saker. Enligt funktionella statsfinanser behöver vi inte nödvändigtvis ändra på budgetprocessen. Däremot bör vi börja med att se på de reella behov som finns och i vilken utsträckning man kan möta dem.

Staten kan med andra ord trycka de pengar den behöver, men den kan inte skapa den arbetskraft eller de råvaror som behövs. När flyktingarna anlände till fattiga avfolkningskommuner utgjorde de en välbehövlig injektion av ekonomisk efterfrågan och arbetskraft, vilket avspeglade sig i de höjda skatteintäkterna, som i sin tur gjorde att staten gick med överskott. Hansen menar att coronapandemin visade på samma förhållande när den drog in över landet förra våren.

– Plötsligt kunde Sveriges regering pytsa ut miljarder till kommunerna utan problem. Men den kunde inte göra det med sjuksköterskor. Det är där begränsningarna finns på allvar. Politikens konst blir därför att utröna hur samhället kan förse sig med de resurser som det behöver. Om vi vill ha en välfärdsstat gäller det att få folk att vilja bli lärare eller sjuksköterskor eller socialarbetare. Med det finanspolitiska ramverket och principen om sunda statsfinanser har vi hela tiden lurats att tro att det är pengarna som är bristvaran. Men när pandemin kom borde vi ha sett att det inte var det, utan de reella resurserna som var bristvaran.

Den framgång som flyktingmottagandet innebar för kommunerna illustreras tydligt av en intervju som SVT gjorde förra året med en kommunpolitiker i Laxå, som Hansen citerar.

”Reportern: ’Vad vore Laxå utan sina invandrare?’

Bo Rudolfsson (KD), kommunstyrelsens ordförande i Laxå kommun: ’Fattigare. Både ekonomiskt och vi hade inte haft det här, vad ska jag säga, livet, att det syns att det går människor på gatan, utan det hade varit tomt. Så jag är mycket glad att människor har kommit till Sverige, kommit till Laxå och stannat kvar i Laxå.’”

Att den invandrarvänliga kommunpolitikern är borgerlig är ingen slump. Flyktingkrisen gjorde att konflikten mellan lokalpolitiken och rikspolitiken ställdes i öppen dager. På riksnivån rasade borgerliga politiker mot det ekonomiskt ”oansvariga” mottagandet och kallade Socialdemokraternas förslag om extrajobb för ”hittepå-jobb”. Men samtidigt förvandlades borgerliga politiker i kommun efter kommun av nöden till vad Hansen har kallat ”flyktingkeynesianer”.

– De insåg att de här människorna är reella resurser och att det inte kan gå fel för dem eftersom det blev ett slags överlevnadsstrategi för småsamhällen med krympande befolkningar som behöver arbetskraft. Så det finns en konflikt mellan rikspolitiken och lokalpolitiken som inte alltid syns. I grund och botten handlar den om att rikspolitiken präglas av sunda statsfinanser medan lokalpolitiken har funktionella statsfinanser. Och där försvinner ofta de politiska färgerna eftersom vissa kommuner kan ha det så extremt tufft. Därför kan en moderat kommunpolitiker tycka att det här med extrajobb är världens bästa idé, medan inte ens sossarna riktigt kan försvara dem på riksnivå när Moderaterna och Centerpartiet kallar dem för hittepå-jobb.

– Rikspolitiken behövde aldrig konfronteras med detta på allvar eller svara på några frågor. Jag drömmer om att rikspolitiker får konfronteras med kommunpolitiker i Agenda där kommunpolitikerna får svara på frågan om det är bra att vi snålar så mycket på riksnivå. Då skulle man få se så sjuka koalitioner mellan kommunpolitiker som annars aldrig håller med varandra.

Du kritiserar även vänstern för att använda sig av en retorik baserad på sunda statsfinanser. Till exempel citerar du ekonomer som Branko Milanovic och Wolfgang Streeck, som båda ser invandring som en kostnad som vi antingen har råd med eller inte. Vad anser du är problemet med vänstern?

– De flesta i vänstern vill åt samma håll så jag vill inte att bidra till att göra detta till en allt för stor motsättning. Det jobbigaste är när folk använder en marxistisk retorik och talar om arbetarklassen och ställer den mot migranter och flyktingar, och hävdar att det är de som har klassperspektivet och anklagar alla andra för att vara flummiga humanister som inte förstår att det är de inhemska arbetarna som får betala för kalaset när invandrare kommer – som det har blivit ganska vanligt att man gör. Min kritik är att de gör det för enkelt för sig, det är fulspel.

– För det första blir det lite som ett falskt medvetande. Vänstern måste lära sig basal makroekonomi. Sedan kan man så klart säga att man vill ha revolutionär utveckling, men så länge vi pratar om vad vi ska göra inom det system vi har så är det lika bra att lära sig hur det fungerar. Det andra är att synen på invandrare som en börda bara spär på rasismen. Det bidrar till ett samhällsklimat som spelar Sverigedemokraterna och extremhögern i händerna.

I länder som Tyskland har flyktinginvandrare fått specialdesignade jobb med lägre löner än inhemska arbetare, vilket har spätt på kritiken om att det rör sig om ett sätt att pressa ned lönerna. Hur ser det ut i Sverige?

– Hos oss har vi problemet med segregerade arbetsmarknader. Vi har en överrepresentation av utrikes födda och deras barn i vissa sektorer. Minst två LO-förbund har i dag en majoritet utrikes födda bland medlemmarna. Det är restaurang och hotell, samt fastighetsskötare. Det är ju väldigt intressant. Sedan har vi också skapade arbetsmarknader med låga löner, till exempel dem som uppstått på grund av rut-avdraget där vi också har överrepresentation av utrikes födda.

Ett av vänsterns argument mot fri invandring är att vi redan har massarbetslöshet och att migranter bara kommer att öka konkurrensen om jobben till kapitalisternas fördel. Stämmer inte det?

– Där är forskningen ganska enig. Till exempel har Sandro Scocco visat att invandrare inte tar svenskars jobb, utan de hamnar längst ned i hierarkin. Det är därför Fredrik Reinfeldt kunde säga att ”etniska svenskar mitt i livet har det bra”. Han trodde att han var neutral, men han borde fått mindre skit för det. I stället borde man ha analyserat situationen som han beskrev. Före pandemin var arbetslösheten väldigt låg bland infödda och mycket högre bland utrikes födda. Om effekterna är dåliga beror det snarare på att fackföreningarna inte har tagit sitt ansvar. När folk börjar säga att vi kan inte göra något för invandrarna tar våra jobb, då måste facket steppa upp ifall det finns sådana tendenser.

En aspekt av MMT som stör vissa inom vänstern är att det inte finns något klassperspektiv. Är det inte bara ett mer effektivt och rationellt sätt att förvalta klassamhället på?

– Nej det stämmer, MMT står öppet för vem som helst att använda. Nazisterna använde en typ av MMT, och sossarna i Sverige och New Deal-demokraterna i USA. I Sverige var det viktiga att vi övergav guldet på 30-talet. Jag har en artikel av den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss från den tiden där han spekulerar om vad det kan innebära att lämna guldet. Ja, det innebar välfärdsstaten, grattis. Jag har också läst en massa rapporter som skrevs efter 90-talskrisen. Det är samma sak där. När Sverige övergav den fasta växelkursen som var peggad till D-marken innebar det att Sverige fick en flytande växelkurs för första gången sedan 30-talet. Men vad gjorde sossarna då? I stället för att bygga ut välfärden som på 30-talet skar de ned den. För man införde ett finanspolitiskt ramverk, som egentligen är anpassat efter en fast växelkurs eller guldmyntfot.

– Men i sin deskriptiva form är MMT öppet för vem som helst, för det är redan så det fungerar. Sedan bygger vi politiska ramverk och begränsningar för att få folk att tro att det är ekonomiska lagar som styr politiken. Trots att varje gång man tar bort ramverken så ser man att det är politiken som bestämmer ekonomins ramar. Jag är livrädd för när extremhögern upptäcker detta på riktigt. Viktor Orbán i Ungern är redan ett exempel på detta. Man glömmer ofta bort att det är den enda anledningen till att han sitter kvar. Ingen pratar om hur han otroligt skickligt navigerade ur Ungern ur banan mot euron. Marine Le Pen är den jag alltid har varit mest rädd för. Hon sade vid förra valet att 70 procent av hennes politik inte går att genomföra under euron. Nu har hon släppt det där lite. Men jag tror att detta kommer att bli en stor fråga inom eurozonen, där länderna inte har någon monetär suveränitet alls.

Efter att ha läst din bok inser man dock att om det är något svenskt parti som inte lär hoppa på MMT-tåget så är det Sverigedemokraterna.

– Nej, jag tror att de är väldigt lata där i toppen. Det finns vissa tendenser till detta ute i Europa men det har ännu inte slagit igenom brett. I Italien finns det vissa på högerkanten som pratar om detta. Men den dagen man ser att de börjar intressera sig för detta på riktigt då är det allvarligt.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 24 maj, 2024

Public service i extremhögerns tjänst

Kommitténs ordförande Göran Hägglund lämnar betänkandet om public service till kulturministern den 13 maj. Foto: Samuel Steén/TT.

Utifrån myter om en ”vänsteragenda” vill regeringen krympa public service och öka dess politiska styrning. Detta kulturkrig kan bara mötas med klasspolitik.

Det är söndag den 12 maj. I Agendas studio ska EU-kandidaterna Helene Fritzon (S) och Charlie Weimers (SD) debattera klimatet.

– Hur viktig är klimatfrågan för dig? frågar programledaren.

Charlie Weimers svarar med en anklagelse:

– Ja, den är viktig. Men viktigast för oss är ju så klart migrationen och det är andra veckan i rad som den inte förekommer på bästa sändningstid i SVT, kan jag notera, trots att väljarna tycker att den är jätteviktig.

Orden ger en föraning om vad som komma skall. För dagen därpå presenterar riksdagen sin utredning för hur public service ska regleras nästa mandatperiod. Ett förslag som skulle ha lagts av riksdagens alla åtta partier tillsammans, men som slutat med att Tidö-partierna gjort upp bakom ryggen på oppositionen.

Riktningen är tydlig. Public service ska krympa, till förmån för kommersiella aktörer. Uppräkningen av de ekonomiska anslagen trappas ned. Kravet på fyra kanaler sänks till två. Sveriges Radio säger sig behöva säga skära ned med 220 heltidsanställningar – om uppräkningen inte höjs från dagens nivå.

Men verksamheten ska inte bara krympas. Som så ofta med Tidöregeringens kulturpolitik, kompletteras det marknadsliberala med ett inslag av högerextremism.

SD:s representant Alexander Christiansson berättar stolt på pressträffen att public service ska jobba särskilt mot de grupper där de har lågt förtroende. Som av en händelse råkar den lilla grupp av befolkningen vara just sverigedemokratiska väljare, visar Som-institutets årliga rapporter. En studie som publicerades den 17 maj visar samtidigt att människor som är ”klart till höger” tar del av SVT:s innehåll i lika stor utsträckning, och att en majoritet (55 procent) är emot ett smalare public service-uppdrag.

För att öka förtroendet har man tagit bort nyckelord i uppdragsbeskrivningen om jämställdhet, mångfald och variation i befolkningen. Och allvarligast: Public service ska utsättas för fler granskningar, för att se till att de är ”opartiska” och inte ”politiskt vinklade”.

Att public service skulle ha en dold vänsteragenda är dock en myt, som Kalla Fakta nu dessutom har kunnat visa att Sverigedemokraterna själva producerar och pumpar ut genom sin trollfabrik.

Samtidigt är det opartiska en omöjlig position. Det går inte att ställa sig utanför eller över politiken, som avspeglas i allt ifrån programval, till vems röster som får höras och vad som ses som ont, gott eller självklart.

Nu blir det viktigare än någonsin för vänstern att jobba strategiskt med att sätta en egen politisk agenda.

I bästa fall är strävan efter opartiskhet en jakt på den politiska mitten. Men public service hamnar redan i dag ofta en bra bit till höger om den. Ett flagrant exempel är den inkonsekventa hanteringen av Eurovision. Att utesluta Ryssland på grund av invasionen av Ukraina, sågs som en självklarhet. När samma krav restes mot Israel på grund av folkmord, sågs det i stället som politiskt och därför otänkbart.

Ett annat exempel är sammanhanget där den här artikeln började: samhällsprogrammet Agenda. 2021 visade Dagens ETC att nästan vartannat program handlade om invandring, med koppling till brottslighet. Människor med bakgrund i andra länder demoniserades och målades ut som roten till alla problem. Agenda drev tittarna framför sig när rasistiska förklaringsmodeller vann giltighet.

Om utredningens förslag blir verklighet kommer fler steg att tas i den riktningen. Bort från spegling av hela befolkningen med all dess variation, mot att bli ett verktyg i handen på en allt mer fascistisk höger.

Nu blir det viktigare än någonsin för vänstern att jobba strategiskt med att sätta en egen politisk agenda. Att avslöja vem som tjänar på rasismen, och möta kulturkriget med den klasspolitik de vill få oss att glömma.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 24 maj, 2024

Med piska och offerkofta

Linda Skugge debuterade på 1990-talet och har sedan dess hunnit ömsa skinn många gånger. Foto: Anna Tärnhuvud/SVD/TT.

Träna är härligt, suga balle är sådär. I sin nya bok bekräftar Skugge att hon är Skugge. Men energin är det inget fel på.

När krönikören, författaren och före detta feministikonen Linda Skugge utkommer med 50: Lämna mig inte – tredje delen i den svit som inleddes med 40: Constant reader och 45: Morbus Addison – är den skriven genom Lady Lazarus lins. 

Lady Lazarus är inte bara Linda Skugges porriga alias, utan även en dikt på fri vers av Sylvia Plath. För Linda Skugge är mer än Fittstim och Onlyfans. Hon är beläst och intellektuell, har ett associativt huvud och en språklig stil som kännetecknas av inre monolog – och att läsa 50: Lämna mig inte och bli kompis med Lady Lazarus är omtumlande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ida Stiller
Frilansjournalist.
Utrikes 23 maj, 2024

Slaget om EU:s själ

Sättet som Giorgia Meloni har omfamnats av EU-kommissionen tyder på att ingen konflikt behöver uppstå mellan högerextrema regeringar och EU:s ledarskap – så länge vissa villkor uppfylls. Foto: Roberto Monaldo/AP.

Den reaktionära nationalismen framställs ofta som europatankens motpol. Men idéer om ett enat Europa har en lång historia inom extremhögern – och efter nästa månads val kan de bli verklighet.

Inför Europaparlamentsvalet 2019 höll ledaren för det postfascistiska partiet Italiens bröder, Giorgia Meloni, ett tal. I det förklarade hon att EU:s huvudstad borde vara Rom, något som hon tänkte kräva som medlem av Europaparlamentet.

– Europeiska unionens huvudstad kan inte vara den plats som är mest bekväm att ha institutionerna på. Det borde vara den som bäst representerar dess tusenåriga identitet! skanderade hon från scenen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Krönika 22 maj, 2024

Studentprotesterna ger hopp om att unga kan påverka samhället till det bättre, skriver Alva Edith Lundberg. Foto: Emil Davidson/TT.

Katastrofnyheterna haglar: barn i Gaza mördas och ständigt nya värmerekord slås på en jord som dränks och torkas ut om vartannat. Nyheterna gör mig ständigt medveten om att jag bor i ett rikt välfärdsland och inte behöver oroa mig över om mina basala behov kan uppfyllas.

Men jag är orolig ändå. Jag är 24 år och kan inte vända ryggen åt barnen i Gaza, alla människor som lider och dör av klimatkrisens konsekvenser, eller åt SEB som lånar ut hundratals miljarder till industrier som möjliggör klimatkatastrofens fortsatta förödelse.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 22 maj, 2024

De låter inte Frankrike glömma kvinnovåldet

Den feministiska kollagerörelsen uppmärksammar mäns våld mot kvinnor. Foto: Agathe Hurtig Cadenel.

Den franska feministrörelsen Collages féminicides klottrar namnet på mördade kvinnor på väggarna om nätterna. Mot sig har de både poliser och mansgrisar.

Till skillnad från Sverige fortsätter metoo att växa i Frankrike. Häromveckan tog den sig ända till filmfestivalen i Cannes där skådespelerskan Judith Godrètche premiärvisade sin kortfilm Moi aussi, franska för jag också. Det var en film – och ett ämne – som präglade årets filmfestival.

Först var det litteraturen med Vanessa Sprangoras bok Samtycket, nu är det filmbranschen. Rörelsen är inte klar förrän varenda bransch rensat ut sina våldsamma män.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Fanny Jönsson
Journalist och ledarskribent bosatt i Paris.
Inrikes 21 maj, 2024

Välkommen till Gazarondellen

Rondellen på Kristianstadsgatan vid Folkets Park, tidigare känd som “Knarkrondellen“, går numera under namnet “Gazarondellen“. Foto: Johan Nilsson/TT.

För Malmöbor är rondellen vid Folkets park nästan en mytomspunnen plats. De som bor runt Möllevången stämmer träff där, går ut med hunden eller passerar den dagligen på väg till jobbet. Den har tidigare kallats för ”Knarkrondellen” och ”Bajsrondellen”. Men nu är den sökbar på Google Maps som ”Gazarondellen”.

Det råder folkfeststämning i den ljumma vårluften när ”Gazarondellen” invigs i Malmö den 10 maj, på initiativ av en grupp som är engagerade i Palestinafrågan. Många har tagit sig hit. Inklusive poliser med automatvapen. Barn i alla åldrar springer runt, tonåringar fotar varandra mot graffitiväggen och trumljuden hörs svagt i bakgrunden. Folk dricker kaffe och Palestine cola. Poesikollektivet BAM, bestående av Athena Farrokhzad, Burcu Sahin och Merima Dizdarević, läser dikter. Latinos for Palestine uppträder med en palestinsk dans som en slags motstånd mot patriarkatet.

Palestinska kvinnoförbundet i Sverige bjuder på den palestinska rätten maqluba som på svenska betyder upp och ner. De vill sprida kärlek och menar att det är viktigt att inte fastna i det negativa. I stället fokusera på det positiva och på det som människor har gemensamt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Soledad Cartagena
Bibliotekarie och journalist.
Rörelsen 21 maj, 2024

Vad är Vänsterpartiets vision för skolan?

Vänstern är bra på att kritisera högerns skolpolitik, men inte lika bra på att ta fram en egen. Foto: Johan Nilsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Lärares tid i klassrummet har ökat sedan avregleringarna på 90-talet och den tid som lärare har till för- och efterarbete av lektioner har minskat. Skolans uppdrag har samtidigt utökats vilket lett till att dagens lärare måste lägga mer tid på annat än kärnuppdraget än vad lärare gjorde förr. Tillsammans har de här förändringarna skapat ett läraryrke som är farligt för hälsan. Grundskollärare, förskollärare och fritidspedagoger är de yrkesgrupper där högst andel upplever arbetsrelaterade besvär.

I princip samtliga politiska partier brukar gå till val på slogans som att ”satsa på skolan” eller ”minska lärares arbetsbelastning”, men intresset för att problematisera ökningen av lärares undervisningstid har trots det länge varit lågt bland politiker. Vi var därför många skolintresserade som hajade till när först Sverigedemokraterna, sedan Moderaterna och till slut hela regeringen meddelade att de vill se en nationell reglering av lärares undervisningstid.

Liberalerna är det regeringsparti som på senare tid gått längst av alla i att kritisera styrmodellen new public management (NPM). NPM bygger på att politiker ska använda samma incitament för att effektivisera välfärden, som beslutsfattare inom näringslivet använder för att effektivisera den privata produktionen av varor och tjänster. Det kan till exempel handla om att politiker ska styra genom att sätta allt högre mål för verksamheten i stället för att reglera vilka villkor som verksamheten behöver för att kunna prestera bättre.

Vi hoppas att partier och debattörer till vänster går vidare från att kritisera Tidöpartiernas seriositet,
till att lansera egna visioner.

Från vänster ställs nu fullt befogade frågor om hur allvarligt menade regeringens nya skolpolitik verkligen är: ni säger bra saker, men varför genomför ni dem inte? Men samtidigt kan den som läser till exempel Vänsterpartiets olika kommunala valmanifest ställa samma typ av frågor till vänstern: ni skriver bra saker, men varför skär ni också ned när ni hamnar i majoritet i kommunerna, ibland samtidigt som ni säger att ni satsar?

I våra grannländer är skolan inte en så tydligt partipolitisk fråga som i Sverige, vilket innebär att politiker i till exempel Norge eller Finland inte i lika stor utsträckning förväntas komma med enkla och snabba lösningar på skolans komplicerade problem. Delvis beror det här på att de flesta andra länder har kvar reglerade skolsystem vilket innebär långsiktigt stabila förutsättningar för skolor. Lärare och rektorer måste inte hela tiden parera ett politiskt klimat med olika typer av ”lyft” eller ”garantier”, samtidigt som de faktiska möjligheterna att göra ett bra arbete försämras.

Läs mer

Vi tror att det vore bra om skoldebatten i Sverige förflyttade sig i riktning mot att diskutera övergripande styrningsfrågor och att politiker i högre grad än i dag lämnar detaljfrågor till skolans professioner. Regeringens tankar om att reglera lärares undervisningstid och Liberalernas utspel om att hitta en väg bort från NPM-styrningen är steg i rätt riktning, även om de än så länge ”bara” är retorik. Det är en retorisk förflyttning som innebär att skolfrågan har blivit större än att handla om marknadslösningar.

Vi hoppas att partier och debattörer till vänster går vidare från att kritisera Tidöpartiernas seriositet, till att lansera egna visioner för arbetsvillkoren för lärare och elever. Hur ska skolan regleras? Hur ska den fredas från enstaka lyft och bli en samhällsinstitution med arbetsro? Där behövs egna svar, och det tycks vara läge att formulera dem nu.

Kultur 21 maj, 2024

”Att träffa de överlevande palestinierna från 1948 ger mig mening”

Författaren till bland annat ”Nakba: Katastrof inför våra ögon” (2023), ”Överlevarna: Röster från förintelsen” (2020) samt poddar i dessa ämnen. Foto: Karl Zetterström.

Kritiken mot Nakba-utställningen på Medelhavsmuseet är tröttsam, säger Bernt Hermele till Flamman. ”Rätten att få framföra sin berättelse är okränkbar”.

Ögonblicket innan jag får syn på en vitklädd Bernt Hermele i hatt på en bänk utanför Medelhavsmuseet slår det mig att det just i dag firas Yom Ha’atzmaut på sina håll i världen och framför allt i Israel – självständighetsdagen till minne av Israels bildande 1948. Vi har stämt träff för att prata om något annat, utställningen Nakba: Palestinska berättelser från 1948, på Medelhavsmuseet i Stockholm, som är baserad på Hermeles arbeten.

Kort bakgrund: När staten Israel bildades år 1948 drevs 750 000 palestinier på flykt. Ytterligare 130 000 flydde till andra platser inom den nya statens gränser. Palestinierna kallar fördrivningen al-Nakba, Katastrofen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 20 maj, 2024

Det språket tror sig beskriva

”Ett myller stilla av ickedöd” är en typisk rad i Gustav Sjöbergs diktverk. Foto: Ida Borg.

En filosofiskt lagd åsnekentaur och en kvinna i Överkalix som badar bastu och äter köttsoppa. Anna Hörnell uppskattar myllret men får till slut munnen full av alger.

I ett ogint ögonblick ser jag orden ”himlens av mångfald stjärnor” och tänker: vad är det här för Yodasvenska? Det är poeten och översättaren Gustav Sjöberg som skrivit dem, i diktverket Laguner blomma som nyss kommit ut på Albert Bonniers förlag, och ett tag är jag sur som de myrmarker boken till stor del handlar om över hur mycket texten kräver av mig.

Efter ett par poesiböcker på OEI Editör, en rad översatta titlar av bland andra filosofen Giorgio Agamben, och ytterligare ett par egna böcker på tyska och italienska, har Luleåbördiga Sjöberg nu skrivit en bjässe till bok, nästan 400 sidor lång och stor som ett fotoalbum. Som redan nämnts har texten en förkärlek för okonventionell ordföljd, men efter hand återgår mitt PH-värde till det normala.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 19 maj, 2024

Hur ska jag överleva separationen?

Ensemblen i Mitt hjärta säger: Lev, skrik, andas lär ut läxor om barnens nödvändiga uppror mot sina föräldrar. Foto: Jenny Baumgartner.

Jag släpar med mig mina två barn till en nytolkning av Sofokles pjäs ”Antigone”, och inser att den egentligen handlar om barnens rättfärdiga uppror mot oss vuxna.

Min åttaåriga dotter och treåriga son skrattar när barnen på scenen leker kurragömma, läser ramsor och kramas med en hund.

I Farnaz Arbabis version av Antigone står leken i centrum, men ödet tvingar flickan att bli vuxen snabbt. Hon vill begrava sin bror, som gjort uppror mot kung Kreon och vars straff är värre än döden – hans lik ska ätas upp av djuren. Nu måste hon välja mellan kärleken och rädslan.

Det var i lördags jag släpade med mig mina två barn för att se Mitt hjärta säger: Lev, skrik, andas på Unga Klara, där nytolkningen av Sofokles pjäs var den ena av två fina 45-minutersakter. Den andra följer 13-åriga Artemis i vår samtid, som reagerar med ilska på sina föräldrars, och hela vuxenvärldens bristande medkänsla för barnlivets villkor.

Båda spärras också in för sina uppror – Antigone i en grotta och Artemis på ett barnhem. Båda framhärdar i att slå sig fria.

Det grekiska originalet tolkas ofta som en konflikt mellan plikterna till den lilla världen och till den stora, till familjen och härskaren, traditionen och lagen. Men här handlar det i stället om föräldrars och barns svårigheter att förstå varandra, och om generationsupprorets centrala betydelse. Ett barn måste klippa bandet till sina föräldrar för att senare återskapa det, för annars blir de inte till individer. Inte bara som ett första, ofrivilligt trauma vid födseln när klyvningen sker från modern, utan som ett andra och mera medvetet uppror i tonåren.

Nog gör dagens tonåringar uppror, men inte som vi till vänster önskar.

Bredvid mig har jag två ensiffriga barn som jag har tvingat dit, men som lyckligtvis sitter förtrollade i en och en halv timme. Så lätt kommer jag inte alltid att ha det. Hur kommer jag att känna när min dotter vill låsa in sig på sitt rum, eller träffa kompisar hellre än mig? Eller om min son blir ilurad dumheter av sina datorspelskompisar eller lömska Youtube-algoritmer? Kommer jag att ta det oundvikliga fadersmordet som en man, och inse att de måste gå in i framtiden utan mig? Att min generation ändå inte verkar hitta några svar, och därför inte har den minsta rätt att läxa upp dem.

Kanske kan vi hitta musik och spel som vi gillar – just nu spelar vi jämt äventyrsbrädspelet Andor, där man ska rädda tre vargungar från en drake, och vi har varvat alla Mariospel på Switch tillsammans. Kanske hittar vi rentav gemensamma kamper. (Min son skrev på eget bevåg ”Alla barn ska få dansa” på sitt första maj-plakat.) Men det är långt ifrån säkert. Jag ser de tre konservativa partierna samla 57 procent i skolvalet 2022, de röda 24. Nog gör dagens tonåringar uppror, men inte som vi till vänster önskar. Samtidigt är det lätt att förstå att de är arga på oss.

Min fru är bortrest och jag har tagit min son till en park för att skriva färdigt denna ledare. Han lär sig cykla med stödhjul och tar sig snabbt fram och tillbaka mellan soptunnorna på ena sidan till tennisplanen på den andra, precis som pappa har sagt. Jag vill vara där, känna allt som han känner – vinden mot ansiktet, det klämmande hjälmbandet, hjulens dallrande i gruset – men jag inser också att han snart kommer att klara vad som helst utan mig.

Läs mer

Mitt hjärta säger, i regi av Farnaz Arbabi, fritt efter Sofokles Antigone. Lev, skrik, andas, i regi av Gustav Deinoff. Unga Klara, Kulturhuset, Stockholm.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]