Inrikes/Nyheter 26 november, 2021

Den stora flyktingillusionen

Under flyktingkrisen 2015 förutspådde besluts­fattare, experter och debattörer att Sveriges ekonomi skulle sargas hårt. I stället blev de följande årens statsfinanser de starkaste på länge. En ny bok, som varken regeringen eller högern vill att någon ska läsa, ifrågasätter nu tanken på flyktinginvandrare som en ekonomisk kostnad.

Under den dramatiska hösten 2015, när karavaner av flyktingmigranter från främst Mellanöstern kunde ses vandra längs europeiska vägar i hopp om att få asyl någonstans, etablerades snabbt ett ord i media som kom att beteckna händelsen: ”flyktingkrisen”. En i princip helt samstämmig mediekör frågade sig om Sverige, Tyskland och de andra länderna som inte redan hade stängt sina gränser hade råd att ta emot de hundratusentals människorna som sökte ett nytt hem. I den mån någon avvikande åsikt uttrycktes handlade det om ett annat svar på den frågan: vänstern och de mer invandringspositiva delarna av det politiska spektrat hävdade att Sverige hade råd, och accepterade därmed också premissen att invandrare är en ekonomisk kostnad.

I borgerlig media var tongångarna om landets ekonomiska framtid närmast apokalyptiska. Finansminister Magdalena Andersson varnade för att Sverige, vars ”lador” redan var ”tomma”, skulle behöva dra åt svångremmen. Hon slog fast att staten måste låna pengar för att ”klara flyktingkrisen” och att statsbudgeten skulle gå med underskott de kommande åren.

Anledningen var att de 163 000 flyktingarna som sökte asyl i landet skulle kosta staten pengar. Detta eftersom de behövde pengar och husrum och i gengäld inte förväntades kunna bidra till samhället i form av skatteintäkter.

Men katastrofen uteblev. Den 10 januari 2017 publicerade Riksgälden ett oskyldigt formulerat pressmeddelande på sin hemsida:

”Statens totala in- och utbetalningar under 2016 resulterade i ett överskott på 85,3 miljarder kronor. Riksgäldens prognos från oktober var ett överskott på 79,7 miljarder kronor. Skillnaden förklaras till större delen av högre skatte­inkomster.”

Trots domedagsprofetiorna var den svenska statens slutsaldo det bästa på nästan ett årtionde. Farhågan att den ekonomiska skadan skulle uppenbara sig först senare kom också på skam. Året därpå rapporterade Riksgälden ett överskott på 61,8 miljarder kronor för 2017. Myndighetens egen prognos var ett överskott på 28,3. De följande åren ökade överskottet igen till 80 och sedan 112 miljarder kronor. I stället för stora budgetunderskott och dyra lån lyckades Sverige ta emot 163 000 flyktingar utan att låna en krona, vilket Magdalena Andersson till och med skröt om i september 2017 när hon presenterade budgeten för 2018. Trots att staten hade spenderat mer än den hade gjort på länge för att hantera mottagandet vändes de befarade underskotten i de största överskotten landet hade upplevt på flera år. Krisen förvandlades till en ekonomisk framgång. Vad hade egentligen hänt?

Enligt Peo Hansen, som är professor i statsvetenskap vid Linköpings Universitet, visar den svenska flyktingkrisen att den dominerande föreställningen om hur sambandet mellan invandring och nationalekonomi ser ut är helt felaktig. I sin nya bok Migrationsmyten: sanningen om flyktinginvandringen och välfärden – ett nytt ekonomiskt paradigm nagelfar han hur flyktingkrisen hanterades i Sverige och Tyskland av både politiker och media, och kommer till en skoningslös slutsats: ingen hade förstått hur det egentligen förhåller sig, vilket förklarar varför alla fick så fel.

Han menar att det faktum att Magdalena Anderssons felaktiga förutsägelser inte blev till ett politiskt problem för henne och regeringen säger mycket om svensk media.

– Hennes retorik visar hur svag svensk stormedia är, eftersom den inte kan ställa några tuffa frågor. Hon gick ut vitt och brett och varnade för att ”det här är inte hållbart, vi kommer få underskott och behöva låna, nu blir det tufft, nu måste vi skära ned”. Och sedan plötsligt vänder hon på klacken 2017 och skryter med att vi inte har lånat en enda krona för att finansiera flyktingkrisen. Ingen journalist påminde henne om vad hon hade sagt 2015 när allt skulle gå åt helvete, säger han till Flamman.

Anledningen till att inga sådana frågor ställdes tror Peo Hansen beror på att kunskapen om hur migration och ekonomi egentligen förhåller sig till varandra är låg överallt, även hos experter och beslutsfattare. Gemensamt för den överväldigande majoriteten av kommentatorerna är att deras tänkande präglas av vad Hansen kallar för ”sunda statsfinanser”.

– Det är samma sak med hela den ekonomiska expertisen. Ekonomistyrningsverket, Finanspolitiska rådet och Konjunkturinstitutet resonerade på samma sätt. De tror att regeringen kan bestämma vilka inkomster den ska ha, och därför bestämma om den ska gå med överskott eller om den ska underskottsfinanseria. Men det kan den inte. För man kommer bara att veta vad budgetsaldot blir långt efteråt. Under räkenskapsåret är staten en aktör bland andra. Den privata sektorn gör som den gör och den utländska sektorn som den gör. Om staten tror att den går med underskott för att den spenderar mycket så är det inte konstigt att den får fel, för då går den privata sektorn och kommunsektorn på högvarv. Det kan inte bli underskott när hjulen snurrar och skatteintäkterna bara väller in. Men det här misstaget görs om hela tiden, säger han.

Detta synsätt som bygger på neoklassisk nationalekonomi går ut på att statens utgifter är avhängiga dess skatteinkomster. Det är därför det blir så viktigt att staten går med överskott. Mot detta synsätt, som lärs ut på nationalekonomiska grundutbildningar över större delen av världen, ställer Hansen ett annat, kontroversiellt perspektiv.

Bokens svenska titel Migrationsmyten påminner om den amerikanska ekonomen Stephanie Keltons bok Underskottsmyten som kom på svenska förra året. Det är ingen slump, för det ekonomiska ramverket som används är detsamma som hon blivit till en världskänd representant för, nämligen det som på svenska kallas modern penningteori – även känt som MMT, eller modern monetary theory. Det är ett ekonomiskt perspektiv som går ut på att en stat som trycker och belånar sig i sin egen valuta inte behöver oroa sig för underskott eftersom den inte kan gå i konkurs. För Peo Hansen är MMT det perspektiv som bäst kan förklara vad som skedde i Sverige under åren 2015 och 2016, när neoklassiska kommentatorer varnade för att utgiftsökningarna skulle leda till stora budgetunderskott.

– Det är det här med resursbegränsningar och sättet som MMT:are vänder upp och ned på det. Den grundläggande beskrivning som MMT ger är helt nödvändig för att kunna gå i clinch med den neoklassiska mainstream-­ekonomin, som helt dominerar migrationsforskningen. Det jag beskriver är hur den neoklassiska synen följer med in i politisk ekonomi och filosofi och etik om migration. Så jag kände att det här måste göras om och göras rätt. Också för att det finns en massa progressiva politiska ekonomer som är neoklassiska utan att veta om det.

Enligt Peo Hansen gjorde utgiftsökningarna under flyktingkrisen att Sverige förvandlades till en ”laboratoriemiljö” för den moderna penningteorin. I ett kapitel om de svenska kommunerna visar han hur många dittills svältfödda kommuner plötsligt upplevde ett oväntat ekonomiskt uppsving.

– Till och med det faktum att det gick så bra ekonomiskt för kommunerna har förtigits. De gjorde enorma överskott med hjälp av stödpengarna, som ofta var mer än de behövde. Men sedan ökade också skatteintäkterna i kommunerna, eftersom det blev rulle på konsumtionen och produktionen. Vi har inte haft så hög offentlig konsumtion sedan 70-talet. Kommunerna hade varit så svältfödda fram tills dess att de äntligen kunde börja lappa och laga saker och göra investeringar.

Orsaken till att ingen förutsåg den ekonomiska framgångssagan menar Hansen är att det neoklassiska synsättet enbart fokuserar på finansiella resurser, i stället för vad som kallas ”reella resurser”. Med andra ord frågar sig ekonomer i första hand varifrån pengarna ska komma, i stället för att fokusera på behovet av till exempel arbetskraft. Detta är skillnaden mellan ett tänkande präglat av sunda statsfinanser och vad som brukar kallas funktionella finanser. I det förra perspektivet utgår man, likt ett hushåll, från en budget innan man bestämmer vilka problem som kan lösas, medan man i det senare fokuserar på de reella problemen i första hand och pengarna i andra hand. I Sverige opererade rikspolitiken med sunda statsfinanser medan kommunpolitiken sysslade med funktionella finanser under 2015-2016, enligt Hansen.

– Finansiella resurser för ett land som ger ut sin egen valuta är inte ett problem på det sätt som det beskrivs på i neoklassisk ekonomi, utan de verkliga begränsningarna ligger alltid i det som kallas reella resurser. Det kan vara arbetskraft, kunskap, råvaror, och andra saker. Enligt funktionella statsfinanser behöver vi inte nödvändigtvis ändra på budgetprocessen. Däremot bör vi börja med att se på de reella behov som finns och i vilken utsträckning man kan möta dem.

Staten kan med andra ord trycka de pengar den behöver, men den kan inte skapa den arbetskraft eller de råvaror som behövs. När flyktingarna anlände till fattiga avfolkningskommuner utgjorde de en välbehövlig injektion av ekonomisk efterfrågan och arbetskraft, vilket avspeglade sig i de höjda skatteintäkterna, som i sin tur gjorde att staten gick med överskott. Hansen menar att coronapandemin visade på samma förhållande när den drog in över landet förra våren.

– Plötsligt kunde Sveriges regering pytsa ut miljarder till kommunerna utan problem. Men den kunde inte göra det med sjuksköterskor. Det är där begränsningarna finns på allvar. Politikens konst blir därför att utröna hur samhället kan förse sig med de resurser som det behöver. Om vi vill ha en välfärdsstat gäller det att få folk att vilja bli lärare eller sjuksköterskor eller socialarbetare. Med det finanspolitiska ramverket och principen om sunda statsfinanser har vi hela tiden lurats att tro att det är pengarna som är bristvaran. Men när pandemin kom borde vi ha sett att det inte var det, utan de reella resurserna som var bristvaran.

Den framgång som flyktingmottagandet innebar för kommunerna illustreras tydligt av en intervju som SVT gjorde förra året med en kommunpolitiker i Laxå, som Hansen citerar.

”Reportern: ’Vad vore Laxå utan sina invandrare?’

Bo Rudolfsson (KD), kommunstyrelsens ordförande i Laxå kommun: ’Fattigare. Både ekonomiskt och vi hade inte haft det här, vad ska jag säga, livet, att det syns att det går människor på gatan, utan det hade varit tomt. Så jag är mycket glad att människor har kommit till Sverige, kommit till Laxå och stannat kvar i Laxå.’”

Att den invandrarvänliga kommunpolitikern är borgerlig är ingen slump. Flyktingkrisen gjorde att konflikten mellan lokalpolitiken och rikspolitiken ställdes i öppen dager. På riksnivån rasade borgerliga politiker mot det ekonomiskt ”oansvariga” mottagandet och kallade Socialdemokraternas förslag om extrajobb för ”hittepå-jobb”. Men samtidigt förvandlades borgerliga politiker i kommun efter kommun av nöden till vad Hansen har kallat ”flyktingkeynesianer”.

– De insåg att de här människorna är reella resurser och att det inte kan gå fel för dem eftersom det blev ett slags överlevnadsstrategi för småsamhällen med krympande befolkningar som behöver arbetskraft. Så det finns en konflikt mellan rikspolitiken och lokalpolitiken som inte alltid syns. I grund och botten handlar den om att rikspolitiken präglas av sunda statsfinanser medan lokalpolitiken har funktionella statsfinanser. Och där försvinner ofta de politiska färgerna eftersom vissa kommuner kan ha det så extremt tufft. Därför kan en moderat kommunpolitiker tycka att det här med extrajobb är världens bästa idé, medan inte ens sossarna riktigt kan försvara dem på riksnivå när Moderaterna och Centerpartiet kallar dem för hittepå-jobb.

– Rikspolitiken behövde aldrig konfronteras med detta på allvar eller svara på några frågor. Jag drömmer om att rikspolitiker får konfronteras med kommunpolitiker i Agenda där kommunpolitikerna får svara på frågan om det är bra att vi snålar så mycket på riksnivå. Då skulle man få se så sjuka koalitioner mellan kommunpolitiker som annars aldrig håller med varandra.

Du kritiserar även vänstern för att använda sig av en retorik baserad på sunda statsfinanser. Till exempel citerar du ekonomer som Branko Milanovic och Wolfgang Streeck, som båda ser invandring som en kostnad som vi antingen har råd med eller inte. Vad anser du är problemet med vänstern?

– De flesta i vänstern vill åt samma håll så jag vill inte att bidra till att göra detta till en allt för stor motsättning. Det jobbigaste är när folk använder en marxistisk retorik och talar om arbetarklassen och ställer den mot migranter och flyktingar, och hävdar att det är de som har klassperspektivet och anklagar alla andra för att vara flummiga humanister som inte förstår att det är de inhemska arbetarna som får betala för kalaset när invandrare kommer – som det har blivit ganska vanligt att man gör. Min kritik är att de gör det för enkelt för sig, det är fulspel.

– För det första blir det lite som ett falskt medvetande. Vänstern måste lära sig basal makroekonomi. Sedan kan man så klart säga att man vill ha revolutionär utveckling, men så länge vi pratar om vad vi ska göra inom det system vi har så är det lika bra att lära sig hur det fungerar. Det andra är att synen på invandrare som en börda bara spär på rasismen. Det bidrar till ett samhällsklimat som spelar Sverigedemokraterna och extremhögern i händerna.

I länder som Tyskland har flyktinginvandrare fått specialdesignade jobb med lägre löner än inhemska arbetare, vilket har spätt på kritiken om att det rör sig om ett sätt att pressa ned lönerna. Hur ser det ut i Sverige?

– Hos oss har vi problemet med segregerade arbetsmarknader. Vi har en överrepresentation av utrikes födda och deras barn i vissa sektorer. Minst två LO-förbund har i dag en majoritet utrikes födda bland medlemmarna. Det är restaurang och hotell, samt fastighetsskötare. Det är ju väldigt intressant. Sedan har vi också skapade arbetsmarknader med låga löner, till exempel dem som uppstått på grund av rut-avdraget där vi också har överrepresentation av utrikes födda.

Ett av vänsterns argument mot fri invandring är att vi redan har massarbetslöshet och att migranter bara kommer att öka konkurrensen om jobben till kapitalisternas fördel. Stämmer inte det?

– Där är forskningen ganska enig. Till exempel har Sandro Scocco visat att invandrare inte tar svenskars jobb, utan de hamnar längst ned i hierarkin. Det är därför Fredrik Reinfeldt kunde säga att ”etniska svenskar mitt i livet har det bra”. Han trodde att han var neutral, men han borde fått mindre skit för det. I stället borde man ha analyserat situationen som han beskrev. Före pandemin var arbetslösheten väldigt låg bland infödda och mycket högre bland utrikes födda. Om effekterna är dåliga beror det snarare på att fackföreningarna inte har tagit sitt ansvar. När folk börjar säga att vi kan inte göra något för invandrarna tar våra jobb, då måste facket steppa upp ifall det finns sådana tendenser.

En aspekt av MMT som stör vissa inom vänstern är att det inte finns något klassperspektiv. Är det inte bara ett mer effektivt och rationellt sätt att förvalta klassamhället på?

– Nej det stämmer, MMT står öppet för vem som helst att använda. Nazisterna använde en typ av MMT, och sossarna i Sverige och New Deal-demokraterna i USA. I Sverige var det viktiga att vi övergav guldet på 30-talet. Jag har en artikel av den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss från den tiden där han spekulerar om vad det kan innebära att lämna guldet. Ja, det innebar välfärdsstaten, grattis. Jag har också läst en massa rapporter som skrevs efter 90-talskrisen. Det är samma sak där. När Sverige övergav den fasta växelkursen som var peggad till D-marken innebar det att Sverige fick en flytande växelkurs för första gången sedan 30-talet. Men vad gjorde sossarna då? I stället för att bygga ut välfärden som på 30-talet skar de ned den. För man införde ett finanspolitiskt ramverk, som egentligen är anpassat efter en fast växelkurs eller guldmyntfot.

– Men i sin deskriptiva form är MMT öppet för vem som helst, för det är redan så det fungerar. Sedan bygger vi politiska ramverk och begränsningar för att få folk att tro att det är ekonomiska lagar som styr politiken. Trots att varje gång man tar bort ramverken så ser man att det är politiken som bestämmer ekonomins ramar. Jag är livrädd för när extremhögern upptäcker detta på riktigt. Viktor Orbán i Ungern är redan ett exempel på detta. Man glömmer ofta bort att det är den enda anledningen till att han sitter kvar. Ingen pratar om hur han otroligt skickligt navigerade ur Ungern ur banan mot euron. Marine Le Pen är den jag alltid har varit mest rädd för. Hon sade vid förra valet att 70 procent av hennes politik inte går att genomföra under euron. Nu har hon släppt det där lite. Men jag tror att detta kommer att bli en stor fråga inom eurozonen, där länderna inte har någon monetär suveränitet alls.

Efter att ha läst din bok inser man dock att om det är något svenskt parti som inte lär hoppa på MMT-tåget så är det Sverigedemokraterna.

– Nej, jag tror att de är väldigt lata där i toppen. Det finns vissa tendenser till detta ute i Europa men det har ännu inte slagit igenom brett. I Italien finns det vissa på högerkanten som pratar om detta. Men den dagen man ser att de börjar intressera sig för detta på riktigt då är det allvarligt.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.utrikes@flamman.se

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfattar veckan som gått. Prenumera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 01 juni, 2023

Hur gör man egentligen en familj?

"Självstående", skriven av frilansjournalisten Maria Hagström, är en praktika för en osynlig grupp – även om den är väl ytlig.

Assisterad befruktning för ensamstående är inte för fattiga, men “Självstående” är en bok som behövs.

2016 kom lagen som gör det tillåtet i Sverige för ensamstående att skaffa barn med hjälp av assisterad befruktning. Sedan lagen kom på plats och ändrade möjligheter för och föreställningar om det planerat ensamstående föräldraskapet finns inte mycket skrivet på området. Självstående är alltså en bok som behövs.

Den grupp som beskrivs i boken är både privilegierad, eftersom prövningarna inför att bli förälder på egen hand kräver goda ekonomiska och sociala förutsättningar, men också granskad och utelämnad till en vård som varierar kraftigt beroende på region. Narrativet om en stark, aktivt väljande kvinna återkommer och framhävs av författaren själv, exempelvis i upprepade formuleringar som ”inte ensam men själv” och i användandet av ordet självstående som delvis syftar till att skilja ut gruppen från ensamstående.

Frilansjournalisten Maria Hagströms väg mot att skaffa barn på egen hand utgör utgångspunkt för reportageboken där egna reflektioner och möten i lekparken samsas med intervjuer med forskare, donatorer och personer som kommit till genom spermiedonation. Utöver att boken är lättillgänglig och erbjuder översikt över sådant som lagstiftning och dess tillkomst, gläntar den på dörren till en mängd stora frågor om familjebildning och relationer som är relevanta oavsett om man funderar på att skaffa barn på egen hand eller inte.

I vissa fall ger resonemangen uttryck för en individualistisk och hypereffektiv syn på förhållanden, där de rationaliseras bort eftersom det gör det enklare att slippa konflikter och gemensamma beslut, och där risken för osäkerhet och smärta som varannan vecka-lösningar och jobbiga uppbrott kan ge upphov till, helt kan elimineras. Men lika ofta finns de nära relationerna på andra ställen; personerna som intervjuats berättar om att söka den utvidgade familjen och om att tvingas lära sig be om hjälp och vara beroende av andra än den närmaste familjen, vilket ofta öppnar nya dörrar för kollektivitet. Vänner, andra självstående föräldrar och släktingar blir viktiga. Här kan också nämnas hur vårdens syn på vad som är familj ställer till det; för att skaffa barn själv kontrolleras att man har ett starkt socialt nätverk, men vissa regioner realiserar kravet på att inte vara i en relation genom att undersöka att man inte är skriven på samma adress som någon annan, vilket försämrar möjligheterna att ha andra människor nära i vardagen.

Stundvis önskar jag att boken skulle gå djupare in i de resonemang den öppnar – ibland lämnas de så hastigt att tilltalet nästan verkar förenklande. Jag hade till exempel önskat att Hagström vågat gå in mer i hur rätten till assisterad befruktning för ensamstående ändå utmanar bilden av hur en familj ser ut, i stället för att vifta bort den potentiellt intressanta frågan med att männen förstås alltid kommer att behövas. Samma sak gäller avsnittet som ställer frågan om varför det ses som viktigt med utseendemässig matchning och vad det gör när priviligerade människor skaffar barn som liknar dem själva. Men kanske blir det någon annans uppgift att utveckla och gräva djupare i – sådant finns det också mer av i Josefin Oleviks bok Den befriade familjen från 2016. Självstående erbjuder perspektiv på det barnskaffande som sker på egen hand, vilket är nog så viktigt.

Okategoriserade 31 maj, 2023

Turkiet kräver att kurdisk demonstration stoppas

Berömd. På en demonstration mot Erdogan och Nato i Stockholm den 21 januari skymtades den omtalade dockan. Foto: Christine Olsson/TT.

De nya terrorlagarna sågas av både tunga juridiska instanser och människorättsorganisationer. Nu kräver Turkiet att en demonstration stoppas med hänvisning till lagen. ”Är alla kurder terrorister?”, säger Ridvan Altun från det kurdiska nätverket NCDK.

Den 1 juni blir deltagande i terrororganisation ett nytt brott i Sverige. Den som deltar i en organisation som ägnar sig åt att ”främja, stärka eller understödja terror” straffas med fängelse i upp till fyra år. Det blir även straffbart att finansiera deltagande i en terrorstämplad organisation, att offentligt uppmana och rekrytera till deltagande samt att resa utomlands i avsikt att begå det.

Lagrådet, som granskar och yttrar sig över regeringens lagförslag innan de läggs fram i riksdagen, har varit starkt kritiska mot lagändringen. Kritiken har bland annat handlat om att förslaget inskränker förenings-, yttrande- och tryckfriheten, och att det är otydligt vad som faktiskt kriminaliseras. Enligt justitieministern Gunnar Strömmer kommer lagen inte omfatta sådant som att delta i ett möte eller vifta med en terrorstämplad organisations flagga. Liknande saker kan däremot användas som bevis för att styrka brott mot den nya lagen.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Soledad Cartagena
Bibliotekarie och journalist.
Ledare 31 maj, 2023

Sverige borde ha råd med mjölk till barn

I Köping tvingas kommunen dra ned på mjölken för barn i skola och förskola. Foto: Hasse Holmberg/TT.

De brutala nedskärningarna som vi ser över hela landet är bara en försmak. Smärtgränsen måste vara nådd snart.

Det knakar överallt och gör dessutom ont.

I ett hårt och utdraget förlopp plågas hushållen fortfarande under inflationen när kostnaderna fortsätter att öka. Nu står välfärden på tur – inflationen och räntorna innebär en katastrof för kommunernas och regionernas ekonomi. Under våren har SKR krävt besked om krisstöd från regeringen i hopp om att kunna freda kommuners och regioners budgetarbete inför 2024. Man har förgäves påpekat att den exceptionella situationen kräver extra tillskott och att fungerande välfärdsinstitutioner behöver ekonomisk stabilitet och förutsägbarhet för att kunna fungera på ett adekvat sätt.

Något besked från regeringen har dock inte kommit. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) tycks snarare sätta en ära i att vara så undflyende som möjligt. I fredags meddelade hon via TT att hon ”följer frågan och återkommer med höstbudgeten”.

Särskilt under en ekonomisk kris, där många hushåll lider, blir skolmaten extra viktig att hålla fast vid.

Själv förväntar jag mig inga mirakel. Elisabeth Svantessons prestationer hittills är inte imponerande. Vi har i dagsläget EU:s sämsta tillväxt. Vi har en uppseendeväckande passiv finanspolitik utan några som helst krisinsatser. Därtill har vi en åtstramningspolitik som hotar att kväva landets ekonomi ytterligare under en nedgång. Förutom skattesänkningar som inflationsförsäkrar höginkomsttagares inkomster står regeringen handfallen.

Under tiden tvingas grundskolan i Göteborg kapa 500 tjänster. Från södra Sverige larmar sex regiontoppar, moderater såväl som socialdemokrater, om en kommande vårdkris. Flera av landets sjukhus går mot underskott och fyra av fem kommuner har inte kunnat räkna upp budgeten i takt med inflationen. 2024 kommer bli ett hårt år, men det börjar redan nu.

I Köping sker det ofattbara när kommunen tvingas dra in mjölken för förskolebarn och skolbarn för att klara budgeten. Mjölken är viktig för att få i sig viktiga näringsämnen, särskilt för mindre barn som äter mindre mängder mat vid måltiderna. Många äter dagens nyttigaste mål just i förskolan och skolan. Särskilt under en ekonomisk kris, där många hushåll lider, blir skolmaten extra viktig att hålla fast vid. Inte ens det verkar Sverige klara av.

Välfärden är redan kraftigt eftersatt efter en lång tid av underfinansiering där skattesänkningar och subventioner har prioriterats framför social infrastruktur, av borgerliga såväl som av socialdemokratiskt ledda regeringar. Hur den kommer att se ut efter ytterligare ett ekonomiskt stålbad går knappt att föreställa sig.

I ett mail till Aftonbladet skriver Elisabeth Svantesson: ”Jag kommer inte att lämna kommuner och regioner i sticket.” Det låter inkännande, men i själva verket knakar det och gör ont i samhällskroppen. Så ont att en rad olika yrkesgrupper börjar värna om sina intressen. Här ryms bland annat Sveriges Lärares nationellt uppmärksammade demonstrationer mot nedskärningar i skolan.

Frågan är om trycket kan bli så hårt att det knakar och gör ont även i regeringen. Jag hoppas det.

Laila Vianden
Ledarskribent i Flamman.laila.vianden@flamman.se
Okategoriserade 30 maj, 2023

”SD-bögar” klipps om efter hot mot dragqueens

Journalisten Erik Galli har intervjuat SD-bögar. Fotograf: Albin Händig.
Journalisten Erik Galli har intervjuat SD-bögar. Fotograf: Albin Händig.

Arbetet med den nya dokumentärserien ”SD-bögar” har kantats av utmaningar. Stockholm Pride ställde inte upp på att bli intervjuade och i sista stund klipptes serien om, efter hotelser mot dragqueens.

Med sin nya dokumentärserie ”SD-bögar” hoppas SVT belysa en allt mer framträdande grupp av homosexuella sverigedemokrater. Under arbetet med programmet har journalisten Erik Galli intervjuat sverigedemokratiska väljare, politiker och debattörer.

­– Med tanke på den misstro som många sverigedemokrater har för journalister och SVT blev jag förvånad över att det var just Stockholm Pride som avböjde att ställa upp på en intervju, säger Erik Galli till Flamman.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Krönika/Kultur 30 maj, 2023

Ilja Kabakov 1932–2023. Postsovjets viktigaste konstnär har gått ur tiden. Foto: Marty Lederhandler/Ap.

Ilja Kabakov såg Sovjets misslyckande som ett exempel på fallna utopier – kapitalismen inkluderat.

I helgen avled konstnären Ilja Kabakov, 89 år gammal. Med sina spöklika iscensättningar av solkiga kommunistiskt dekorerade officiella rum, satte han ljuset på de auktoritära systemens självdestruerande natur. Hans konst skrivs in i historien som den postsovjetiska världens paradigmskifte, kanske den egentliga starten för den postmoderna installationen.

Som konststudent minns jag väl hans verk Jag finns här på utställningen Revir på Kulturhuset i Stockholm 1994. På den tiden drevs Kulturhuset av en arbetsgrupp av medelålders kvinnliga curatorer och medan Moderna Museet precis som i dag favoriserar mer oförargliga anglosaxiska konstnärer, spanade sådana som Elisabet Haglund och Sissi Nilsson in konstens mer oväntade och vibrerande nervcentra. Jag finns här bestod av en installation, ett rum som med några få attribut framkallade det så kallade ”röda hörnet” – den partilokal som fanns på varje företag och institution i Sovjet. En ideologisk inrättning där det pampigt röda ersatts av smutsbrunt och trasiga glödlampor som signalerar att festen är över.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.kultur@flamman.se
Ledare 29 maj, 2023

Strategiska stämningar – högerns nya vapen mot pressfriheten

Torypartiet och Italiens bröder är två av många europeiska högerpartier som försvarat ”slapps”, strategiska stämningar för att motverka granskningar. Foto: Alberto Pezzali/AP.

Stämningar mot journalister har blivit en vanlig metod för att tysta granskningar. Men samtidigt som både Mathias Wåg och Bianca Meyer utsätts för metoden i Sverige, så försöker våra EU-representanter urvattna unionens försök att bemöta den.

Förra veckan hölls rättegången mot Mathias Wåg. Vänsterjournalisten, som bland annat har belönats med Guldspaden, stäms för grovt förtal för att 2018 ha beskrivit högerextremisten Dan Lindberg som ”en av Sveriges ökändaste dömda nazister” på Twitter. Detta som kommentar på en artikel i högerextrema Nya Tider, som kräver svar från Expressens dåvarande chefredaktör Thomas Mattsson, och där Lindberg beskrivs som ”journalist”.

Relevant information när någon anklagas för att smita undan ”granskning”, kan tyckas.

Samtidigt pågår ett liknande fall där högerextremisten Nick Alinia har stämt Bianca Meyer för ett januariavsnitt av hennes podd Unge Meyers lidande, med titeln ”Att håna en nazistpyssling”. Där kallar medpoddaren Jonatan Unge honom för ”nassepyssling”, med hänvisning till Alinias extremism i längd och åsikter.

Bakom båda stämningarna står den högerextrema aktivisten Christian Peterson, som kallar sig själv ”Förtalsombudsmannen”. Då det i båda fallen handlar om 20 000 kronor – en summa som lätt kan kampanjas ihop – motiveras stämningarna knappast av pengar. Troligen inte heller om den skada som individerna har lidit, med tanke på att de själva har mångfaldigat spridningen av denna bortglömda tweet och månadens nyord ”nazistpyssling”.

I stället handlar det om att göra det svårare att prata explicit om extremhögern, och därmed även att granska den. Poängen är inte ens att vinna, utan att göra försvararen – och i förlängningen oss alla – för rädd och trött för att upprätthålla sina granskningar.

Internationellt kallas denna strategi för slapp eller strategiska rättegångar mot allmänhetens deltagande (”strategic lawsuits against public participation”). Den har på senare år blivit ett viktigt verktyg i händerna på alla som vill undvika granskning, i synnerhet kriminella nätverk och högerregeringar.

Den 1 juni hördes vittnesmålet från stjärnjournalisten Roberto Saviano, som har stämts av Italiens tidigare inrikesminister Matteo Salvini som han – även det på Twitter 2018 – har kallat ”ministern för den kriminella underjorden”. I november stod han också inför rätta för att ha kallat premiärminister Georgia Meloni och hennes vice Salvini för ”jävlar” (bastardi) på grund av deras uttalanden om migranter, och en tredje tvist gäller hans beskrivning av kulturministern Gennaro Sangiuliano som en ”medioker journalist och Putins levnadstecknare”.

Det finns många exempel bland Moderaternas systerpartier i Europa, som grekiska Ny Demokratis förföljelse av den holländska journalisten Ingeborg Beugel för hennes rapporter om hur landet behandlar flyktingar. Storbritannien har under Torypartiet blivit ett europeiskt centrum för ”slappar”, som inkluderar oligarken Roman Abramovitjs stämning av journalisten Catherin Belton för hennes bok Putins krets (Bonniers, 2021) och det kazakiska gruvbolaget ENRC:s stämning mot journalisten Tom Burgis för hans bok om ”smutsiga pengar”. Båda journalister vann sina mål, men till priset av mycket tid och pengar. Ändå stoppade Torypartiet i november en lagändring som skulle göra det svårare att tysta granskningar via domstolarna. Metoden är använd sedan länge av högerpartier i Polen, Ungern och Slovenien.

Den 27 april 2022 tog EU fram ett direktivförslag för att motverka dessa attacker mot pressfriheten, till applåder från bland annat organisationen Case (”Coalition against slapps in Europe”). Sverige har som ordförandeland varit ansvarigt för att ta fram ett kompromissförslag. Hur regeringen har agerat? Du vet redan svaret.

Som tidningen Journalisten har rapporterat menar Case att det svenska förslaget är ”självdestruktivt, går tvärtemot syftet med direktivet och undergräver dess andemening.” Enligt organisationen är lagen så urvattnad att den endast täcker en tiondel av de 570 slapp-målen som identifierats, förlorar sin avskräckande effekt då skadeståndsklausulen tagits bort, samt definierar ”ogrundade” påståenden så snävt att lagen blir oanvändbar.

Det ligger en stark symbolik i att Unesco utser den svenska tryckfrihetsförordningen till världsminne samma år som Sverige tappar en placering i det pressfrihetsindex som sammanställs av Reportrar utan gränser. Detta sedan riksdagen i januari röstade igenom den ”spionlag” som ska försvåra för granskningar som kan skada Sveriges förhållande till andra länder. Bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet röstade emot.

Att Tidölaget – känt för att förespråka ”journalistrugby” mot reportrar – skulle ta hoten på allvar är knappast troligt. Snarare lär detta bli ännu ett område där Sverige en gång i tiden excellerade, men där de senaste årtiondenas högergir har gjort oss till medelmåttor.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Kultur 29 maj, 2023

Vem blir smalast och snyggast?

"Flickdjur" är danska Cecilie Linds åttonde bok. Foto: Laerke Posselt.

I “Flickdjur” är besattheten av att inte äta en fråga om kontroll, (auto)erotik och att göra sig tom och mottaglig för andras drömmar.

”Vem vill inte knulla en tjej på femton” säger en man i Flickdjur. Och det räcker att se på hur dagens reklam kapitaliserar på och sexualiserar ungdom för att instämma. Sällan har skönhetsideal varit så närvarande, tillgängliga och inflytelserika. Genom att leka med och omfamna klyschor skriver Cecilie Lind utmanande om flickskap, ätstörning och barns sexualitet.

Cecilie Lind (f. 1991) debuterade 2010 och har sedan dess gett ut åtta böcker. Flickdjur, översatt från danska av Jonas Rasmussen, är en 176 sidor lång roman med formen av en långdikt, i betydelsen att styckena är oregelbundna i sin längd: ibland är de en sida, men i de flesta fall är de några rader korta. Linds språk är starkt poetiskt och späckat med dramatiska övergångar och bilder ur flickdjurens universum – en värld bestående av päls, sidenklänningar och rosor.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Utrikes 27 maj, 2023

Här står klimatförändringarna folket upp till halsen

På Bulacans gator är klimatförändringarna en del av vardagen. Foto: Jonas Sjöstedt.

Ständiga regnstormar tvingar invånarna i filippinska Bulacan att vada i vatten. Nu kräver de förändring – men emot sig har de stora kapitalintressen. Jonas Sjöstedt rapporterar från klimatförändringarnas frontlinje.

Det är eftermiddag, vattnet stiger sakta och täcker allt fler gator i Bulacan strax norr om Manila. Vattnet svämmar över stadens gator nästan alla eftermiddagar. Har det regnat mycket eller om tidvattnet är högt så att havsvattnet tränger in blir det ännu värre.

I det smutsiga vattnet flyter sopor. En hund står och äter ur en kastad blöja. Flugorna surrar i luften. Folk vadar genom det smutsiga vattnet.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.
Nyheter 26 maj, 2023

Vänstern behöver en kommunistisk horisont

Lisa Jonasson, "Spelrum" (Collage av pappersklipp och trä, 2021). Foto: Nora Bencivenni.

En vänster som slutar tänka bortom kapitalismen blir konservativ, skrämd och kan enbart föreställa sig framtiden i form av dystopier. I den tredje delen av Flammans utopiserie letar Mathias Wåg efter de frön till ett annat samhälle som kapitalismen sår överallt.

Vi älskar våra dystopier. Vi frossar i nyheter om förfallet, trots att det skrämmer oss. Våra partier tävlar om vem som kan måla upp mörkast framtidsscenario och mobilisera hämndkänslor mot utpekade syndabockar som beskylls för katastrofen. På våra sociala medier lyfts det mest upprörande innehållet fram av algoritmerna. Vår populärkultur översvämmas av berättelser om undergången och postapokalypsen, den ödelagda jorden där zombierna eller mördarmaskinerna driver runt. Dystopierna har vi överallt, utopierna ser vi ingenstans.

En av Sveriges radios populäraste poddar är P3 Dystopia, som nu är inne på sitt femte år. P3 Dystopia är ”podden om allt som går åt helvete”, om ”saker som står på spel” och ”vår tids stora ödesfrågor”. Avsnitten handlar om olika större katastrofscenarier som klimatförstörelse, krig, svält, pandemier, regnskogsskövlingar och gigantiska vulkanutbrott. Men den levererar också dystopiska skildringar av mer vardagliga fenomen, som det slitsamma lönearbetet, influerare, hälsoindustrin, ungas klimatångest, tappad framtidstro, drogbekämpning, identitetspolitik och reklam. Programmet tar tendenser som finns i dag och driver dem till sin spets, ser hur de skulle kunna utvecklas till framtida katastrofer om de fortsätter på samma bana som nu. Dramatiserade scenarier blandas med kommentarer från forskare och filosofer, som vrider och vänder på hotbilderna.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Rörelsen 26 maj, 2023

Släta inte över problemen med islamism

Imamen i Stockholms moské Mahmoud Khalfi är ”stolt” över att vara inspirerad av Muslimska brödraskapet. Foto: Jessica Gow/TT.

Yasmine Abdullahi skriver i en ledare i Flamman nummer 19 om Jimmie Åkesson, SD och islamhat. Hennes artikel är starkt vinklad och måste bemötas, då det faktum att det finns islamhat och att muslimer ofta diskrimineras i det svenska samhället bara är en del av problematiken kring islam i Sverige. Att SD är ett osympatiskt främlingsfientligt parti gör inte islamisterna och deras politik mera sympatisk.

Muslimska brödraskapet, som mer än andra varit ideologiska inspiratörer och format islams agenda hos oss, anser sig vara talesmän för ett av Gud inspirerat perfekt samhällssystem. Detta står följaktligen över allting och kan inte kritiseras. Muslimska brödraskapet är mot sekulär lagstiftning och anser att lagarna i ett samhälle ska härledas ur sharia. Islam utgår från Koranen och den så kallade heliga seden, sunna. Denna grundläggande hållning innebär att Muslimska brödraskapet är i opposition till de sekulära värderingar som råder i Västvärlden inom bland annat kvinnors rättigheter, yttrandefrihet, hbtq-rättigheter och religionsfrihet för alla.

Givet är att social sammanhållning och integration blir svåra att genomföra, då sådana trossatser styr tanke och handling.

Imamen i Stockholms moské Mahmoud Khalfi förklarar i DN att han är stolt över att vara inspirerad av Muslimska brödraskapet. Det säger allt om hans livssyn. Någon revolt mot denna totalitära övertygelse har inte märkts bland andra ledande svenska muslimer.

Muslimska Brödrarskapet grundades 1928 men fick vind i seglen och spred sina läror med framgång först i och med den iranska revolutionen 1979, som radikaliserat islam. Kortkort och annan lätt klädsel försvann efterhand i stora delar av den muslimska världen. Slöjan, hijab, blev uniform för anständiga kvinnor.

Den europeiska vänster, som en gång kämpade solidariskt med den spanska arbetarklassen mot francofascismen, lyfte inte ett finger då deras kamrater som stött ayatollah Khomeini, blev förföljda och mördade tillsammans med kurder. Islamofascismen segrade och sitter alltjämt kvar vid makten. Hur kan Yasmine Abdullahi kritisera motstånd mot slöjan som förtryckande religiöst förbud, då hon vet vad som hänt de kämpande kvinnorna i Iran?

När ska sanningen börja få genomslag i alla kretsar i Sverige? Det är bittert att erkänna strukturella misstag, men någonstans måste det börja. Inte minst för de muslimers skull som bara vill vara ifred och sköta sin relation till Gud på egen hand.

Yasmine Abdullahi svarar direkt:

Hej Ullmar,

Det är intressant att du fokuserar på islamism, när min text handlar om islamofobin. Inte en gång uttrycker jag stöd för odemokratiska ideologier. Jag undrar också varifrån du får att muslimer i Sverige skulle efterleva det muslimska brödraskapets linje. Det kanske kommer som en överraskning, men studier visar att majoriteten av svenska muslimer inte är medlemmar i något samfund.

Jag är inte emot att Sverige undersöker vad som föder extrema tankesätt. Men man behöver för den skull inte avfärda ett av de största problemen som Sverige har – nämligen den växande islamofobin.

Yasmine Abdullahi