Inrikes/Nyheter 26 november, 2021

Den stora flyktingillusionen

Under flyktingkrisen 2015 förutspådde besluts­fattare, experter och debattörer att Sveriges ekonomi skulle sargas hårt. I stället blev de följande årens statsfinanser de starkaste på länge. En ny bok, som varken regeringen eller högern vill att någon ska läsa, ifrågasätter nu tanken på flyktinginvandrare som en ekonomisk kostnad.

Under den dramatiska hösten 2015, när karavaner av flyktingmigranter från främst Mellanöstern kunde ses vandra längs europeiska vägar i hopp om att få asyl någonstans, etablerades snabbt ett ord i media som kom att beteckna händelsen: ”flyktingkrisen”. En i princip helt samstämmig mediekör frågade sig om Sverige, Tyskland och de andra länderna som inte redan hade stängt sina gränser hade råd att ta emot de hundratusentals människorna som sökte ett nytt hem. I den mån någon avvikande åsikt uttrycktes handlade det om ett annat svar på den frågan: vänstern och de mer invandringspositiva delarna av det politiska spektrat hävdade att Sverige hade råd, och accepterade därmed också premissen att invandrare är en ekonomisk kostnad.

I borgerlig media var tongångarna om landets ekonomiska framtid närmast apokalyptiska. Finansminister Magdalena Andersson varnade för att Sverige, vars ”lador” redan var ”tomma”, skulle behöva dra åt svångremmen. Hon slog fast att staten måste låna pengar för att ”klara flyktingkrisen” och att statsbudgeten skulle gå med underskott de kommande åren.

Anledningen var att de 163 000 flyktingarna som sökte asyl i landet skulle kosta staten pengar. Detta eftersom de behövde pengar och husrum och i gengäld inte förväntades kunna bidra till samhället i form av skatteintäkter.

Men katastrofen uteblev. Den 10 januari 2017 publicerade Riksgälden ett oskyldigt formulerat pressmeddelande på sin hemsida:

”Statens totala in- och utbetalningar under 2016 resulterade i ett överskott på 85,3 miljarder kronor. Riksgäldens prognos från oktober var ett överskott på 79,7 miljarder kronor. Skillnaden förklaras till större delen av högre skatte­inkomster.”

Trots domedagsprofetiorna var den svenska statens slutsaldo det bästa på nästan ett årtionde. Farhågan att den ekonomiska skadan skulle uppenbara sig först senare kom också på skam. Året därpå rapporterade Riksgälden ett överskott på 61,8 miljarder kronor för 2017. Myndighetens egen prognos var ett överskott på 28,3. De följande åren ökade överskottet igen till 80 och sedan 112 miljarder kronor. I stället för stora budgetunderskott och dyra lån lyckades Sverige ta emot 163 000 flyktingar utan att låna en krona, vilket Magdalena Andersson till och med skröt om i september 2017 när hon presenterade budgeten för 2018. Trots att staten hade spenderat mer än den hade gjort på länge för att hantera mottagandet vändes de befarade underskotten i de största överskotten landet hade upplevt på flera år. Krisen förvandlades till en ekonomisk framgång. Vad hade egentligen hänt?

Enligt Peo Hansen, som är professor i statsvetenskap vid Linköpings Universitet, visar den svenska flyktingkrisen att den dominerande föreställningen om hur sambandet mellan invandring och nationalekonomi ser ut är helt felaktig. I sin nya bok Migrationsmyten: sanningen om flyktinginvandringen och välfärden – ett nytt ekonomiskt paradigm nagelfar han hur flyktingkrisen hanterades i Sverige och Tyskland av både politiker och media, och kommer till en skoningslös slutsats: ingen hade förstått hur det egentligen förhåller sig, vilket förklarar varför alla fick så fel.

Han menar att det faktum att Magdalena Anderssons felaktiga förutsägelser inte blev till ett politiskt problem för henne och regeringen säger mycket om svensk media.

– Hennes retorik visar hur svag svensk stormedia är, eftersom den inte kan ställa några tuffa frågor. Hon gick ut vitt och brett och varnade för att ”det här är inte hållbart, vi kommer få underskott och behöva låna, nu blir det tufft, nu måste vi skära ned”. Och sedan plötsligt vänder hon på klacken 2017 och skryter med att vi inte har lånat en enda krona för att finansiera flyktingkrisen. Ingen journalist påminde henne om vad hon hade sagt 2015 när allt skulle gå åt helvete, säger han till Flamman.

Anledningen till att inga sådana frågor ställdes tror Peo Hansen beror på att kunskapen om hur migration och ekonomi egentligen förhåller sig till varandra är låg överallt, även hos experter och beslutsfattare. Gemensamt för den överväldigande majoriteten av kommentatorerna är att deras tänkande präglas av vad Hansen kallar för ”sunda statsfinanser”.

– Det är samma sak med hela den ekonomiska expertisen. Ekonomistyrningsverket, Finanspolitiska rådet och Konjunkturinstitutet resonerade på samma sätt. De tror att regeringen kan bestämma vilka inkomster den ska ha, och därför bestämma om den ska gå med överskott eller om den ska underskottsfinanseria. Men det kan den inte. För man kommer bara att veta vad budgetsaldot blir långt efteråt. Under räkenskapsåret är staten en aktör bland andra. Den privata sektorn gör som den gör och den utländska sektorn som den gör. Om staten tror att den går med underskott för att den spenderar mycket så är det inte konstigt att den får fel, för då går den privata sektorn och kommunsektorn på högvarv. Det kan inte bli underskott när hjulen snurrar och skatteintäkterna bara väller in. Men det här misstaget görs om hela tiden, säger han.

Detta synsätt som bygger på neoklassisk nationalekonomi går ut på att statens utgifter är avhängiga dess skatteinkomster. Det är därför det blir så viktigt att staten går med överskott. Mot detta synsätt, som lärs ut på nationalekonomiska grundutbildningar över större delen av världen, ställer Hansen ett annat, kontroversiellt perspektiv.

Bokens svenska titel Migrationsmyten påminner om den amerikanska ekonomen Stephanie Keltons bok Underskottsmyten som kom på svenska förra året. Det är ingen slump, för det ekonomiska ramverket som används är detsamma som hon blivit till en världskänd representant för, nämligen det som på svenska kallas modern penningteori – även känt som MMT, eller modern monetary theory. Det är ett ekonomiskt perspektiv som går ut på att en stat som trycker och belånar sig i sin egen valuta inte behöver oroa sig för underskott eftersom den inte kan gå i konkurs. För Peo Hansen är MMT det perspektiv som bäst kan förklara vad som skedde i Sverige under åren 2015 och 2016, när neoklassiska kommentatorer varnade för att utgiftsökningarna skulle leda till stora budgetunderskott.

– Det är det här med resursbegränsningar och sättet som MMT:are vänder upp och ned på det. Den grundläggande beskrivning som MMT ger är helt nödvändig för att kunna gå i clinch med den neoklassiska mainstream-­ekonomin, som helt dominerar migrationsforskningen. Det jag beskriver är hur den neoklassiska synen följer med in i politisk ekonomi och filosofi och etik om migration. Så jag kände att det här måste göras om och göras rätt. Också för att det finns en massa progressiva politiska ekonomer som är neoklassiska utan att veta om det.

Enligt Peo Hansen gjorde utgiftsökningarna under flyktingkrisen att Sverige förvandlades till en ”laboratoriemiljö” för den moderna penningteorin. I ett kapitel om de svenska kommunerna visar han hur många dittills svältfödda kommuner plötsligt upplevde ett oväntat ekonomiskt uppsving.

– Till och med det faktum att det gick så bra ekonomiskt för kommunerna har förtigits. De gjorde enorma överskott med hjälp av stödpengarna, som ofta var mer än de behövde. Men sedan ökade också skatteintäkterna i kommunerna, eftersom det blev rulle på konsumtionen och produktionen. Vi har inte haft så hög offentlig konsumtion sedan 70-talet. Kommunerna hade varit så svältfödda fram tills dess att de äntligen kunde börja lappa och laga saker och göra investeringar.

Orsaken till att ingen förutsåg den ekonomiska framgångssagan menar Hansen är att det neoklassiska synsättet enbart fokuserar på finansiella resurser, i stället för vad som kallas ”reella resurser”. Med andra ord frågar sig ekonomer i första hand varifrån pengarna ska komma, i stället för att fokusera på behovet av till exempel arbetskraft. Detta är skillnaden mellan ett tänkande präglat av sunda statsfinanser och vad som brukar kallas funktionella finanser. I det förra perspektivet utgår man, likt ett hushåll, från en budget innan man bestämmer vilka problem som kan lösas, medan man i det senare fokuserar på de reella problemen i första hand och pengarna i andra hand. I Sverige opererade rikspolitiken med sunda statsfinanser medan kommunpolitiken sysslade med funktionella finanser under 2015-2016, enligt Hansen.

– Finansiella resurser för ett land som ger ut sin egen valuta är inte ett problem på det sätt som det beskrivs på i neoklassisk ekonomi, utan de verkliga begränsningarna ligger alltid i det som kallas reella resurser. Det kan vara arbetskraft, kunskap, råvaror, och andra saker. Enligt funktionella statsfinanser behöver vi inte nödvändigtvis ändra på budgetprocessen. Däremot bör vi börja med att se på de reella behov som finns och i vilken utsträckning man kan möta dem.

Staten kan med andra ord trycka de pengar den behöver, men den kan inte skapa den arbetskraft eller de råvaror som behövs. När flyktingarna anlände till fattiga avfolkningskommuner utgjorde de en välbehövlig injektion av ekonomisk efterfrågan och arbetskraft, vilket avspeglade sig i de höjda skatteintäkterna, som i sin tur gjorde att staten gick med överskott. Hansen menar att coronapandemin visade på samma förhållande när den drog in över landet förra våren.

– Plötsligt kunde Sveriges regering pytsa ut miljarder till kommunerna utan problem. Men den kunde inte göra det med sjuksköterskor. Det är där begränsningarna finns på allvar. Politikens konst blir därför att utröna hur samhället kan förse sig med de resurser som det behöver. Om vi vill ha en välfärdsstat gäller det att få folk att vilja bli lärare eller sjuksköterskor eller socialarbetare. Med det finanspolitiska ramverket och principen om sunda statsfinanser har vi hela tiden lurats att tro att det är pengarna som är bristvaran. Men när pandemin kom borde vi ha sett att det inte var det, utan de reella resurserna som var bristvaran.

Den framgång som flyktingmottagandet innebar för kommunerna illustreras tydligt av en intervju som SVT gjorde förra året med en kommunpolitiker i Laxå, som Hansen citerar.

”Reportern: ’Vad vore Laxå utan sina invandrare?’

Bo Rudolfsson (KD), kommunstyrelsens ordförande i Laxå kommun: ’Fattigare. Både ekonomiskt och vi hade inte haft det här, vad ska jag säga, livet, att det syns att det går människor på gatan, utan det hade varit tomt. Så jag är mycket glad att människor har kommit till Sverige, kommit till Laxå och stannat kvar i Laxå.’”

Att den invandrarvänliga kommunpolitikern är borgerlig är ingen slump. Flyktingkrisen gjorde att konflikten mellan lokalpolitiken och rikspolitiken ställdes i öppen dager. På riksnivån rasade borgerliga politiker mot det ekonomiskt ”oansvariga” mottagandet och kallade Socialdemokraternas förslag om extrajobb för ”hittepå-jobb”. Men samtidigt förvandlades borgerliga politiker i kommun efter kommun av nöden till vad Hansen har kallat ”flyktingkeynesianer”.

– De insåg att de här människorna är reella resurser och att det inte kan gå fel för dem eftersom det blev ett slags överlevnadsstrategi för småsamhällen med krympande befolkningar som behöver arbetskraft. Så det finns en konflikt mellan rikspolitiken och lokalpolitiken som inte alltid syns. I grund och botten handlar den om att rikspolitiken präglas av sunda statsfinanser medan lokalpolitiken har funktionella statsfinanser. Och där försvinner ofta de politiska färgerna eftersom vissa kommuner kan ha det så extremt tufft. Därför kan en moderat kommunpolitiker tycka att det här med extrajobb är världens bästa idé, medan inte ens sossarna riktigt kan försvara dem på riksnivå när Moderaterna och Centerpartiet kallar dem för hittepå-jobb.

– Rikspolitiken behövde aldrig konfronteras med detta på allvar eller svara på några frågor. Jag drömmer om att rikspolitiker får konfronteras med kommunpolitiker i Agenda där kommunpolitikerna får svara på frågan om det är bra att vi snålar så mycket på riksnivå. Då skulle man få se så sjuka koalitioner mellan kommunpolitiker som annars aldrig håller med varandra.

Du kritiserar även vänstern för att använda sig av en retorik baserad på sunda statsfinanser. Till exempel citerar du ekonomer som Branko Milanovic och Wolfgang Streeck, som båda ser invandring som en kostnad som vi antingen har råd med eller inte. Vad anser du är problemet med vänstern?

– De flesta i vänstern vill åt samma håll så jag vill inte att bidra till att göra detta till en allt för stor motsättning. Det jobbigaste är när folk använder en marxistisk retorik och talar om arbetarklassen och ställer den mot migranter och flyktingar, och hävdar att det är de som har klassperspektivet och anklagar alla andra för att vara flummiga humanister som inte förstår att det är de inhemska arbetarna som får betala för kalaset när invandrare kommer – som det har blivit ganska vanligt att man gör. Min kritik är att de gör det för enkelt för sig, det är fulspel.

– För det första blir det lite som ett falskt medvetande. Vänstern måste lära sig basal makroekonomi. Sedan kan man så klart säga att man vill ha revolutionär utveckling, men så länge vi pratar om vad vi ska göra inom det system vi har så är det lika bra att lära sig hur det fungerar. Det andra är att synen på invandrare som en börda bara spär på rasismen. Det bidrar till ett samhällsklimat som spelar Sverigedemokraterna och extremhögern i händerna.

I länder som Tyskland har flyktinginvandrare fått specialdesignade jobb med lägre löner än inhemska arbetare, vilket har spätt på kritiken om att det rör sig om ett sätt att pressa ned lönerna. Hur ser det ut i Sverige?

– Hos oss har vi problemet med segregerade arbetsmarknader. Vi har en överrepresentation av utrikes födda och deras barn i vissa sektorer. Minst två LO-förbund har i dag en majoritet utrikes födda bland medlemmarna. Det är restaurang och hotell, samt fastighetsskötare. Det är ju väldigt intressant. Sedan har vi också skapade arbetsmarknader med låga löner, till exempel dem som uppstått på grund av rut-avdraget där vi också har överrepresentation av utrikes födda.

Ett av vänsterns argument mot fri invandring är att vi redan har massarbetslöshet och att migranter bara kommer att öka konkurrensen om jobben till kapitalisternas fördel. Stämmer inte det?

– Där är forskningen ganska enig. Till exempel har Sandro Scocco visat att invandrare inte tar svenskars jobb, utan de hamnar längst ned i hierarkin. Det är därför Fredrik Reinfeldt kunde säga att ”etniska svenskar mitt i livet har det bra”. Han trodde att han var neutral, men han borde fått mindre skit för det. I stället borde man ha analyserat situationen som han beskrev. Före pandemin var arbetslösheten väldigt låg bland infödda och mycket högre bland utrikes födda. Om effekterna är dåliga beror det snarare på att fackföreningarna inte har tagit sitt ansvar. När folk börjar säga att vi kan inte göra något för invandrarna tar våra jobb, då måste facket steppa upp ifall det finns sådana tendenser.

En aspekt av MMT som stör vissa inom vänstern är att det inte finns något klassperspektiv. Är det inte bara ett mer effektivt och rationellt sätt att förvalta klassamhället på?

– Nej det stämmer, MMT står öppet för vem som helst att använda. Nazisterna använde en typ av MMT, och sossarna i Sverige och New Deal-demokraterna i USA. I Sverige var det viktiga att vi övergav guldet på 30-talet. Jag har en artikel av den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss från den tiden där han spekulerar om vad det kan innebära att lämna guldet. Ja, det innebar välfärdsstaten, grattis. Jag har också läst en massa rapporter som skrevs efter 90-talskrisen. Det är samma sak där. När Sverige övergav den fasta växelkursen som var peggad till D-marken innebar det att Sverige fick en flytande växelkurs för första gången sedan 30-talet. Men vad gjorde sossarna då? I stället för att bygga ut välfärden som på 30-talet skar de ned den. För man införde ett finanspolitiskt ramverk, som egentligen är anpassat efter en fast växelkurs eller guldmyntfot.

– Men i sin deskriptiva form är MMT öppet för vem som helst, för det är redan så det fungerar. Sedan bygger vi politiska ramverk och begränsningar för att få folk att tro att det är ekonomiska lagar som styr politiken. Trots att varje gång man tar bort ramverken så ser man att det är politiken som bestämmer ekonomins ramar. Jag är livrädd för när extremhögern upptäcker detta på riktigt. Viktor Orbán i Ungern är redan ett exempel på detta. Man glömmer ofta bort att det är den enda anledningen till att han sitter kvar. Ingen pratar om hur han otroligt skickligt navigerade ur Ungern ur banan mot euron. Marine Le Pen är den jag alltid har varit mest rädd för. Hon sade vid förra valet att 70 procent av hennes politik inte går att genomföra under euron. Nu har hon släppt det där lite. Men jag tror att detta kommer att bli en stor fråga inom eurozonen, där länderna inte har någon monetär suveränitet alls.

Efter att ha läst din bok inser man dock att om det är något svenskt parti som inte lär hoppa på MMT-tåget så är det Sverigedemokraterna.

– Nej, jag tror att de är väldigt lata där i toppen. Det finns vissa tendenser till detta ute i Europa men det har ännu inte slagit igenom brett. I Italien finns det vissa på högerkanten som pratar om detta. Men den dagen man ser att de börjar intressera sig för detta på riktigt då är det allvarligt.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes 29 november, 2023

Hyresgästerna kokar över förslag på hyreshöjningar

Hyresgästerna tycker att politikerna måste göra mer för att det ska bli fler billiga hyresrätter i Stockholm. Foto: Oscar Harvey Westerlund.

Hyresförhandlingarna är i gång, och allmännyttan i Stockholm har yrkat på 7,8 procents hyreshöjning. Som ordförande för två av tre allmännyttiga bolag i Stockholm sitter Clara Lindblom från Vänsterpartiet, som menar att politikerna inte bör lägga sig i hyrorna.

Klockan är halv fem på eftermiddagen, och trots att det är höstens kanske hittills kallaste dag har en större grupp människor samlats utanför stadshuset i Stockholm. Parallellt med budgetfullmäktiges sammanträde demonstrerar Stockholm stads tio hyresgästföreningar. Under ett partytält hålls tal och däremellan får rytmerna från västafrikanska trummor de täckjacksklädda åskådarna att svänga på höfterna.

Hyresgästerna vill att den rödgröna majoriteten ska visa att de menar allvar när de säger sig värna om att ”Stockholm ska vara en stad där vanliga människor kan bo” som finansborgarrådet Karin Wanngård (S) formulerar det i budgetförslaget inför 2024.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]
Nyheter 28 november, 2023

Veckan som gått

Fittja moské bjuder in Jimmie Åkesson och hans parti på fika. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Sveriges statsminister Ulf Kristersson bjuder in till pubkväll på klubben Pustervik i Göteborg. Utanför pågår en demonstration till stöd för Palestina, och några av demonstranterna ansluter sig till regeringens kvällsaktivitet.

I ett uppmärksammat klipp avbryter sig statsministern mitt i en mening. ”Israel har rätt till folk… försvar”, säger han – och avbryts av personer i publiken, som anklagar honom för att ha varit på väg att säga att Israel har rätt till folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Nyheter 27 november, 2023

I kampen mot ondskan är alla medel tillåtna

Utsatt? Israels FN-ambassadör Gilad Erdan talar på ett möte i New York den 6 november. Foto: Peter K. Afriyie/AP.

När Susanna Popova kallar Greta Thunberg för ”tjej-Hitler” ansluter hon sig till en lång tradition av att framställa palestinierna och deras försvarare som nazister. Men är det verkligen palestinierna som står i begrepp att genomdriva ett folkmord?

Sedan en månad tillbaka bär Gilad Erdan, Israels ambassadör till FN, en gul davidsstjärna på kavajslaget. Men i stället för texten ”Jude”, som fanns på den förlaga som Europas judar tvingades bära under Förintelsen, står det ”Never again” på Erdans stjärna. ”Vissa medlemsstater har inte lärt sig något under de senaste 80 åren”, sade han inför FN:s säkerhetsråd den 30 oktober, samtidigt som han fäste märket på kavajen. ”Vissa av er har glömt varför denna organisation skapades. Därför kommer jag att påminna er. Från och med i dag, varje gång ni ser på mig, kommer ni att minnas vad det innebär att förbli tyst i mötet med ondskan. […] Från och med i dag kommer jag och mina kollegor att bära gula stjärnor.”

De historiska parallellerna har haglat sedan den 7 oktober, när Hamas bröt sig igenom de stängsel och militära posteringar som omringar Gaza och urskillningslöst gav sig på israeliska civila. Dagarna efter attacken försökte många israeler sätta ord på upplevelsen av chock och utsatthet genom att dra historiska paralleller till det oväntade japanska angreppet på den amerikanska flottbasen Pearl Harbor 1941, eller al-Qaidas terrorattacker mot civila mål i New York den 11 september 2001. Men kreativiteten avtog snabbt. Sedan en tid tillbaka är parallellerna med europeisk antisemitism, pogromer och Förintelsen helt dominerande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Petter Hellström
Forskare och idéhistoriker.
Rörelsen 27 november, 2023

Vänstern måste fortsätta slåss för ett EU-utträde!

Europeiska centralbanken i Frankfurt – mäktigare än Europaparlamentet, enligt skribenten. Foto: Michael Probst/AP.

Högerpolitiken är inskriven i EU:s konstitution. Att behålla utträdeskravet är det enda rimliga, skriver Robert Zackrisson från Vänsterpartiet Vänersborg.

Vänsterpartiets förslag på nytt partiprogram har väckt idel negativa kommentarer för sin ljumma hållning kring en socialistisk systemkritik av hur vårt samhälle ska organiseras. Ett av de förslag som programmet innehåller är att stryka kravet om svenskt EU-utträde. 

Som partimedlem blir vederbörande djupt besviken när Leonidas Aretakis (20/11) ställer sig bakom denna drastiska förändring. Som argument hänvisar Aretakis till en polsk författare i en vänsterskrift från slutet av 60-talet, det italienska kommunistpartiet och Tage Erlander – men ingenstans i texten föreslår han rent konkret hur Vänsterpartiet ska arbeta för att socialisera unionen. Vad skulle Isaac Deutscher säga om EU:s överstatlighet som unionen ser ut här och nu? 

Leonidas Aretakis föreslår Europaparlamentet som en tänkbar arena för vänsterpolitik, men missar helt att parlamentet är underställt EU-kommissionen, centralbanken och EG-domstolen vars makt är mycket mer omfattande än parlamentets. Dessutom missar Aretakis hur unionens själva konstitution slår vakt om högerpolitiken (bland annat den heliga rätten att fritt flytta kapital och arbetskraft över gränserna). 

Att ändra konstitutionen är mycket svårt, och kräver enhällighet från samtliga av unionens medlemmar. 27 socialistiska regeringar ska i samförstånd rösta fram en ny grundlag som kommer ta flera år i anspråk. Hur har Leonidas Aretakis tänkt sig att mobilisera ett folkligt stöd till detta projekt, när bara hälften av den svenska väljarkåren röstar till EU-parlamentet? 

Den brittiska Brexitomröstningen 2016 visade med all tydlighet att det finns en EU-kritisk opinion att uppvigla, men också vad som händer när en högerextrem rörelse kapar utträdeskravet och gör den till sin egen. Ska riksdagen helt sakna partier som vill lämna unionen? Det blir nämligen effekten om Leonidas Aretakis får igenom sin linje och Vänsterpartiet släpper utträdeskravet. 

Vilka vindar kommer V vända kappan efter härnäst? Ja till EMU och NATO? Låt oss hoppas att partimedlemmarna tar sitt förnuft till fånga och kräver att partiet behåller utträdeskravet – och profilerar det än mer, i en tid när EU sväller på alla fronter.  

Rörelsen 27 november, 2023

Att lämna EU finns fortfarande på bordet

Vänsterpartiets valvaka under EU-valet 2019. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Vänsterpartiet har varken övergett antikapitalismen eller EU-kritiken, skriver Jens Börjesson från Vänsterpartiets programkommission som replik på Leonidas Aretakis ledare i Flamman nr 45/2023.

Leonidas Aretakis argumenterar för en mer optimistisk syn på vänsterns möjligheter att förändra EU i sin ledare i Flamman (45/2023). Det är inget orimligt resonemang, men det förs utifrån ett påstående om att förslaget till partiprogram för Vänsterpartiet skulle ”stryka formuleringarna om antikapitalism och att lämna EU” – något som helt enkelt inte stämmer.

Vi skriver fortfarande om att lämna EU i förslaget till partiprogram. Ett av skälen till det är att vi inte delar Leonidas Aretakis optimistiska hållning. Det finns starka strukturella skäl till att EU exempelvis begränsar medlemsländernas demokratiska möjligheter att föra vänsterpolitik. Den nyktra förståelsen av förutsättningarna är en avgörande skillnad mot exempelvis Miljöpartiet, som ser EU mer som en neutral institution.

Det som är nytt med programförslaget är en strategi för att bli fler som ser de problemen. Konflikten kring Sverigepriser är ett bra exempel på hur det kan se ut. När populära förslag krockar med EU:s regelverk har det ett helt annat genomslag än vad hundra föreläsningar om Maastrichtfördraget kan åstadkomma.

I de situationerna är det enklare för oss att samla stöd om vi visar en öppenhet för olika vägar framåt. Det kan till exempel handla om att förhandla om undantag, som många andra medlemsländer har gjort. Alternativet att lämna unionen är en av de vägar vi är beredda att pröva, om så krävs. Den öppenheten visar att vi sätter vänsterpolitiken i första rummet, samtidigt som vi samlar för en bredare vänsterkritik av EU.

Jag hoppas också att varje läsare märker att kritiken av kapitalet är en av programförslagets starkaste röda trådar. Vi har velat knyta ihop grundläggande socialistisk teori med att visa hur enkel, självklar och vardaglig den kritiken redan kan vara i människors liv. Vem är ens för marknadsskolan längre? 

Genom att lyfta fram ägandefrågorna vill vi visa att det är i konflikt med kapitalet som vi skapar förutsättningarna för ett friare liv. Den frihetssträvan verkar vi dela med Leonidas Aretakis.

Jens Börjesson
Sammankallande för Vänsterpartiets programkommission
Utrikes 26 november, 2023

Så kväste Kina arbetarkampen i Hongkong

Upplösningstillstånd. Ledningen för fackfederationen CTU håller handen för ett sista foto den 3 oktober 2021. Denny To sitter närmast i bild på främre raden, och fyra steg bort syns Leo Tang. Foto: Tsz Yuk Alex Chan/SOPA Images/Sipa USA.

För två år sedan upplöstes Hongkongs oberoende fackfederation CTU och demokratirörelsen krossades. Nu trycks varje försök till organisering ned av staten. Flamman pratar med aktivisterna som tog kamp mot världens största antifackliga stat: Kina.

Klockan halv åtta på morgonen den 26 april larmade familjemedlemmar till John Wong, tidigare ordförande för den numera upplösta oberoende fackfederationen CTU, om att han var försvunnen. Det var fem dagar kvar till första maj, och han var en av två som stod som ansvariga på ansökan om att demonstrera.

Snart visade det sig att polisen i hemlighet hade fört bort honom för förhör. När han återlämnades vittnade han om ett ”känslomässigt sammanbrott”, medan polisen meddelade att han varit ”ansvarsfull” nog att dra tillbaka sin ansökan. Vad som hände under de fyra timmarna får han inte berätta om, med hänvisning till artikel 63 i landets säkerhetslag som rör rättsväsendets ”konfidentialitet”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Ledare 25 november, 2023

Ekonomins kvinnliga revolutionärer

Mariana Mazzucato är en av fyra kvinnliga ekonomer som är på väg att vända det ekonomiska samtalet. Foto: Vanni Jung Ståhle/DN/TT.

Apokalypsens fyra ryttare är här – för att dra ned brallorna på de neoklassiska ekonomerna. I det tysta pågår en revolution inom det ekonomiska fältet, och längst fram på barrikaderna står en grupp kvinnliga forskare.

Det kan vara svårt att känna hopp när både höstens och den reaktionära samtidens mörker lägger sig över oss. Därför vill jag lyfta något som ger mig politiskt d-vitamin. Det handlar om en pågående ekonomisk-politisk revolution, som leds av fyra stencoola kvinnliga ekonomer.

Glöm gubbar som Karl Polanyi, Ernst Wigforss, John Maynard Keynes och John Kenneth Galbraith. Vår tids ekonomiska superstjärnor heter Mariana Mazzucato, Stephanie Kelton, Isabella Weber och Clara Mattei. Alla fyra är akademiker som med sin forskning på senare år lyckats utmana det rådande neoklassiska paradigmet inom ekonomin, som säger att marknaden alltid vet bättre än staten var resurser gör mest nytta.

Mariana Mazzucato har allt sedan sin första bok Entreprenörsstaten (2016) lyft fram statens viktiga roll när det kommer till innovation och teknisk utveckling. Hon har varit rådgivare åt regeringar över hela världen och kallats ”en av världens mest inflytelserika ekonomer”.
I sin senaste bok The big con (2023) drar hon, tillsammans med medförfattaren Rosie Collington, av brallorna på konsultföretagens miljardindustri. De visar vilken otrolig skada dessa neoklassiskt skolade rådgivare åsamkar både företag, myndigheter och ekonomin i stort med sina lika dyra som dåliga råd.

Stephanie Kelton har i sin forskning undersökt i detalj hur obligationsmarknader, centralbanker och penningsystem faktiskt fungerar i verkligheten. I USA är hon känd som en av de ledande förespråkarna för modern monetary theory (MMT). Hon har varit chefsekonom för Demokraternas budgetkommitté i senaten, och var ekonomisk rådgivare åt Bernie Sanders valkampanjer 2016 och 2020.

Genom att undersöka hur verkligheten faktiskt ter sig lyckas dessa fyra ekonomer att sten för sten montera ned det neoklassiska luftslottet.

I sin hyllade bok Underskottsmyten (2020) slår hon hål på den myt om det farliga budgetunderskottet som fortsätter hämma det offentliga från att ta en ledande roll i ekonomin.

Isabella Weber är den senaste fixstjärnan på ekonomihimlen. Hon har med sin bok How China escaped shock therapy (2021) vänt upp och ned på den neoklassiska förståelsen av vad som driver på och kan motverka inflation. Hon har forskat om priskontroller i Tyskland efter andra världskriget och i Kina under dess ekonomiska reformperiod. När hon nyligen kartlade vilka flaskhalsar som drev på den nuvarande inflationen och vad finanspolitiken kan göra åt det blev hon först hånad och utskrattad. Sedan anslöt sig självaste Internationella valutafonden till hennes tes om att övervinster drev på inflationen. Det visade sig att Isabella Weber haft rätt hela tiden – skratta bäst den som skrattar sist!

Sist men inte minst har vi Clara Mattei, som i sin bok Kapitalets ordning (Verbal, 2023) grävt djupt i de ekonomisk-historiska arkiven för att visa hur ekonomer och eliter i mellankrigstidens Storbritannien och Italien skapade den ekonomiska åtstramningsdoktrin som senare banade väg för fascismen. Mattei visar förtjänstfullt att den svångremspolitik som det nu rådande ekonomiska paradigmet vilar på inte kom till av en slump och inte är ett misstag – utan en medveten strategi för att befästa arbetarklassens underordning.

Genom att undersöka hur verkligheten faktiskt ter sig lyckas dessa fyra ekonomer att sten för sten montera ned det neoklassiska luftslottet, och visa att dess grund bygger på felaktiga teoretiska antaganden och abstrakta modeller som har lite att göra med den reella ekonomin.

Trots att de är forskare så räds de inte för att ta plats i samhällsdebatten och att högljutt driva på för de praktiska och politiska implikationerna av sina analyser. Det är inspirerande. Nu väntar vi på svenska vänsterekonomer som kan driva på revolutionen även här.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Kultur 25 november, 2023

Vi är inte ”vi” med vikingarna

Många järnåldersmän tänkte på romarriket oftare än vi gör nu. Foto: SVT.

Låt åsikterna hagla! Historien om Sverige är högklassig folkbildning om de krafter som format vårt land, men verkar se den svenska nationen som evig.

Det hade varit så lätt om jag hade tyckt verkligt illa om SVT-satsningen Historien om Sverige. Och vem vet, när alla tio avsnitt har visats så kanske jag gör det. Men efter tre avsnitt, och efter att ha följt hur diskussionen utvecklar sig, från kultursidor till Flashback – så måste jag säga att jag gillar den.

Det är inte drönarvyerna som förför. Inte heller den svulstiga musiken eller Simon J Bergers leende och lena speakerröst – även om programledaren fungerar bra som seriens ciceron, talandes till kameran mitt i de dramatiserade scenerna bland skådespelare som ligger ned och ska föreställa slaktade.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ann Ighe
Litteraturkritiker och ekonomihistoriker vid Göteborgs universitet.
Rörelsen 25 november, 2023

Fegt att inte utreda legalisering

Flera länder har legaliserat cannabis och sett gängens intäkter försvinna. Foto: Elaine Thompson/AP.

Ett nytt förslag på partiprogram för Vänsterpartiet är lagt. Medan många frågor hanteras och bemöts väl i förslaget så är en fråga uppenbart frånvarande: narkotikapolitiken. Med en av Europas högsta överdödligheter bland brukare, och med gäng som gör Sverige otryggt i kampen om en mångmiljardmarknad, behöver partiet inte bara bemöta frågan, utan också göra det med en evidensbaserad politik.

I Europa står Sverige ut med en av kontinentens tuffaste narkotikalagstiftningar. Det är en misslyckad politik, som lämnats orörd i decennier. Konsekvenserna har varit förödande. 2010–2022 dog nästan 5 000 människor i överdoser enligt Socialstyrelsen. Bland de döda är personer med gymnasial eller lägre utbildning överrepresenterade, tillsammans med de som bor i Norrland. De dödliga konsekvenserna av kriminalisering av eget bruk drabbar i huvudsak arbetarklass på landsbygden.

Alla dödsfall hade troligtvis inte kunnat undvikas. Men det är utom tvivel att en annan politik hade kunnat rädda livet på flera av dem som nu dött. Medan svensk narkotikapolitik lunkar på som inget hänt håvar gängen in blodspengar.

Exempel från Quebec visar dessutom att en statlig cannabismarknad leder till minskade intäkter hos gängen, utan att användandet av cannabis nödvändigtvis går upp.

Valet 2022 sade vi i Vänsterpartiet att människors trygghet är politikens ansvar. Det borde också betyda att politiken har ett ansvar att lösa krisen i narkotikapolitiken. Det handlar om att rädda liv och stoppa gängens blodiga intäkter. Om vi i Vänsterpartiet menar allvar i att politiken har ett ansvar finns det inga skäl att undvika denna fråga i partiprogrammet. Tvärtom så kräver det att frågan lyfts.

Utifrån andra länder vet vi att antalet döda går att minska genom avkriminalisering. Exempel från Quebec visar dessutom att en statlig cannabismarknad leder till minskade intäkter hos gängen, utan att användandet av cannabis nödvändigtvis går upp. Både i och utanför partiet pekar många på att det är sjukvården, socialtjänsten och psykiatrin som behöver stärkas som svar på denna kris. Och det stämmer. Det står däremot inte i motsättning till en avkriminalisering. Tvärtom hjälper en avkriminalisering investeringarna att få full effekt, då fler vågar söka vård.

Många pekar på riskerna med legalisering. Det stämmer att risker finns. Det är därför den enda rimliga vägen framåt är en utredning för att få all fakta på bordet, i stället för ett godtyckligt ja eller nej till en outredd fråga.

Decennier av misslyckad narkotikapolitik behöver hanteras av partiet. Vi lovade politiskt ansvar 2022 och behöver nu ta det. Det handlar dels om att utreda alla möjligheter att strypa gängens inkomster, men också om att hjälpa människor från beroende till friskhet. Varje människa som kunde räddats från narkotikaberoende men som inte räddats på grund av Sveriges politik är ett misslyckande.

Vänsterpartiet kan bli en kraft som ändrar på det. Därför måste avkriminalisering in i partiprogrammet, tillsammans med en utredning av legalisering.

Per Markus Risman
Tidigare ordförande för Vänsterpartiet i Uppsala län.
Rörelsen 24 november, 2023

Handlingsutrymmet nu beror på starka offentliga finanser

Johan Lönnroth i samtal med Göran Persson 1997. Foto: Claudio Bresciani/SCANPIX.

Vänsterpartister som har att hantera stora, hotande budgetunderskott kommer ha lätt att ta till sig Clara Matteis budskap i hennes färska bok Kapitalets ordning, som i höst kommer på svenska. Mattei är inbjuden till Vänsterdagarna i Göteborg den 26 november.

Jag och resten av Vänsterpartiets ledning fick kritik från vänster 1994, då vi ihop med S-regeringen hösten förhandlade fram ett budgetsaneringsprogram som innehöll både skattehöjningar och besparingar. Därför är jag misstänksam. 

Men boken är inte dålig. Den innehåller en stark historisk berättelse: under första världskriget stärktes arbetarklassens makt gentemot staten och industrikapitalisterna på grund av arbetskraftsbristen. I Italien ockuperades fabriker. Antonio Gramsci skrev att arbetarklassen nu byggde sin egen stat och sina egna råd i fabrikerna, vilket han såg som början på en ny era i mänsklighetens historia. 

I Storbritannien fanns åren 1919 och 1920 liknande strömningar, om än något mindre revolutionära. Kolgruvearbetarna krävde förstatliganden och arbetarkontroll. Varvsarbetarna i Glasgow krävde självförvaltning. 

Snart kom dock bakslagen. Europa gick in i en depression. Arbetslöshet och budgetunderskott möttes av åtstramande finanspolitik och sänkta löner. I Italien var det fascisterna som genomförde den nya politiken. I ett tal 1922 sa Mussolini att ledorden var flit, disciplin och arbete. Men även i Storbritannien genomfördes samma sorts politik. Finansminister Churchill sa att den italienska fascismen gjort världen en tjänst.

Vi som i likhet med Marx är materialister inser att det var förändringar i kapitalismen som var motorn bakom den nya politiken

John Maynard Keynes skulle hävda att en depression borde mötas med expansiv finanspolitik som upprätthöll den samlade efterfrågan i paritet med produktionskapaciteten. Men Mattei har inte mycket till övers för Keynes, vars politik gick ut på att rädda kvar den kapitalistiska produktionsordningen.

Kritiken mot politiken under tjugotalskrisen var berättigad. Men när Mattei vill tillämpa samma kritik på nutiden hamnar hon snett. 

Hon har visserligen rätt i att åtstramningsidéerna kom tillbaka under 70-talet. Men var omsvängningen styrd av nyliberal ideologi? Kanske till liten del. Men vi som i likhet med Marx är historiematerialister inser att det var förändringar i kapitalismen som var motorn bakom den nya politiken. Den gränslösa globala finansmarknadens omsättning ökade efter sammanbrottet för dollarmyntfoten 1971 från storleksordningen 10 kronor till många tusen gånger mer per dag och världsmedborgare. Nationella kredit- och valutaregleringar läckte som såll. Försök att driva expansionspolitik möttes av kapitalflykt. 

Mattei refererar till Stephanie Keltons Underskottsmyten, som recenserats i Flamman (#1/2021). Hennes tes är att stater i princip kan låna hur mycket som helst. Fast teorin gäller bara i en ”monetärt suverän stat” – i klartext handlar det om USA. Där har de under lång tid kunnat hålla sig med stora underskott i bytesbalansen, eftersom stater med dollaröverskott placerar tillbaka sina valutareserver i amerikanska banker. Möjligen skulle en liknande politik kunna föras i ett federalt EU.

I dag bedriver högerregeringen en alltför åtstramande politik. Det är fullt möjligt att ge mer pengar till välfärden och låna stort till gröna investeringar. Men att handlingsutrymmet över huvud taget finns beror på att rödgröna majoriteter åren 1994 till 2006 förvandlade Sverige från ett tungt skuldsatt land till att ha en av Europas starkaste offentliga finanser.

Johan Lönnroth
var vice partiledare för Vänsterpartiet 1993–2003.