Stjärnreportern Phil Rees träffade migrantarbetare från Filippinerna, när han följde USA:s krigsmakt in i Kuwait våren 1991. De berättade att de välkomnat den irakiska ockupationen som en befrielse. Under sina kuwaitiska herrar hade de fått leva och arbeta som slavar.
Skrev krigskorrespondenten något? Inte ens en rad i förbigående.
Världen, den västliga medieindustrins värld, förväntade sig andra historier. Den hade nyss låtit sig uppröras av den fejkade nyheten om irakiska soldater som slet barn ur kuvöserna på sjukhusen i Kuwait City. Nu skulle den ha krigets rättfärdighet bekräftad.
Rees berättar historien i en nyutkommen bok med den marknadsanpassade titeln Dining with Terrorists.
Det är ett lärorikt exempel. I stället för att skildra samhället i alla dess förvecklingar, tvingas reportern leverera de standardiserade sanningar som för tillfället är gångbara på marknaden. Ju mer massmedierna industrialiseras, desto mer trängt blir det hantverksideal som ännu omger journalistiken.
Det blir som att irra runt i kedjebutikerna för att köpa kläder. Samma färger, samma modeller överallt. Hantverket försvinner ut i marknadens marginaler. Det blir lyxkonsumtion för de rika, hobby och fritidsintresse för de envetna. Politiker och företagsledare har sina exklusiva informationskanaler, politiska aktivister orienterar sig med hjälp av ideellt producerade webbsajter och tidskrifter i offentlighetens utkanter.
Den digitala tekniken har väckt förhoppningar. Kan bloggarna göra något åt massproduktionen av standardiserade sanningar?
”Pratet om nätets stora betydelse avleder uppmärksamheten från tidningarnas och teves tillstånd”, skriver Knut Carlqvist i Clarté 2/05. ”Det är lite som med omsorgen, det ska litas till frivilliga insatser.” Medierna frånsäger sig ansvaret att redovisa avvikande uppfattningar. Var och en får sin egen sajt att tuta i.
Men tidningarnas och tv:s tillstånd har inte bara med industrialiseringen av journalistiken att göra. Också före framväxten av dagens mediekoncerner, uppfyllde förutfattade meningar det offentliga rummet.
Jag läser om Vietnam i en årskrönika från 1965. Jolo skriver om ”negersoldater” och ”vietcongguerilla”. Han är inte okritisk, men kritiken är en kritik som bekräftar gällande världsbild. Amerikanerna vill väl, de kämpar för demokratin, men omgivna av ”durkdrivna yrkesrevolutionärer” och ”terrorister” dras de ner i en våldsspiral. I Saigon ”placerar Vietcong bomber på restauranger, ambassader eller i gathörn och håller fruktan vid liv”, och ute i byarna är amerikanska officerare ”dagligen tvungna att bevittna tortyrscener”. De sticker gärna till offren en cigarett eller en bit choklad, får vi veta, men för de allierade sydvietnameserna är grymheten en vana.
Efter fruktlösa försök att finna en politisk lösning har USA påbörjat ”urskiljningslösa bombningar”. Amerikanerna tar ”risken att döda dem de är där för att försvara”. Detta är, skriver Jolo, ”den fria världens dilemma”: ”Vietnam värker i USA:s och världens samvete”, medan en förhärdad motståndare vinner prestige och våldet segrar.
Det är kolonialepokens bild av världen. Vi ser den vite mannen, utsänd att sprida ljus i djungeln, omringas av mörka, fientliga krafter som inte skyr några medel i kampen för dunkla mål.
Fyrtio år senare skriver DN-journalisten Michael Winiarski efter samma schema om ”den blodiga vardagen” i Irak. Han nämner i förbigående ”offensiver” från USA:s sida, men i övrigt finns inte ett spår av de bomber, den napalm och de miljarder kulor som ockupanterna sprider omkring sig. ”Våldet” är, i den standardiserade sanningen om Irak, det våld som motståndsmän eller föregivna motståndsmän utövar. Måltavlan är inte, förklarar Michael Winiarski, de 140.000 USA-soldaterna. ”De sunnitiska upprorsmännen” attackerar i stället ”shiamuslimska och kurdiska mål” – ”främst de irakier /…/ som är beredda att arbeta för den framväxande irakiska administrationen”. 22.000 till 25.000 civila, kanske ända upp till 100.000, har således ”dödats”.
Jag tror inte att Michael Winiarski, eller de redaktörer på Dagens Nyheter som eventuellt läser hans texter innan de går i tryck, medvetet vilseleder läsarna. De följer bara gällande enfald. Det må vara så att över 70 procent av motståndets attacker, enligt amerikanska uppgifter, riktas mot ockupanternas stridskrafter, och att den helt övervägande delen av de upp till 100.000 civila som dött i kriget fallit offer för USA:s flygangrepp, men sådana informationer finns det sällan utrymme för i mittfåran. Nyhetsredaktörerna på den ledande svenska morgontidningen intresserar sig inte för de avvikande upplysningarna, de känner kanske inte ens till dem. Deras jobb är att lätt och ledigt förmedla den förutfattade meningen. För 30 år sedan arbetade Michael Winiarski i Söderorts FNL-grupp i Årsta mot USAs krig i Vietnam. Han var aktivist i en folkrörelse med lokalgrupper över hela landet och en tidning som såldes i 60.000 exemplar av medlemmarna själva utanför Konsumbutiker, varuhus och Systembolaget på lördagarna.
Tack vare denna rörelse underifrån, som hade utlöpare i andra sociala frågor, krackelerade kolonialepokens och det kalla krigets konformism. Det fanns antydningar till komplikationer redan i det Jolo skrev 1965. Tio år senare var den förutfattade meningen sönderbruten. Genom sprickorna i den borgerliga offentligheten blev världen och dess sociala slitningar plötsligt synliga.
Liknande effekter har WTO-motståndet, Porto Alegre-rörelsen och protesterna inför Irakkriget haft på senare år. Men mittfåran återvänder sakta till utgångsläget. Den världsbild som 1965 var på väg att bli föråldrad är åter förutfattad, och före detta antiimperialister sitter på redaktionerna och klär de nya kolonialkrigen i politisk enfald. Det finns undantag – också i Michael Winiarskis rapporter framträder ibland komplikationer – men i krigshysterin efter terrordåden i metropolerna riskerar de att bli färre. De strukturella förändringarna inom tankeproduktionen samverkar med en politisk konjunktur, till att täppa till öppningarna i offentligheten.
Det avgörande är svagheten i de krafter som underifrån utmanar den standardiserade sanningen. Jag talade för en tid sedan med en journalist från Pakistan, bosatt i Sverige. Den svenska vänstern är duktig på att producera tidningar, sa han. Klen på att organisera massrörelser. Det har inte alltid varit så. 68-vänsterns styrka var inte dess allmänna radikalism, utan dess medvetna strävan att söka sig ut ur de intellektuella reservaten till arbetsplatser och förortstorg. Militansen i marginalen har ingen verkan, men i förbindelse med folkliga rörelser kan också bloggaren få betydelse.
