Den svenska dataspelsbranschen har hyllats som en exportframgång att vara stolt över. Men bakom kulisserna är situationen en helt annan. Som Svenska Dagbladet tidigare har rapporterat om innefattar missförhållandena allt ifrån sexuella trakasserier till övertidsarbete.
Linus Neuman är spelprogrammerare och styrelsemedlem i föreningen Game Workers Unite Sweden, som är del av det större, internationella nätverket Game Workers Unite. Han menar att branschen står inför en rad utmaningar, men att framför allt ett problem är gemensamt för de flesta inom branschen. Det som ofta går under beteckningen ”crunch”.
– Det är extremt mycket övertid. Obetald och okompenserad. Sedan finns det en extremt grabbig kultur också, med sexuella trakasserier. Men det som förenar de flesta spelarbetare är övertiden, säger han till Flamman.
Enligt Linus Neuman är situationen symptomatisk för hur arbetsgivare generellt utnyttjar anställda i kreativa yrken, och inte minst inom spelbranschen.
– De flesta är passionerade, och det utnyttjar företagen. För många är det självklart att man jobbar tills något är klart, hur många timmar det än tar, snarare än att man slutar när man slutar få betalt. Det ska ju inte vara gratis att lösa dålig planering med någons övertid, fortsätter han.
Linus Neuman menar att det inte finns konsekvenser för cheferna när de planerat dåligt, och att de kontinuerligt utnyttjar att de anställda tycker att jobbet är kul och kreativt. Han berättar om hur han varit tvungen att svara i telefon när kollegor hör av sig på andra sidan jordklotet mitt i natten, hur känslor av skuld kan få anställda att tacka ja till övertid och hur cheferna slätar över genom att ”köpa sig fria”.
– Det är lojalitetsfrågor. Man jobbar över för att spelet ska bli bra, men när man är helt slut kan arbetsgivaren beordra in dig igen helt plötsligt. Så bjuder de ofta på middag och lunch så att folk är nöjda. Tyvärr tar det spelutvecklare ofta minst en dålig erfarenhet innan man förstår att man inte är kompis med sin arbetsgivare.
Linus Neuman menar att det också hela tiden finns ett hot om att bli uppsagd:
– De flesta gör något de tycker är jättehäftigt och jättekul, och man vet att det finns en kö av folk som vill jobba med det man själv gör. Gillar man inte villkoren så kan man bara gå. Chefen ser till att man vet att man är utbytbar.
Samtidigt är chefen också, till skillnad från på många andra jobb, någon som sitter bredvid och jobbar lika hårt som alla andra. Vilket för många unga kan göra det svårt att säga stopp när arbetet blir allt mer gränslöst, menar Linus Neuman.
– Folk arbetar under förhållanden man inte tror finns i Sverige 2021. 600–700 timmars övertid om året, helt utan kompensation. I det fallet blev man lovad aktier, och folk jobbade ihjäl sig och orkade till slut inte mer. Brände ut sig, sade upp sig, och fick till slut inga aktier. Så där är det. Man vill vara med i eftertexterna, man vill ha en bonus. Det är ett jättestort grupptryck.
Ett annat problem Linus Neuman pekar ut i spelbranschen är den höga omsättningen på anställda. Projektanställningar som fortsätter att löpa på, visstidsanställningar, korta kontrakt som förnyas. Få har fast tjänst. Trots att Sverige har en jämförelsevis omfattande lagstiftning för anställningstrygghet så poängterar Linus Neuman att det bara gäller den som känner till att lagarna finns från början.
– I spelbranschen är många unga, och de flesta unga har inte koll på arbetsrätt. Det är också många engelsktalande. De har inte heller koll på den svenska arbetsrätten, den svenska lagen, och de vet inte vart man ska vända sig. Arbetsgivaren kommer inte direkt att hjälpa till. Facken har ett enormt uppdrag. Jag har varit på företag där folk har blivit uppsagda, och hade man gått till facket hade uppsägningarna hävts. Lagarna fungerar ju bara om man vet om när de bryts.
De flesta inom spelbranschen är organiserade i antingen Unionen eller i Sveriges ingenjörer. Linus Neuman menar att bara det innebär ett problem i sig: att det faktum att spelarbetarna är splittrade i olika fackförbund gör det svårare att organisera sig.
– Många har svårt att organisera sig för att det är krångligt. Unionen är också cheferna med i, och grafikerna är i ett annat. Det här är ett helt nytt yrke som är ungt. Nu har vi blivit intryckta i redan existerande förbund. Men jag vill inte tillhöra ett fack som är för programmerare i en annan bransch, eftersom vårt yrke är annorlunda.
Det problemet återknyter till spelarbetarnas främsta gemensamma fråga: övertiden.
– Ja, det är ju det som förenar alla spelarbetare. Att vi jobbar gratis efter klockan 18, och att vi är trötta på det. Vi behöver slå ihop oss och se mer vad vi har gemensamt. Det känns som att facken nu inte förstår vad vi vill ha.
Linus Neuman menar att branschen nu står inför att både tackla arbetsgivarna, få fler att engagera sig arbetsrättsligt, och att få fackförbunden att driva de frågor som är aktuella för spelbranschen. Game Workers Unite Sweden hjälper till med översättningar av kollektivavtal till engelsktalande och förklarar lagar och rättigheter för dem som saknar kunskapen. De fungerar också som en plattform för diskussion, och vill gärna verka för att ge en mer rättvis bild av spelbranschen i media.
– Vårt mål är att varje gång det kommer en nyhet om spelbranschen och journalisterna ringer Svenska Dataspelsbranschen som säger något om att allt är så bra, då ska vi vara en motröst. Vi vill vara spelarbetarnas röst, en motpunkt. För om vi är en av Sveriges största exportbranscher, varför har vi så dåliga arbetsvillkor?
