Få lär ha missat debaclet kring Sverigedemokraterna i Borlänge och ABF. En kort resumé: Dalademokraten gjorde ett reportage från ABF:s avslutningsfest. I centrum för reportaget stod en ung kvinna som lyckats ta körkort efter att ha gått en studiecirkel i körkortsteori, riktad mot den somaliska gruppen i Borlänge.
Snabbt snappades det upp av rasister i sociala medier. Det spriddes ut att personer med somalisk bakgrund hade fått körkort gratis. Lokala SD-politiker hakade på.
Allt var uppåt väggarna fel. Ingen hade ”fått” något körkort. Alla hade i vanlig ordning betalat själv för körlektioner och uppkörning. Det rörde sig om en studiecirkel i körkortsteori där cirkelledaren arbetat ideellt. Det hade inte kostat samhället något.
Förutom att det ytterligare befäste att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti, avslöjade det också något annat. När Henrik Johansson från sajten ”Inte rasist men”, ringde upp Ann-Katrin Löfwenhamn, kommunpolitiker för SD som spridit uppgifter om ”gratis körkort”, stod det pinsamt klart att hon inte hade någon som helst insikt i folkbildningsarbete.
Hon var inte bara okunnig. Det var som om hon inte kunde förstå själva konceptet. När Henrik Johansson, som själv kommer från den fackliga rörelsen, för andra eller tredje vändan förklarade hur en studiecirkel går till svarade hon ”men varifrån kommer pengarna?”
Det är symtomatiskt för SD. Nyligen kom riksdagens kulturutskotts betänkande om folkbildning. SD:s motion till betänkandet visar på samma brist på förståelse och beklämmande syn. Bland annat vill partiet att samhället ”inte ska stödja gemensamt finansierad mångkultur i någon form”. Vidare anser SD att ”skattemedel ska användas för att stärka vårt lands interna sammanhållning och nationella gemenskap, inte för att stödja samhällssplittrande projekt eller idéer som leder till motsättningar och utanförskap”.
Med den definitionen av vilken typ av folkbildning som förtjänar stöd kan man tänka sig att allt från kurser i magdans till feministiska studiecirklar skulle stryka med.
I partiets motion målas en underförstådd fiende upp som riskerar att splittra nationen. Det är klassisk fascistisk retorik. Historiskt har den typen av formuleringar varit återkommande då fascister anklagat feminister, socialister, judar och fackföreningsfolk för att bidra till att splittra landet. Solidaritet över nationsgränser, eller det faktum att olika grupper inom en nation kan ha olika intressen är inget som SD har intresse av att lyfta fram.
Formuleringarna säger en del om partiets demokratisyn. De Seko-medlemmar som nyligen strejkade har inte samma intressen som Veolias svenska avdelnings ledning. Ensamstående mammor som kämpar för bättre öppettider på förskolan har andra intressen än dem som vill ha lägre skatter. Själva förutsättningen för demokrati är att motsättningar mellan olika intressen får komma till uttryck. Inte minst i kurser och studiecirklar. Motsatsen är mottot ”ett land, ett folk, en ledare”.
SD är motståndare till en bred, folkligt förankrad bildningsrörelse av ideologiska skäl. På samma sätt som de av ideologiska skäl hetsar mot somalier som vidareutbildar sig. De ser ingen nytta i att människor från arbetarklassen förkovrar sig på sin fritid. De kan ju börja syssla med samhällssplittrande projekt då.
