Men det är inte de grupper som är mest sårbara för klimatförändringarnas effekter som orsakar de största utsläppen. Senare års forskning har allt tydligare visat på det starka sambandet mellan inkomst och utsläpp.

– En stor del av den koldioxidbudget som vi alla ska dela på tas av de rikaste. Det är den gruppen som har stuckit iväg, säger Carl Dalhammar (bilden), forskare vid Internationella miljöinstitutet vid Lunds universitet och fortsätter:

– Utsläppen för de fattigaste 30 procenten i Europa har inte ökat alls sedan 1990-talet. Det kan förklaras av en större konsumtion inom en del områden som är extra utsläppsbelastande, som båtar och bilar. Inom den här gruppen kanske man också har flera fritidshus.

Det finns en hel del forskning internationellt om sambandet mellan koldioxidutsläpp och inkomst. Inför klimatmötet i Paris gjorde de franska ekonomerna Thomas Piketty och Lucas Chancel en stor studie på globala data, som visade på dramatiska skillnader.

Förra året gjorde Chancel en uppdatering för de senaste åren.² I genomsnitt var utsläppen i världen sex ton koldioxid per person. Den fattigaste halvan av jordens befolkning släppte ut i snitt 1,4 ton. För de rikaste tio procenten var siffran 28,7 ton och den procent av världens befolkning med de allra högsta inkomsterna orsakade koldoxidutsläpp på 101 ton per person. Båda studierna visar att medan skillnaderna mellan länderna har minskat något över tid så har skillnaderna inom länderna ökat. För den rikaste procenten av världens befolkning är det särskilt de investeringar man gör som bidrar till att driva på koldioxidutsläppen.

Länge saknades motsvarande studier i Sverige. Men 2020 gjorde SEI en undersökning på uppdrag av biståndsorganisationen Oxfam. Den visade, som väntat, att även Sverige följde det internationella mönstret, även om skillnaderna var något mindre än i de internationella undersökningarna. De genomsnittliga utsläppen för den halva av befolkningen som har de lägsta inkomsterna låg strax under fem ton koldioxid per person. Tiondelen med de högsta inkomsterna orsakade i genomsnitt utsläpp på 17 ton och den procent som har de allra högsta inkomsterna hade ett genomsnittligt klimatavtryck på 43 ton.

En slutsats i studien är att det är resandet som är den främsta förklaringen till skillnaderna. Höginkomsttagarna flyger betydligt mer än låginkomsttagarna. De kör också mer bil och har inte sällan större bilar.

– Att det bara är Oxfam som har gjort en undersökning av det här slaget ger en förklaring till att rättvisefrågorna inte satt sin prägel på klimatpolitiken. Om man inte löser den ekonomiska jämlikheten så kommer man inte heller att klara klimatomställningen, säger Oxfam Sveriges policychef Hanna Nelson (bilden).

– Vi släpper en ny rapport i november. Det vi kan se är att den ekonomiska ojämlikheten ökar och att utsläppen nu förväntas öka. Det tyder på att vi i den nya undersökningen kommer att se att skillnaderna i utsläpp har ökat ytterligare.

Det går att hitta postnummerområden i Sverige där medelinkomsten med marginal ligger över gränsen för vad som krävs för att tillhöra den översta inkomstprocenten. Det gäller exempelvis för stora delar av stadsdelen Djursholm i Danderyds kommun och några områden på Östermalm i centrala Stockholm.

Tittar man i den offentliga statistiken ser man att en kommun som Danderyd sticker ut jämfört med kommuner i regionen när det gäller sådant som invånarnas fordonsinnehav, bostadsyta och rotavdrag. Variabler som rimligen har påverkan på utsläppens storlek.

I Stockholmsförorten Rinkeby finns områden där utsläppen ligger under fyra ton per person. Vid Strandvägen är genomsnittet mer än 17 ton.

I april 2022 kom ytterligare en kartläggning gjorts som visar skillnaderna när det gäller koldioxidutsläpp i Sverige. ”Konsumtionskompassen” är även den gjord av Stockholm Environment Institute och går ända ned på postnummernivå. Metodskillnader gör att de högsta värdena inte sticker ut lika mycket som i andra undersökningar, men mönstret att skillnaderna följer inkomsterna är tydligt även i denna undersökning. I den här kartläggningen går det också att se en viss geografisk komponent som förklarar utsläppsskillnader. I områden i glesbygd gör bilkörningen att utsläppen blir något högre, men utan att komma i närheten av de utpräglade höginkomstområdena.

Skillnaderna inom de stora städerna är slående. I Stockholmsförorten Rinkeby finns områden där utsläppen ligger under fyra ton per person. Vid Strandvägen är genomsnittet mer än 17 ton. Biltäta industrikommuner som exempelvis Sandviken och Avesta ligger på 6,2 ton per person, vilket är nära genomsnittet i landet. Detsamma gäller för en till ytan stor glesbygdskommun som Arjeplog.

Så hur bör klimatpolitiken utformas för att ta hänsyn till dessa stora skillnader i utsläpp som framför allt är kopplade till inkomstklyftorna i samhället? Det räcker inte med uppmaningar om att konsumera med mer miljöhänsyn, menar Carl Dalhammar.

– När det gäller att konsumera grönare så går det att se att det ofta inte har så stor effekt. Vi kanske köper kläder som är ekologiskt tillverkade i större omfattning, men samtidigt har konsumtionen av kläder ökat, vilket motverkar effekten. Omställning av konsumtion, som till exempel att vara med i en bilpool i stället för att ha egen bil har en lite större potential. Men ofta är detta nischaktiviteter, som inte passar alla.

Den slutsats som Dalhammar och hans kollegor kommit fram till är att det krävs åtgärder som faktiskt begränsar delar av konsumtionen.

– I ett första steg skulle man kunna förbjuda kortare flygresor på sträckor där det finns tåg. Det är ingen större välfärdsförlust att åka tåg några timmar i stället för att resa med flyg i en halvtimme. Det går också att förbjuda särskilt utsläppsintensiv verksamhet. Till exempel har Barcelona infört ett förbud för kryssningsfartyg att lägga till.

– När man går vidare till nästa nivå blir det jobbigare. Då handlar det om åtgärder som att sätta slutdatum för fossilbilar och att förbjuda fossilbilar i städer.

Även Oxfam menar att det krävs stora förändringar av ekonomin för att minska höginkomsttagarnas klimatavtryck.

– Våra förslag handlar mycket om en ekonomisk omfördelning och en omställning till en hållbar ekonomisk modell. Till exempel tycker vi att skatten kan höjas på sådant som är särskilt förorenande och också på produkter som kan klassas som lyxkonsumtion, till exempel stora bilar. Skatten på förmögenheter och kapital bör återinföras. När en procent av befolkningen sticker iväg så bör man inrikta klimatpolitiken mer på den gruppen genom exempelvis kapitalbeskattning. Det skulle skapa resurser som behövs för att göra klimatinvesteringar.

– Samtidigt måste det bli enklare att välja bra alternativ, till exempel när det gäller transporter. Priserna på hållbara produkter måste bli mer gynnsamma, säger Hanna Nelson.

Det finns en åtgärd som ligger en bra bit bort från det som det som traditionellt ingår i klimatpolitiken som enligt Carl Dalhammar skulle vara effektiv för att hålla nere utsläppen från konsumtionen.

– Att minska arbetstiden skulle verkligen ha effekt. De gamla ekonomerna, som Keynes, trodde att vi skulle arbeta mindre i takt med den ekonomiska tillväxten. Om alla svenskar skulle jobba sex timmar i stället för åtta skulle tillväxten, och därmed konsumtionen, minska.