Det arbetande folket
Victor Estby (red.).
Föreningen Arbetarskrivare, 2014.
Titeln svarar på Fredriks Reinfeldts roman Det sovande folket, folket sover inte, det arbetar. På osäkra anställningar, långt hemifrån, låga löner och på usla villkor. Det finns en ilska och ett hat i boken som alltid riktar sig uppåt och det känns befriande. För annars är det en ganska klaustrofobisk bild av samhället som boken drar fram i ljuset. Vi är livegna, oavsett om vi arbetar 40-timmarsvecka, sitter hemma och väntar på att bli inringda, arbetar gratis i något fas 3-projekt eller blir utförsäkrade. Det kommer otäckt nära när Emil Boss skriver om butikspersonal som varje dag blir visiterade av ordningsvakter innan de får gå hem och vars chefer arrangerar dem i en skojig låtsasdemonstration med parollen ”Det Goda Kundmötet”. Och dessutom anlitar en peppcoach som säger åt arbetarna att de inte ska tänka så mycket på det tunga lyften. För då känns det bara värre.
Alla uttrycker det inte lika tydligt, men känslan av att vi bara har varandra, inte är representerade av någon högre upp, är återkommande. Jesper Lundby skriver: ”Brinn i helvetet socialdemokrati. Det är ditt eget fel att det bara sitter sörjande gråhår på den här föreläsningen, eller på transportförbundets sektionsmöten.”
Hoppet som antologin ger oss är solidariteten arbetare emellan. I texterna finns ofta en oerhörd sammanhållning, en självklar förståelse för att man kan vara sur på jobbet, trött och utarbetad och att det ibland drabbar de andra. Att skriva fram en sådan solidaritet är i dag väldigt viktigt när bemanningsföretag och andra arbetsköpare härskar genom att söndra och hellre ser lönsam konkurrens och irritation mellan arbetarna än farlig gemenskap. Låt oss vara oflexibla tillsammans, helt enkelt.
Flera av texterna visar upp det svåra i själva arbetsuppgifterna. När Carola Ankarborg skriver om den arga kvinnan på äldreboendet, som kastar tallrikar i matsalen och vill bli buren till motorvägen och äntligen få dö, blir det plågsamt tydligt hur svårt det är att hjälpa och skydda någon utan att förtrycka henne. Speciellt under stress: ”Vi petar ner sobril i potatisbullen. Efter några timmar somnar hon slutligen i allrummets soffa med koftan bak och fram, tulefilten runt huvudet och ena skon avsparkad på en annan avdelning. Äntligen kan vi bära in, bädda om. Hon vaknar i lyftet, klöser. Vi måste sluta mörda.”
I Annamarija Todrovs poesi om dagen på förskolan görs läsaren osäker på vems perspektiv det är, och först tror jag att det är en barnskötares.
”Halv sju öppnades porten och du blev den första som klev in i lokalen. Strax anlände Amir och Alex med ryggar som mindes sängklädernas smekning. När Jasmin och Stina trippade in i sina balettkjolar började arbetsveckans lågenergilampa lysa.”
Men i slutet av dikten när du:ets trötta mamma slinker in och hämtar blir det tydligt att det är barnets. Och ännu mera tydligt hur arbetslinjen tränger under huden på alla som tvingas leva med den, från barnet via barnskötaren till den stressade föräldern, och allt känns så sorgligt. Men så kommer en annan dikt av Annamarija Todrov: ”En av tusentals strumpor att känna igen i hallen efter utevistelsen är Liisas/Ett av tusentals leenden att smittas av är Alexanders/Ett av tusentals ord att glädjas åt är kollegans: Gud vad duktig du är!”
Och där är solidariteten igen. Den går som en röd tråd genom antologin. För det handlar inte om att berätta att det är hemskt och för jävligt. Det finns ilska och värme och det är genom det kollektiva som villkoren kan förändras, måste förändras.
I en del av texterna finns dock en tyngre hopplöshet. Det är fabrikerna som läggs ned, effektiviseras så att knappt någon får vara kvar, eller flyttar utomlands och lämnar de tidigare anställda utan jobb.
Och så den fruktansvärda sorgen i Åke Johanssons korta text ”En järnvägare är död” där underbemanningen orsakar dödsolyckor: ”Min arbetskamrat fick betala med sin kropp och sitt liv. Hon skulle just få sitt första barnbarn.”
Solidariteten finns ju även där, men den hjälper inte, döden är ovillkorlig. Och arbetsplatsolyckorna har ökat i antal, tre år i rad. Det är en skrämmande utveckling och viktigt att det skrivs om.
Det arbetande folket är sammantaget en mycket stark och angelägen bok. Men jag undrar varför de svenskklingande namnen dominerar så starkt bland författarna i antologin. Det vanligaste yrket för utrikesfödda män är hotell- och kontorsstädare. För utrikesfödda kvinnor är det vårdbiträde. De utgör med andra ord en stor del av arbetarklassen. Jag menar inte att skribenterna ska vara med i föreningen eller antologin som representanter för något annat än sitt eget skrivande, men det känns ändå som ett tomt hål efter något. Jag tänker på hur jag skulle ha känt mig om könsfördelningen hade varit lika sned. Exkluderad. Jag tror verkligen inte att det är föreningens eller redaktörens mening att ställa någon utanför, och just därför är det synd. Förhoppningsvis kan detta se annorlunda ut i kommande antologier.
