Den plötsliga framgången för Jean-Luc Mélenchon inför det franska presidentvalet beror till stor del på det alltmer polariserade klimatet i Frankrike. Men det är också resultatet av en ny strategi. Mélenchon talar ofta om François Mitterrand som sin politiska förebild. 1976 lämnade han det trotskistiska partiet OCI och gick med i Socialistpartiet, där han hela tiden tillhörde partiets vänsterflygel.

När Mitterrand blev president 1981 fick han lokalpolitiska uppdrag och 1986 valdes han till senator. Mellan 2000 och 2002 var han utbildningsminister i Lionel Jospins socialistiska regering under den konservative Jaques Chiracs presidentskap.

Efter att den högerorienterade partiledningen valdes om vid kongressen 2008, trots valnederlaget året dessförinnan, valde han till slut att tillsammans med flera andra lämna Socialistpartiet och bildade Parti de Gauche. 2009 valdes han till Europaparlamentariker för partiet. Inför presidentvalet 2012 slöt sig partiet samman med flera andra vänsterpartier och bildade Front de Gauche med Mélenchon som presidentkandidat. Med elva procent av rösterna kom han på fjärdeplats i första valomgången.

Populistisk strategi
Inför årets presidentval har han grundat rörelsen la France insoumise (ungefär ”okuvade Frankrike”). Beslutet kan ses som valstrategiskt. Mélenchon har tagit stora intryck av både Podemos och Bernie Sanders framgångar de senaste åren och ingjutit höga doser populism i sin kampanj på bekostnad av traditionell vänsterretorik. Han inspirerades visserligen tidigt av latinamerikansk vänsterpopulism och har alltid beskrivit sig som en ”republikansk socialist.”

Men inför årets val är strategin tydligare än förut. I jämförelse med de tidigare rörelserna präglas la France insoumise i mindre utsträckning av traditionell vänstersymbolik.

Loggan är den grekiska bokstaven phi, som står för ”kärlek till kunskap”, och färgerna är turkos och orange. Det är heller inget parti i egentlig mening utan en strukturlös organisation centrerad kring Mélenchons person.

Mélenchon talar nästan aldrig om socialism och använder sällan ordet vänster. I stället präglas hans diskurs av en republikansk patriotism. Han framställer sig ofta som den kandidat som bäst inkarnerar den franska revolutionens värden och talar gärna om sig själv som en representant för folket i termer som skulle ha gått hem 1789 (när Marine Le Pen under en debatt anklagade honom för att låta som Robespierre svarade han att han tog det som en komplimang). Denna strategi gör att Le Pen inte ensam kan göra anspråk på att företräda folket.

Hologram och datorspel
Mélenchons kampanj är också den överlägset mest innovativa. Med en hologram-teknik, som gör att han kan hålla flera valmöten simultant, och ett datorspel, som går ut på att skaka stulna skattepengar ur rocken på ”oligarker” som Sarkozy och Fillon, har han lyckats locka en stor del unga väljare.

Den 65-årige Mélenchon har de senaste månaderna blivit ett slags kultfigur i Frankrike och fått smeknamnet ”Méluche” (som rimmar på ordet för teddybjörn). På så sätt påminner han om både Bernie Sanders och Jeremy Corbyn som snabbt blev kultsymboler hos unga väljare som känner sig alienerade av partipolitiken.

Samtidigt lyckas Socialistpartiets kandidat Benoît Hamon knappt skrapa ihop åtta procent i mätningarna efter att François Hollande regerat sönder partiet. Oavsett valutgången ser Frankrike nu ut att bli nästa land där socialdemokratin överges till förmån för ett vänsterpopulistiskt alternativ.