Knappt ett år före valet i Norge, ligger det högerpopulistiska och främlingsfientliga Fremskrittspartiet (Frp) på runt 30 procent i opinionsmätningarna. Häromdagen lyssnade jag på en av dem som spelat störst roll för framgångarna, partisekreteraren Geir Mo. Det tror jag fler borde.
Mo talar gärna och öppet om att Frp kopierat arbetarrörelsens sätt att arbeta. Anledningen uttrycks rakt på sak: ”Man behöver inte vara mycket professor för att se att det fungerar”. Han pekar på tre principer i Frp:s organisationsfilosofi. Först deltagande. Man måste vara där folk är. Alla bor inte i ”kulturelitens” Oslo, så det gäller att ha basarbete runt om i landet – synas och verka i människors vardag. Så inflytande.
– Vi begär att man ska offra några timmar i veckan för partiet istället för allt annat man kan hålla på med nuförtiden, säger Mo.
– Då måste man uppleva att det betyder något.
Därför, menar han, måste politiken bli till i partiet och sedan föras ut av de förtroendevalda, inte tvärtom. Det tredje är skolning.
– Vi ser det som vår uppgift att tillföra kunskaper genom partiet. Det har man rätt till som medlem, säger partisekreteraren.
Det är nästan kusligt att sitta där och höra på mannen. Detta är ekon av sådant som vi aktivt arbetat med i Ung vänster, framgångsrikt, i ständig konflikt med förståsigpåare av alla slag. Det är denna syn på politisk organisering som självsäkra mellanskiktsprofeter från höger till vänster – särskilt vänster – i ett kvartssekel har förbundit sig till en helig hetsjakt mot, dömt ut som förlegat, omöjligt i en ”post-industriell” era, och så vidare.
I en tid när VD-aktiga inhopp hyllas som politiskt och medialt ideal, har Frp odlat sina fåtaliga talanger med omsorg. Carl I. Hagen ledde partiet i 28 år. Geir Mo, säljledare på Norsk Iskrem innan han kom till Frp, har suttit på sin post sedan 1994.
– Det gäller att utveckla en partikultur där man kan ha konflikter, och samtidigt bygga upp en lojalitet med fattade beslut, säger han.
Frp är inte ett parti där böcker är viktiga, men en har använts flitigt, den socialdemokratiske landsfadern Einar Gerhardsens klassiska organisationshandbok Tillitsmannen.
I 30 år har Frp befunnit sig i opposition. Under tiden har det påverkat norsk politik kanske mer än något annat parti.
– Vi står för något helt annat än de andra, säger Geir Mo.
Han utstrålar inte alls övermod, men ett väldigt självförtroende.
Frp är ett parti i takt med tiden. Det strukturkrisande kapitalet suktar efter politiska företrädare som kan popularisera antifolklig politik, genom att skylla och sparka nedåt – den fräsiga, råa kusinen till de traditionella högerpartierna. Men på sätt och vis är också partier som Frp förvridna inkarnationer av den europeiska vänsterns tragedi. Socialdemokratin och vänstern har krattat manegen genom att bidra till ett andefattigt politiskt liv. Samtidigt är motstrategierna nära till hands. Inte enkla, men klara. Till skillnad från många av högerpopulisternas ekonomisk-politiska visioner, har välfärdsordningar och jämlikhetskrav starkt och brett stöd – om de formuleras klart och bärs upp av en slagkraftig organisation.
I Sverige har socialdemokraterna nyligen gjort en slug organisatorisk satsning som går ut på att man ska kunna vara ”supporter” istället för medlem – alltså heja från sidlinjen och begränsa sin lojalitet till en keps. Och en viktig del av de rödgröna valförberedelserna tycks vara att i förväg vattna ur ”regeringsalternativen” till bleka kopior av varandra.
Man behöver inte vara mycket professor för att inse följande: man måste inte uppfinna hjulet på nytt – än mindre lägga sig raklång under det.
