Nyheter/Opinion 01 juni, 2019

”För att förändra samhället måste Vänsterpartiet förändras”

<strong> Vänsterpartiets framtidskomission ska leda arbetet med att förändra partiet.”Hur bygger vi en berättelse om ett vänsterprojekt som fler kan identifiera sig med än idag?” skriver de i dag.</strong>

Syftet som vi har är inte att skriva en valanalys – det är helt enkelt inte framtidskommissionens uppgift. Vi som fått uppdraget att leda arbetet med att utveckla Vänsterpartiets politiska strategi och organisation vill bidra till att bredda diskussionen om vad Vänsterpartiet kan vara.

Efter en lång period med motgångar fick Vänsterpartiet i samband med förra årets val ett ökat förtroende. I EU-valet lyckades vi inte lika bra, även om resultatet innebar en liten ökning. Som enskilda medlemmar och delaktiga i valkampanjerna på olika nivåer har vi förstås åsikter, men som framtidskommission har vi ännu ingen gemensam uppfattning. Det som står helt klart är att den kraftfulla högerorienteringen vi ser i samhället inte kommer att kunna stoppas med en quick fix i samband med en valkampanj. Ska vänstern växa så mycket som det krävs måste vi ändra hela dagordningen.

 

Ska vi vända utvecklingen behöver vi tillsammans utforma ett delvis nytt vänsterprojekt som sträcker sig längre än enskilda valrörelser. Samtidigt behövs en konkret strategi som möjliggör tydliga målsättningar kring det som ska göras. I delar av landet har vi stora organisatoriska utmaningar när det gäller exempelvis att mobilisera folk till kampanjarbetet, men vi har också på många ställen genomfört två lyckade valrörelser. Vänsterpartiet har fler medlemmar, en starkare partiorganisation nationellt och bättre resurser till själva partiarbetet. Samtidigt växer högern och extremhögern i hela Europa. För att vi ska kunna förändra samhället måste alltså långt fler än i dag vara vänster, och helst vara beredda att agera i smått och stort utifrån den identiteten.
Frågor om ekonomisk omfördelning utgör inte ramen för det politiska samtalet längre. Den ojämlika fördelningen av resurser som pågått under decennier har banat väg för dagens situation.

Vänster och höger tillskrivs inte samma betydelse som tidigare. Istället är det svepande debatter på den så kallade GAL-TAN-skalan som dominerar. Vi har en enormt viktig roll att spela genom att fortsätta visa att vi har de feministiska förslagen och att vi står upp mot rasismen. Där andra partier försöker flörta med fascistiska krafter ska vi stå stadigt fast.

Men debatten i dag stannar ofta på en ytlig nivå och att till exempel en högerpolitik på arbetsmarknaden bidrar till ökad ojämställdhet och diskriminering är inget som högern måste stå till svars för. Inte heller tydliggörs faktumet att enorma skattesänkningar för rika personer i storstäderna genomförs istället för satsningar på klimatinvesteringar som kan skapa jobb på glesbygden. Istället blir det en diskussion om fula eller fina värderingar, för eller mot bilen – något som blir en social markör snarare än en åsikt om energipolitiken eller investeringar i transportsystemet. När antirasism reduceras till att vara emot SD är det fullt begripligt att vissa röstar på exempelvis Centern för de är ett ”grönt” parti som är mot rasismen. För att lyckas få en annan diskussion än dagens räcker det inte med ett hitta rätt fråga eller ställningstagande, utan ett långsiktigt arbete för att förskjuta samtalet till vänster krävs.

 

Det enda sättet att öka stödet för vänsterpolitik är att få stöd av fler väljargrupper än idag. Annars blir det, i bästa fall, ett nollsummespel. Om fler röster för oss innebär minskat stöd till S och MP kommer högern och SD fortsätta att dominera. Trots att vi gick fram i valet 2018 har vårt inflytande över den parlamentariska politiska utvecklingen kraftigt begränsats. Spelplanen har ändrats och vi har idag en S-regering som kommer att föra i allt väsentligt en högerpolitik. Många får det sämre och klyftorna kommer att fortsätta öka. Med det ökar dels otryggheten, oron för att tappa sin plats i samhället, dels skillnaderna i vad man läser, vilka man ser runt sig, vad som ger status eller går att samlas kring. Grogrunden för högerextremismen kommer alltså att späs på ytterligare. Hur kan vi trots detta lyckas bli ett alternativ?

 

För att förändra samhället måste Vänsterpartiet förändras. Nu är valspurtandet över för – vad vi vet idag – tre år framåt och vi kan ägna oss helt åt arbetet med att leda Sveriges enda vänsteralternativ. Vänsterpartiets väljarstöd är starkt i storstäderna, men i bruksorter och i glesbygd ser det inte lika bra ut. Det som tidigare var S- och V-fästen har på flera håll blivit tydliga SD-fästen. På andra platser, bland annat i vissa storstadsförorter, har vi ryckt fram där S tidigare varit helt dominerande. Vi ser alltså ett mer uppdelat och polariserat väljarstöd. Succévalet 1998 när Vänsterpartiet fick 12 procent hade S trots vår framgång 10 procent mer än idag. Vårt väljarstöd var också långt mer jämnt fördelat mellan stad och land tidigare. Ett exempel är att vi i Stockholms stad till och med fick ett starkare stöd i förra årets riksdagsval än vad vi fick 1998.  Men Vänsterpartiet är ju mer än parlamentariska uppdrag. Vi har en rörelse att bygga och massa nya medlemmar att ta hand om, utbilda och lära oss av.

 

En del av framtidskommissionens arbete handlar om att samla in information, åsikter och kunskaper från medlemmar i Vänsterpartiet och även andra organisationer som vi kan lära oss av. Målet är att bygga ett starkare parti både politiskt och organisatoriskt. Det som står klart redan är att partiet fungerar väldigt olika i olika delar av landet. Förutsättningarna för att föra ut en gemensam politik ser olika ut. Om vi kan lära oss av varandra och få så bred kunskap som möjligt så har vi större möjligheter att förändras till det bättre. Därför behöver vi veta vad våra medlemmar vet och vad de tycker. Medlemsenkäten har redan genomförts och vi håller på att analysera den informationen. I övrigt har vi börjat intervjua en del personer och det är en process som vi tror kommer ge många insikter.

Nu öppnar vi för att debatten och diskussionen ska breddas ut i hela partiet. Vi vet att det är många som har åsikter om vad vi borde göra som parti. Dela med er av det! Hur bygger vi en berättelse om ett vänsterprojekt som fler kan identifiera sig med än idag? Som kan engagera fler och mer? Det vill vi nu börja diskutera. Genom debattinlägg, enkäter, intervjuer och möten runt om i landet kommer vi som framtidskommission att göra det. Vi har på intet sätt en färdig analys, utan vill genom ett gediget öppet arbete tillsammans med medlemmar i distrikt och partiföreningar ta fram förslag som kan leda till viktiga beslut i samband med kongressen 2020. Framtidskommissionen välkomnar en bred debatt som kan stärka vår organisation och politiska strategi för att växa som parti och göra det som är vår uppgift: förändra samhället till det bättre.

Linda Fleetwood

Katja Ollila

Aron Etzler

Emma-Lina Johansson

Hanna Klang

Lorena Delgado Varas

Samuel Gonzales

Ali Esbati

Ida Gabrielsson
Vänsterpartiets framtidskommission

 

 

Kultur 08 november, 2025

Lea Ypi: ”Nationalstaten håller vänstern gisslan”

Lea Ypi är professor i statsvetenskap vid London School of Economics, men har också en bakgrund inom filosofin. Foto: Ada Berg Arbro & Vera von Otter.

I Lea Ypis litteratur får Albaniens turbulenta 1900-talshistoria liv. Genom livsödena framträder ett budskap: vänstern har allt att vinna på att återfinna sina transnationella rötter.

–Varifrån kommer din familj?

Det är moderatorn och kulturjournalisten Rebecca Haimis inledande fråga till den albanska filosofen och författaren Lea Ypi på Kulturhuset i Stockholm. Ett dämpat fnitter sprider sig i rummet. Haimi, och alla som känner till Ypis bakgrund, vet att det som framstår som en enkel fråga i själva verket är mycket komplicerad.

– Sättet på vilket vi förstår kultur och nationella berättelser formas i hög grad av nationalstatens exkluderande principer. Så frågan är: vad händer i en värld full av mångfald, när den stöter samman politiska krafter som vill homogenisera folk? säger Lea Ypi när vi träffar henne ett par timmar innan boksamtalet på Kulturhuset i Stockholm.

I de bästsäljande memoarerna Fri: en uppväxt vid historiens slut (2022), som gav Lea Ypi stjärnstatus även utanför akademin, fick vi följa barnet Lea som knappt lämnat landet, men som på särskilt klara dagar kunde skymta den italienska östkusten från stranden i Dürres, och som gladdes åt att få krama Stalinstatyn utanför Kulturpalatset i Tirana. När Hoxharegimen löstes upp på 1990-talet rämnade också Lea Ypis bild av familjen som övertygade kommunister. En förtigen, transnationell släkthistoria med rötter i den osmanska aristokratin uppdagades: den tidigare premiärministern och fascistmedhjälparen Xhafer Ypi var Leas gammelfarfar, och otaliga släktingar hade fängslats eller skickats att tvångsarbeta i kollektivjordbruken. Familjen Ypi var varken några riktiga kommunister eller albaner, inte heller greker eller turkar.

Vi måste tänka på en internationell organisering av arbetarrörelsen bortom nationalstaten.

Den centrala frågan för Lea Ypi i första boken blev den om friheten. Själv uppfattade hon inte ”slutet på historien” som en frigörelse – de trånga trossatser på vilka Hoxhas socialism vilat hade snart förbytts i liberala och IMF-indränkta motsvarigheter. Den här gången tog de formen av ideologiska program som introducerades ut- och uppifrån, men som skulle realiseras genom nationella reformer i den postkommunistiska staten. Hennes farmor, Leman Ypis, kosmopolitiska förståelse av frihet var den som tilltalade Lea Ypi mest:

– Jag ville utforska min farmors historia och se hur de historiska omständigheterna och den filosofiska idén om frihet hänger ihop. Jag ser det, filosofiskt sett, som ett sätt att utveckla diskussionerna om frihet i Fri.

Farmor Lemans liv inleds i en privilegierad tillvaro i Thessaloniki 1918. Hemma i den stora villan vid havet talas det franska och hon introduceras till upplysningsfilosofer av sin intelligenta men tungsinta faster Selma. Frågan om frihet utvecklas i uppföljaren till en diskussion om hur man upprätthåller värdighet när ens förutsättningar vänds upp och ned av stora historiska omvälvningar.

Idén till boken föddes när ett för barnbarnet okänt foto på Leman och hennes make Asllan Ypi från deras bröllopsresa i Cortina 1941 spreds på Facebook. Var inte alla familjedokument försvunna efter kommuniståren? Och varför hade farföräldrarna valt det fascistiska Italien som resmål?

I en taxi mot underrättelsetjänsten Sigurimis arkiv i Tirana, tar bokens berättelse sin början.

Gång på gång vidhåller Lea Ypi för arkivpersonalen, men kanske mest för sig själv, att hon är där i egenskap av forskare, inte familjemedlem. Forskaridentiteten blev ett skydd mot oron inför vad hon skulle hitta i arkiven.

Läs mer

– Farmor var en viktig person för mig, så det var till en början väldigt svårt. Jag visste att folk går till dessa arkiv med tanken att de ska hitta offer och i stället hittar förövare.

Ju djupare i arkiven hon når desto komplexare blir bilden av Leman och de omständigheter som omgärdade hennes liv. I arbetet vävs flera livsöden samman till en berättelse om modernitetens ankomst till Balkan efter de osmanska och habsburgska imperiernas fall. Gränserna som drogs om, människorna som flyttade – eller flyttades – och tvingande identiteter som befästes enligt nationalstatens, och så småningom den kommunistiska statens logik.

Mitt i detta stod Leman, stundvis handfallen, men fast besluten att behålla sin värdighet.

De teman som löper genom boken – frihet, moral, gränser – är också centrala i Lea Ypis forskning, men där som täta teoretiska resonemang, abstraherade från levd erfarenhet.

– Att gå från filosofi till litteratur har fått mig att ifrågasätta saker som jag tagit för givet. Det är en sak att ha vissa idéer om värdighet, och en annan att se betydelsen av dem i verkliga livet, säger hon och fortsätter:

– Boken är en kamp mot nihilismen, ett försök att tänka kring det filosofiska konceptet värdighet. Vad som förlänar oss värdighet är förmågan att handla i linje med mål och föreställningar om gott och ont. För Leman var idén om moralisk agens avgörande, att alltid kämpa för att vara sin egen person trots att olika krafter drar från olika håll. Det var centralt under min uppväxt.

Staten verkade se på Leman som ett hot, någon att hålla ögonen på, men Lea Ypi beskriver henne som ganska opolitisk, åtminstone i jämförelse med sig själv. Som filosof hämtar hon näring ur Kants moralfilosofi och försöker förena denna med socialistiska idéer. Detta återspeglas i boken där Leman beskrivs både som historisk aktör som handlar utifrån sin moral, och en människa bland många andra vars livsvillkor ständigt omförhandlas av strukturella, ansiktslösa krafter.

Despot. Enver Hoxha, från kommunistiska Albaniens arbetarparti, var diktator i Albanien från andra världskrigets slut till 1985. Foto: Visnews/NTB.

– Jag förstod aldrig som barn när min farmor sade att hon hatar greker. Jag brukade fråga henne: ”Hur kan du vara född i Thessaloniki, prata flytande grekiska och laga mat på grekiskt vis och sedan säga så”?

– Men faktum är att staten bär ansvaret för att hon uteslöts och hamnade i Albanien, trots att hon aldrig egentligen kände sig albansk. I slutändan är alla nationella identiteter sådana. Det hänger också ihop med hur identiteter manipuleras inom kapitalismen. Men eftersom vi inte har begreppen att analysera dessa konflikter, reduceras de till identitetsfrågor.

Häri återfinns kärnan i Lea Ypis kritik av nationalstaten: om nationalism till en början var en progressiv kraft i kampen mot de stora imperierna, blev den snart ett projekt som inte handlade om att frigöra människor, utan om att undertrycka klasskonflikter och ge legitimitet till de nya staterna. Med sin kosmopolitiska bakgrund saknade Leman en plats i denna nya ordning.

Lea Ypi menar att vi i dag lever i det politiska glappet mellan vad nationalstaten erbjuder och de strukturer som dikterar villkoren för våra liv. Medborgerliga rättigheter och arbetarrörelsen är alltjämt kopplade till nationella gemenskaper, trots att vi är insnärjda i globala, ojämlika ekonomiska relationer. Såväl bolånetagaren som den ekonomiska migranten är underkastad beslut och processer som den saknar politiskt inflytande över. När vänstern övergav internationalismen inlemmande den denna motsättning i sin egen rörelse och blev allt mer irrelevant:

Läs mer

– Så länge vänstern hålls som gisslan i nationalstatens logik har den ingen chans. Den behöver återupptäcka kritiken av kapitalismen som transnationell kraft. Det var ju det den gamla socialdemokratin ägnade sig åt, innan splittringen mellan revolutionärer och reformister. Vi måste tänka på en internationell organisering av arbetarrörelsen bortom nationalstaten.

Det knackar på dörren och vi påminns om att det är dags att runda av. Efteråt, när vi bläddrar bland bilderna från intervjun, tar vi fram fotot på Leman och Asllan där de sitter nedsjunkna i varsin solstol utanför ett elegant alphotell. Leman bär en vit päls och ler brett mot kameran. Hennes kisande ögon påminner inte bara om Lea Ypis egna, utan tycks också vara den gåtfulla blick som historien kastar tillbaka och påminner om att vi själva en dag ska bli det förflutna.

– Boken handlar inte bara om det förgångna, utan om vår syn på oss själva i framtiden.

Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 07 november, 2025

Hur jag slutade ängslas och började älska Halloween

Lyssna inte på hatarna, SVT, serien var kul ju. Foto: SVT.

I år firade jag för första gången Halloween ordentligt.

Vi skar en pumpa till en kattlykta under ledning av min pyssliga nioåriga dotter, som även gick på Halloween-kalas, medan min femåriga son var för rädd för att busa i kvarteret. I fjol spökade han i glansrosa prinsessklänning och skrämde absolut ingen.

Över sådana här helger ser man svenska progressiva klaga på högtiden. ”Hur kan man föredra detta kommersiella, amerikanska skit när vi har en så fin högtid som Alla helgon?” Jag vet, för jag har själv sagt det tusen gånger. Men jag har ändrat mig, och barnboksdebatten har fått mig att förstå varför.

Den började när Victor Malm avfärdade genren som en ”arbetsmarknadspolitisk åtgärd för Konstfackstudenter utan utsikter på den internationella konstmarknaden”. Som exempel tog han Sara Lundbergs böcker, som han menar är vackra för vuxna men tråkiga för barn. Han fick mothugg av Jonas Thente och Rasmus Landström, som båda tyckte att det krävdes större kompetens än att vara småbarnsförälder för att kritisera barnlitteratur.

Och nog borde expertisen ta större plats i debatter, inte minst i vårt populistiska tidevarv. Men i så fall genom att bidra med kunskap, inte tillrättavisningar. I det här fallet framstår den uppfostrande tonen snarare som ett rop på hjälp från en bransch i kris.

Se bara på gnället mot nya SVT-serien Så byggdes Sverige, där Petra Mede, Gert Wingårdh och Mark Isitt viner runt i en tidsmaskin för att berätta om Sveriges arkitekturhistoria.

”Löjeväckande larv när Petra Mede tar publiken för idioter”, skriver DN:s tv-kritiker Johan Croneman. ”Detta är så gränslöst förnedrande. För alla inblandade. För alla som tar del av det. För vår tid. För eftervärlden. För arkitekturen”, skriver arkitekten Pär Eliaeson, redaktör på arkitekturtidskriften Kritik, från tidningens Facebooksida klockan 00:27.

Men behövs det verkligen en fyrtioandra K-special där arkitekturhistoriker går runt bland avskalade pilastrar i Skogskyrkogården? Tro mig, jag har sett alla fyrtioett, men nog finns även plats för något busigare.

Jag inser att det som stör mig med debatten är den tillknäppta strängheten som inte bara är ett kärnvärde i de August-tillvända barnböckerna själva, och i de arga svaren – utan i hela den svenska kulturborgerligheten. Och när jag väl tänkt på det ser jag den överallt.

Se på SVT-serien Svenska designklassiker. Visst älskar jag mycket av det: Bruno Mathssons svävande liggfåtöljer, och hemma har jag faktiskt en Alvar Aalto-stol som jag räddade från återvinningsrummet. Men jag förstår också 80-talets skrikiga motreaktion, hur mycket den än ger mig ögonskabb. Intervjun med Fiona Fitzpatrick och Tommie X, som driver den obstinata designloppisen Magasin de Gauche i Stockholm, är förlösande. Inte minst att de använder ”fult” som beröm med tanke på allt det fina i Sverige är så tråkigt.

Jag känner exakt samma sak när jag sätter mig i en bildad människas lantställe, och vardagsrummet är fullt av karga repfåtöljer i ljust trä – som ger mig träsmak snabbare än en Ingmar Bergman-film. Jag älskar hur folkhemmet lät snygg design ta plats i alla offentliga lokaler, men det finns samtidigt något kargt med den.

De barnböcker jag främst förknippar med den svenska medelklassens olidliga stramhet är systrarna Adbåges böcker, som alla har gråbruna omslag och handlar om gråbruna saker som att en gråbrun tall förstör livet för en gråbrun familj (Furan). Det är som att läsa havregröt utan sylt.

Samtidigt som jag skulle försvara denna karga kulturkanon med vapen i hand, känner jag mig också omåttligt sugen på att hoppa in i Mark Isitts och Gert Wingårdhs baksäte. Att ägna mig åt lite löjeväckande larv också. Måste allt vara så jävla allvarligt?

Så förlåt Gert för att jag i Dagens Nyheter avfärdade din tillbyggnad på Tingshuset i Örnsköldsvik som en ”ögonplåga” och jättelik ”barnbyrå med alla lådor utdragna”. Som om det vore något fel. Jag var där nyligen, och det är en av stadens tjusigaste byggnader.

Så ja, jag kommer fortsätta tända ljus på Skogskyrkogården och minnas mina släktingar som en värdig svensk. Men nu kommer jag också att fira Halloween, så att högtiden även görs begriplig för barn. Och vem vet, kanske är det inte de som behöver lära sig att göra ännu en sak på ett vuxet sätt, i det här fallet att minnas de döda. Det kanske är vi som måste bli bättre på att närma oss världen med barnets nyfikenhet.

Även du, Johan Croneman.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 november, 2025

Kärnkraft eller demokrati – du väljer

Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) talar på Nordic-Baltic Nuclear Investment Summit på Grand hotel, en internationell konferens som regeringen bjudit in till om ny kärnkraft, den 7 oktober 2025. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Nu kommer jag skriva något som intuitivt känns märkligt. Men läs noga och försök ta in det: Tidö-gänget håller just nu på att pausa delar av vår demokrati – för att kunna infria löftet om ny kärnkraft.

”Är du galen, så långt har de väl ändå inte gått?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 november, 2025

”Situationen för barn med fler än två föräldrar måste förbättras”

Lovise Brade är ny ordförande för RFSL. Foto: Pressbild.

Lovise Brade är ny ordförande i RFSL. Flamman ställde tre frågor om hbtq-politik inför valåret 2026.

Sverige har i dag den mest konservativa regeringen på decennier. Hur påverkar det livet för landets hbtq-personer?

– Den restriktiva asyl- och migrationspolitiken och nedskärningarna i biståndet är förödande för många. Det ekonomiska läget blir extra tufft för särskilt utsatta grupper och samarbetet med SD oroar oss mycket. Samtidigt har vi lyckats driva igenom en ny könstillhörighetslag under denna mandatperiod. Inför valet vill RFSL se en politik som stärker hbtqi-personers rättigheter och inte gör oss till slagträn i debatten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 november, 2025

Nazister återuppväcker Salemmarschen

En person håller upp en lapp med namnet på en person som mördats av nazister, under en tyst manifestation mot Salemmarschen 2010. Foto: Fredrik Persson / Scanpix.

För första gången sedan 2010 vill nynazister marschera genom Salem. Bakom inbjudan står nazistiska Nordfront. Pia Ortiz-Venegas, som var drivande i motdemonstrationerna för tjugo år sedan, överväger nu att åka tillbaka.

Den 6 december planeras en demonstration i Salem kommun utanför Stockholm. Under parollen ”Vi glömmer inte, vi förlåter inte” bjuds deltagarna in för att hedra vad man beskriver som ”svenskar som fallit offer för mångkulturen”.

Salemmarschen arrangerades årligen mellan 2000 och 2010, för att minnas den mördade skinnskallen Daniel Wretström. Bland de grupper som deltog fanns bland annat Nationaldemokraterna, Nordiska motståndsrörelsen och Info 14. Som mest samlade marschen runt 2 000-3 000 personer, men deltagarantalet sjönk under 00-talet innan marschen slutligen lades ned.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 november, 2025

Fatemeh Khavari om återvandring: ”Absurt”

Fatemeh Khavari kom till Sverige som 15-åring och blev ansiktet utåt för organisationen Ung i Sverige, som samlade nyanlända flyktingungdomar. Foto: Tim Aro / TT.

Regeringens pilotprojekt för återvandring till Afghanistan ska nå papperslösa via ”betrodda mellanhänder” i föreningslivet. Men för författaren och människorättsaktivisten Fatemeh Khavari, som själv kom till Sverige som tonåring, väcker upplägget vrede. ”De har rotat sig här. Det är inte information de saknar, det är trygghet”, säger hon till Flamman.

När regeringen i september lanserade sitt pilotprojekt för att få 200 afghanska flyktingar i Sverige att återvända till sitt hemland, var civilsamhället en central del av planen.

I projektplanen, som Flamman tagit del av, framgår att stiftelsen Seefar Foundation ska ta ”diskret kontakt med betrodda mellanhänder” – föreningar, nätverk och personer med koppling till den afghanska diasporan – för att nå dem som annars undviker myndighetskontakter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 06 november, 2025

De demonstrerar mot grymheterna i Sudan: ”Folkmord”

Foto: Hussein Malla/AP / Privat.

På lördag arrangeras en demonstration i Stockholm mot krigsbrotten i Sudan. Flamman talade med en av initiativtagarna.

Adam Buchara är till vardags elektroingenjör, men är även ordförande för Darfur Association in Sweden – samt en av initiativtagarna till en demonstration i Stockholm för att uppmärksamma den senaste veckans massaker på civila i staden Al-Fashir i Darfur, Sudan.

Rykten går att blodigheterna, med tusentals mördade, lemlästade och våldtagna, är synliga från rymden. Enligt forskare som uttalat sig i The Telegraph kan hastigheten i mördandet endast jämföras med folkmordet i Rwanda 1994, då runt en halv miljon människor dödades under drygt tre månader.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 06 november, 2025

Uruguay sade nej till att straffa barn – nu måste Sverige göra detsamma

Sis-hemmet i Tysslinge, som är till för pojkar med med psykosocial problematik och kriminell bakgrund, har fått ett nytt skalskydd. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Jag var med i den unga sociala rörelse i Uruguay som 2014 satte stopp för att sänka straffåldern till 16. När den svenska regeringen överväger att sätta 13-åringar i fängelse behövs samma motkraft: organisering som tar människors oro över kriminalitet på allvar.

Klockan var runt 20.30, och jag befann mig i kampanjens högkvarter för Nej till sänkningen av straffåldern, i en liten hörnlokal i centrala Montevideo. Tystnadsplikten hade hävts och vi stod tätt samlade framför en tv medan de första prognoserna rullade in: vi hade förlorat. Min frisyr, prydd med en kolibri fastbunden i håret (kampanjens logga) var vid det laget i oordning, och jag började gråta okontrollerat.

En timme senare stod vi framför pressbordet, höll varandras händer och försökte hålla tillbaka lyckan inför kamerorna, medan representanterna sade:

”Tydligen är vi apatiska, opolitiska, ointresserade av allt utom nuet. Och ändå var det till största delen vi unga som lyckades resa upp denna fana från marken och kämpa tills den blev en gemensam sak för oss alla.”

Det hade varit nära, men Nej till sänkningen av straffmyndighetsåldern hade segrat. Gatan förvandlades till ett dansgolv som varade långt in på natten.

I slutändan handlar sänkningen av straffåldern inte om trygghet, utan om att stigmatisera och straffa redan utsatta unga.

Det är inte min avsikt att jämföra det uruguayanska och det svenska rättssystemet. Men som dotter till en uruguayansk politisk flykting i Sverige växte jag upp med Sverige som föredöme gällande mänskliga rättigheter. Det är med chock jag ser hur kriminalvården håller på att utforma fängelser till 13-åringar på uppdrag av regeringen. För i Uruguay sade vi redan för mer än tio år sedan nej till att sänka straffmyndighetsåldern, och sedan dess har frågan aldrig åter lagts på bordet.

Det var år 2012 när kommissionen Para vivir en paz (”För att leva i fred”) samlade in 350 000 underskrifter för att sänka straffmyndighetsåldern för grova brott i Uruguay, från 18 till 16 år. Folkomröstningen planerades till 2014, samtidigt som de nationella valen. För de politiska analytikerna var slaget redan förlorat, undersökningarna visade att 65 procent tänkte rösta ja.

I ett politiskt klimat där kriminaliteten dominerade samtalen framstod förslaget som ett konkret svar på samhällets problem. När vi började delta i paneldebatter och knacka dörr fick vi ofta höra samma fråga:

”Och om en minderårig skulle döda en familjemedlem till dig då?”

När opinionen inte svängde efter nästan två års kampanjande blev det tydligt att det inte räckte att bygga en bred koalition av organisationer, även den andra sidan behövde övertygas. Kvällarna i kulturhuset Casa Bertolt Brecht var långa och konfliktfyllda. För att förändra opinionen behövde vi lämna vår komfortzon, tala om otryggheten och kriminaliteten som verkliga problem och söka verkliga lösningar.

En verktygslåda skapades för att möta argumenten från oppositionen. Tre huvudargument utvecklades och testades genom fokusgruppsstudier.

I dessa studier upptäcktes det att personer som till en början stödde förslaget ändrade uppfattning när de konfronterades med argumenten baserade på fakta och som samtidigt direkt adresserade problemet med kriminalitet.

Läs mer

I slutändan handlar sänkningen av straffåldern inte om trygghet, utan om att stigmatisera och straffa redan utsatta unga. Det är ett sätt att rikta blicken bort från klassklyftor, segregation och ett samhälle som svikit. I stället för att acceptera högerns berättelse om den apatiska och kriminella ungdomen visade kampanjen något annat: en generation som organiserade sig, krävde sin plats och vägrade låta sig demoniseras. När unga själva tog ordet blev det tydligt att problemet aldrig handlat om dem, utan om ett samhälle som hellre fängslar barn än tar ansvar för framtiden.

Även i Sverige måste de förenklade lösningarna bemötas med kunskap och deltagande. Alternativet är en generation som växer upp i mörker.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 06 november, 2025

Ungdomsförbunden växer – LUF och SSU vinnare

Allt fler unga blir medlemmar i riksdagspartiernas ungdomsförbund. Genrebild. Foto: Fredrik Persson/TT.

Allt fler unga engagerar sig i partipolitiken. Bland riksdagspartiernas ungdomsförbund är det bara Ung Vänster som backar – medan LUF mer än fördubblar sitt medlemsantal. Både de och SSU märker av en motreaktion på den konservativa vågen bland unga.

Nästan samtliga av Sveriges ungdomsförbund växer. Det visar färska siffror från MUCF, som nyligen fick in ansökningarna om bidrag för nästa års verksamhet.

Allra bäst går det för Liberala ungdomsförbundet, som har växt från 1 800 till 3 900 medlemmar på ett år. Majoriteten av förbundets medlemmar är i högstadie- och gymnasieålder.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 05 november, 2025

Teodorescu Måwe har fel: Mamdani är judars bästa vän

Sionisten och tidigare konkurrenten till borgmästarvalet Brad Lander valde att stötta Mamdani. Foto: Heather Khalifa/AP.

Knappt hade Alice Teodorescu Måwe landat från sin resa till förintelselägret Auschwitz förrän hon började dra upp trådarna mellan nazismen och Mamdanis valvinst. ”[A]lla som urvattnat betydelsen av Förintelsen, av det juridiska begreppet folkmord, borde komma hit”, skrev hon uppbragt i går. Och så i dag: ”En antisemit vinner New York – ett oroväckande tecken i tiden.”

I själva verket är det precis tvärtom: en judisk tänkartradition, lika självklart som gula taxibilar och bagels, gör segertåg i New York.  

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)