Att arbetslösheten biter sig fast innebär att klassamhället består och orättvisorna fördjupas. Arbetslösheten är inte bara ett gissel för den som drabbas. Vi vet att den som är arbetslös drabbas såväl ekonomiskt som socialt. Att inte känna sig behövd och att inte tillåtas att bidra till skapandet av värden i samhället kan knäcka de flesta.
Alla som arbetar för rättvisa ser också det direkta sambandet mellan arbetslösheten och ojämlika förhållanden på arbetsplatserna och i samhället. När arbetslösheten pressas tillbaka omfördelas makt, förmögenheter och inkomster från dem som har mycket till dem som har lite. Med hög arbetslöshet sker det omvända. Arbetsgivare har i en förhandlingssituation en stor fördel, om de kan hänvisa till att det finns en armé av arbetslösa som är beredda att ta löntagarnas jobb till lägre betalning än kollektivavtalets.
Det är också mot denna bakgrund vi ska se den systematiska diskrimineringen av personer med utländsk bakgrund. Medan högern gärna framhåller okunskap och fördomar som främsta orsak till diskriminering, ser vi den maktpolitiska dimensionen: En reservarmé av arbetskraft är särskilt attraktiv för arbetsgivarna om den består av individer som är marginaliserade på flera sätt i samhället, och alltså inte kan räkna med samma uppslutning kring sina krav som andra.
Hög arbetslöshet innebär dessutom större kostnader och lägre intäkter för stat och kommuner. Det blir svårare att finansiera rättvisereformer, för att minska klass- och könsskillnader, när arbetslösheten biter sig fast.
För en vänster värd namnet står därför kampen mot arbetslösheten alltid överst på dagordningen. Alla politiska partier säger att de vill bekämpa arbetslösheten. Men även om de lösningar som den politiska högern står för skulle leda till fler i arbete, skulle orättvisorna inte minska. För att bekämpa arbetslösheten föreslår moderater och folkpartister att anställningstryggheten ska minska och skillnaden mellan arbete och arbetslöshet ska öka.
Inget parti vågar säga att lönerna för arbetare och tjänstemän måste sänkas. Borgarna föreslår i stället att de arbetslösa ska få det sämre. Men effekten blir densamma. De som har ett arbete kommer att drabbas av lägre löneökningar om a-kassan sänks. Om arbetsplatserna blir otryggare, genom att anställningsskyddet urholkas, försvagas fackföreningsrörelsen. Den som är beroende av arbetsgivarens välvilja för att behålla jobbet – eller för att få en otrygg visstidsanställning att övergå i tillsvidareanställning – kommer knappast att stå i främsta ledet för att kräva rättvisa villkor.
Den kraftiga ökningen av otrygga anställningar har slagit hårdast mot kvinnliga LO-medlemmar. Särskilt drabbas unga kvinnor och kvinnor som invandrat från länder utanför Europa. Över 300 000 kvinnor lever i den totala ovisshet som de otrygga anställningsformerna innebär. Förutom att de fråntas möjligheten att planera sina liv, begränsas deras möjligheter att ställa krav på rättvisa villkor.
Om kvinnors arbetsmarknad jämställdes med mäns vad gäller löner, anställningsvillkor och arbetstider, skulle mycket makt förskjutas från arbetsgivare till anställda. Att män inom arbetarrörelsen tenderar att se mer till hoten mot de egna privilegierna, än till de gemensamma intressena i kampen mot kapitalet, är beklämmande. Först när arbetarrörelsen på allvar samlar sig kring kravet på lika villkor för kvinnor och män, kan orättvisorna mellan könen avskaffas.
Vänsterns krav på arbete åt alla måste vara ett annat än högerns. Nämligen värdiga, meningsfulla arbeten med trygga villkor, inflytande på jobbet, lika lön för lika arbete och utan utrymme för arbetsgivarnas godtyckliga sortering och utestängning.
