Pärmarnas insidor på Kjell Östbergs bok Folk i rörelse är täckta av utdrag ur tre kalendrar. Från pappans 30-tal är det ABF- och NTO-möten med utrymme för ett och annat biobesök, från Östbergs eget 60-tal är det Vietnamdemonstration och föredrag med Göran Palm och under dotterns 90-tal är det träffar med olika aktionsgrupper som dominerar.
Men Folk i rörelse är varken en bok om en svunnen tid eller en förutsägbar drapa om nuvarande generationers svaga politiska engagemang. Östberg tes är att ”varje steg mot ökade demokratiska rättigheter är ett resultat av sociala rörelsers kamp” och gör utifrån den upp med såväl den borgerliga, individcentrerade (eller direkt påhittade) historieskrivningen om demokratins framväxt, som den samförståndspräglade socialdemokratiska.
I stället för att gå vägen via de stora individernas självförhärligande minnen, tecknas historiens konflikter genom till exempel anteckningar från Sandviken/Dynäs kvinnoklubb 1934 där ämnen som ”Hur bör arbetarkvinnan förhålla sig till den växande nazistsrörelsen?” varvas med ”frågan om den kolorerade veckopressen” (”Ett ogillande uttalades, mödrarna manades att övervaka sina barns val av lektyr”).
Särskilt intressant är avsnitten om hur högern och socialdemokratin tidigt utvecklade metoder för att begränsa demokratins utrymme, de förstnämnda genom att kringskära den allmänna rösträtten och de senare genom att fasa ut den ekonomiska demokratin som både mål och medel och därmed avvisa folkviljans möjligheter till en vidare sfär.
Folk i rörelse är en inspirerande bok om de subjekt som faktiskt skapar historien, även om de objektiva förutsättningarna stundtals kan tyckas dåliga.
