Är det alls möjligt att bland nutida, svenska samtidsromaner hitta ett svar på Ulf Lundells lika taffliga som klassiska generationsroman Jack? Ja, kanske. Jag skulle i så fall lägga min röst på Jonas Hassen Khemiris nya tegelstensroman Montecore. Inte för att den på något vis, som Lundells debutroman, skildrar vilsna rödvinsromantiker på drift mellan Stockholms krogar, utan för att Khemiri med minst lika god precision ringar in tids- och generationstypiska erfarenheter – men för en helt annan tid och en helt annan generation. Kanske kommer man om 20 eller 30 år att kunna läsa Montecore och säga att det här var typiskt för den nya litteraturen 2006, att en viktig del av det unga Sverige befann sig här just då.
Om Lundells Jack sökte en väg bort från den svenska lagomtillvaron, kan man säga att karaktärerna i Khemiris roman går åt det motsatta hållet. De vill in i det svenska samhället, anpassa sig och få en identitet. Deras livsresa kantas av en mängd tragikomiska komplikationer. Framför allt är mötet med det svenska språket ett problem, den som bryter tycks direkt förvisad till arbetslöshet och utanförskap. Samtidigt utgör just den brutna, till synes trasiga svenskan ett identitetsskapande element. Att bryta blir ett sätt att vara.
I handlingens centrum står en viss Jonas Hassen Khemiri (jo, samma namn som författaren, men inte nödvändigtvis samma person), som just har debuterat med en hyllad roman. Bokens Khemiri vet inte hur han ska fortsätta sitt skrivande, men så blir han via e-post kontaktad av Kadir, en gammal vän till fadern Abbas. Kadir låter på sin besynnerliga franskarabiska svenska meddela vad Khemiris andra roman ska handla om: Den försvunne fadern Abbas, numera världsberömd fotograf. Sedan följer en lång rad storebrorsaktigt instruerande mejl från Kadir.
Efter ett tag förstår man att det faktiskt är de som utgör själva romanen. Kadir berättar om sin egen och faderns uppväxt i en obetydlig tunisisk småstad där de som unga män fördriver tiden med att röka hasch och ragga unga ”turistiskor” från Europa och USA. En av dem är den långa, taniga hippiebruden Pernilla Bergman från Stockholm, ”svenskan som kidnappat din fars ögon”, som Kadir beskriver henne. Abbas, ännu en yngling med förvirrade fotografdrömmar, följer med sin Pernilla till hennes underliga, snöklädda hemland.
Hans möte med det nya landet blir tämligen problematiskt. Han hankar sig fram mellan olika jobb som han egentligen inte vill ha. Först kör han tunnelbana, sedan startar han fotoateljén Studio Silvia, men finner sig snart degraderad till husdjursfotograf. I bakgrunden florerar 1970-, 80- och 90-talens Sverige med tidsmarkörer som Fermenta, Palmemordet, Ny demokrati, lasermannen och Irakkriget. Samtidigt växer sonen Jonas upp och blir en kulturellt kluven aktivist i den egna kamporganisationen BFL, Blatte For Life. På 1990-talet lämnar Abbas Sverige för att bege sig ut i världen och fotografera världens orättvisor. Här finns alltså en frånvarande fadersgestalt. Kanske är det denne Khemiri försöker försonas med genom sin text.
Montecore är en mycket ambitiös roman. Den försöker i ett enda stort grepp fånga en rad centrala teman: Det föränderliga Sverige, identitet i ett främmande land, relationen mellan far och son samt språket som hinder och möjlighet. Khemiri lyckas med en del av det där, men samtidigt är hans roman inte helt lyckad. Ganska ofta når han inte bortom den alltför privata och utförliga minnesanteckningen. Montecore hade vunnit på att vara kortare och mer koncentrerad. Kanske kan man se det alltför omfångsrika formatet som typiskt för de mest samtida romanerna. De sorterar inte, utan lyssnar bara.
Vi får nöja oss med att ta del av det överväldigande och svårtydda bruset som är vårt nu.
