… kan martyrbilder skapa avsmak. Bilder på Neda Soltan kablas alltjämt ut när ämnet Iran avhandlas. Neda var den modiga, unga kvinna som dödades av regeringen i samband med protesterna som eskalerade vid valet ifjol. Senast i söndags handlade hela Dokument utifrån om Nedas liv och roll i det gröna motståndet. Person efter person uttalar sig om Neda. Var hon inte martyr för tittaren innan så skulle hon bli det efter dokumentären.
Många är de historiska martyrerna till både höger och vänster som har dött för sin sak. Men att fästa alltför stor vikt vid enstaka personer gör inte rörelser bestående av massor av förtryckta människor rättvisa. Symbolen blir verkligt viktig från den stund den bidrar till att samma sak inte händer igen. Neda har bidragit till att grönabandetrörelsen växt i popularitet och gett den politiskt medvetna medelklassungdomen ett ansikte. Synd, eftersom de grönas demokratiska trovärdighet är låg med tanke på galjonsfiguren Mousavis blodiga och reaktionära förflutna.
Neda framstår tyvärr alltmer som en mediaikon, en produkt för att de gröna ska få mer legitimitet. Cyniskt. För få har brytt sig om vågor av avrättningar av andra oppositionella, däribland många redan systematiskt förtryckta kurder. De har inte blivit symboler. Kanske för att de alla inte tillhör gröna bandet. Kanske för att de inte är unga, västerländskt inspirerade kvinnor. Kanske för att de inte finns på Youtube.
Timmar av martyrförklarande hade kunnat nyttjas till att kritisera de svenska myndigheter som trots dokumenterat förtryck och fara för livet ändå avvisar iranska asyl- och uppehållstillståndssökande. Eller för att belysa svenska ekonomiska intressen som gynnar regimen. Eller för att ge oss bilden av en annan, mer demokratisk, opposition som inte är Mousavi-vänlig. Istället väljer SVT att ge oss samma exploatering av Neda som förr.