… ökade antalet ansökningar om namnbyte även under 2009. Det är förstås en trend som avspeglar att vi lever i ett samhälle som alltmindre lider under traditionens ok. Det finns liksom inga riktigt hållbara argument längre för att gå och harva med sitt Persson eller Svensson, eller Mohammed för den delen. När man kan välja själv.
Ändå finns det gränser även i denna do it yourself-värld för vad som får lov att fabriceras enligt eget huvud.
Jag minns min gamla kompis som hade mage att byta ut sitt Larsson mot Paradis. Detta trots, eller kanske på grund av, att hon allmänt adresserades som just ”Larsson!!”, helst på bredaste västgötska. Under en smärtsam övergångsfas smålogs det och ögonbrynshöjdes ganska friskt över hennes högmodiga val. Och försvaret var alltid detsamma: ”Hon valde det faktiskt inte själv! Hennes farmor hette faktiskt Paradis!” Det gick ju inte komma ifrån att det var hon själv som gjorde valet att benämna sig i dessa himmelska termer, men det ansågs ändå så självklart förmildrande att hon i alla fall inte hittat på det helt själv. Det fanns i hennes helt och hållet påtvingade släkt.
Det är Patentverket som ser till att folk inte tar sig alltför knasiga friheter och döper sig själva eller någon annan till Grus eller Slidkrans. Intressant nog är myndigheten inte bara grindvakt utan även rådgivare till folk som inte nöjer sig med att stava sitt Carlsson med Z utan vill ha något alldeles nytt och – framför allt – unikt. På hemsidan finns en funktion som genererar sammansatta efternamn av typen Lindkvist. Man får snällt hålla sig till de olika kombinationsmöjligheter som ges av Patentverkets egna för- och slutled, men väljer man rätt kan det ändå bli ganska lattjo. Eller vad sägs om Gullulv? Glennstråle, Folkbark, Trollstav? De är kanske inte så knastertorra ändå, Patentverket. Man får bara hoppas att de godkänner sina egna förslag.
