… så ser på min inte alltför pålitliga datorskärm logotypen på Stockholm Spectators hemsida ut som en brunröd liten bajskorv. Jag tror att den egentligen föreställer ett stadslandskap, men det är för svårt att urskilja för att kunna säga säkert.

Jag kan verkligen rekommendera ett besök. För den som charmats av alla andrahandsrapporter om den ”mediekritiska bloggen” så kan det vara en nyttig upplevelse att läsa texterna i original. Den som händelsevis tror att de liknar den välansade pseudotext av Michael Moynihan som publicerades på debattsidan i söndagens Aftonbladet har tyvärr helt fel.

Under rubriken ”Brev från fronten” skriver Spectator ”snarare än att se Irak genom ögonen på, låt oss säga journalister anställda på det italienska kommunistpartiets tidning ˆ vem behöver mer av det? ˆ /…/ har Spectator valt att se till den ofta förbisedda amerikanska soldaten.” Ironin syftar naturligtvis på den kidnappade italienska journalisten Giuliana Sgrena som höll på att bli dödad av amerikanska soldater när hon frisläppts.
Så där ser det ut. De flesta av texterna på hemsidan är fyllda av mer eller mindre osmakliga utbrott liknande det ovan, nedsättande omdömen om enskilda personer eller hela publikationer, och guilt-by-association på en nivå som är så långt från de texter som kritiseras att inget av värde återstår. Med den logik som Spectator använder för att skjuta prick på Stefan Jonssons artikel om Sartre på DN:s kultursidor, skulle man i princip kunna hävda att Per Ahlmark är kommunist – han har ju faktiskt skrivit om kommunism osedvanligt ofta, eller hur?

Stockholm Spectator är goda representanter för den våg av amerikanska högerbloggare som under mediekritisk flagg ägnar sig åt politiskt prickskytte utan någon som helst risk för att själva granskas. http://www.spectator.se är adressen. Läs och förfasas! Och när du inte pallar mer så kan du ju alltid fnittra lite åt bajskorven i vänstra hörnet.