… är sommaren här och i dess släptåg festivalsäsongen. Det är helt otroligt vilken massa folkfester som ploppat upp runtom riket. Somliga uppnästa bekanta tycker att stadsfesterna är osofistikerat trams, men detta är osofistikerat trams, om ni frågar mig. Det är ju alldeles lysande att kunna knyta syskonbanden under glada och tralliga former, och för en stund glömma allt vad arroganta makthavare och osakliga smutskastningskampanjer heter.
Själv har jag besökt två stora festligheter. Först Sveriges enda rockfestival, Sweden Rock i Blekinge, sedan en norrman som är en dvärg i storleksjämförelse, men inte i trivsel-dito, Norwegian Wood i Oslo. Och det är verkligen ett sammelsurium av folk på de däringa partajen. Jämfört med sin vanliga livssituation är det otroligt vilka människokonstellationer man sugs in i. Fjorton- och sextiofem-åringar, kommunister och stockkonservativa, till och med hårdrockare och synthare – alla tycks vi kunna vara vänner bara förutsättningarna är de rätta!
Fast sedan tänker jag efter och inser hur lurad jag är. Vi är homogena in absurdum. Av med solbrillorna och allting är vitt, vitt, vitt. På de här ställena finns knappt en enda invandrare, och det fåtal som finns, de talar på ett sätt som skvallrar om adoptionsbakgrund. De som talar utrikiska, pratar tyska, polska och engelska.
Tråkig uppdelning.
Eller?
Om nu den gängse muslimen (patetisk generalisering, jag vet!) inte vill åka på rockfestival är det väl bra att han/hon gör något han/hon hellre vill istället? Eller vart vill jag egentligen komma?
Jo, ungefär så här: We are stardust, we are golden, men vi kunde glimrat ännu mer. Om vi ville alltså!
Tyckte du att den här spalten var ambivalent?
Du kan ha rätt.