knegare trötta på ursäkter. Tråkigt för dem att det enda riktiga arbetarpartiet inte har något annat att erbjuda.
Första maj blev en strålande tillställning. I Stockholm, Göteborg, Boden, ja landet runt slöt fler vänsterpartister än sossar upp i tågen. Lojaliteten med vänsterpartiet är stark, trots Janne Josefsson och sviktande opinionssiffror.
Det är inte riktigt någon välförtjänt lojalitet. Tyder kanske snarare på brist på alternativ. Sveriges knegare har mycket att vara förbannade på. Inte sedan första världskriget har de tjänat så lite, i förhållande till företagens vinster, som idag. Deras fackförbund vill att de ska stå tillaka och hålla nere inflationen. De arbetare som röstade ja till EU, för att få behålla jobben i Sverige, varslas nu i tusental och när de värnar kollektivavtalen kallas de rasister.

När de stödjer det enda riktiga arbetarpartiet, får de veta att de i stort sett stödjer Stalin. För vänsterpartiet stödde Stalin eller om det var Sovjet eller kanske inte riktigt stödde men inte tog avstånd från heller.
Och vad svarar vänsterpartiet? Det har bugat sin egen ryggrad sönder och samman.
Vänsterpartiet säger att det var visserligen längesen, och inte stödde vi Stalin snarare tvärtom och inte skickade vi väl iväg några Kirunasvenskar men vi kan väl be om ursäkt ändå för säkerhets skull. Vi kan be om ursäkt för det mesta före 1989. Och för Kuba!
Vänsterpartiet tvekar inte att älta historien – sin egen. Ber om ursäkt, obegränsat antal gånger och grundligt. När medievindarna blåste som hårdast– då drog vänsterpartiet igång en miljökampanj. När Gudruns sammansvärjning växte, krävde vänsterpartiet stopp för gubbväldet – i trafiken.
Är det någon som är förbannad så inte är det vänsterpartiet i alla fall.
Sveriges knegare håller ryggen rak och stolt som alltid – kanske dags att vänsterpartiet följer deras exempel?