… är problemet för Ibrahim Baylan inte att han fått för mycket negativ publicitet, utan att han inte lyckats få någon publicitet alls kring de frågor som han är satt att ansvara för i regeringen. Tyvärr är det välförtjänt, för han har inte gjort något särskilt som skolminister. Någon kanske tycker att han borde få lite mer tid på sin post innan man bedömer hans insatser, men någonting borde han väl kunna få ur sig om vad han tänker göra, i varje fall?
Skolministerposten är inget av regeringens toppjobb, men den är en nyckelposition för hur regeringen uppfattas. Socialdemokratiska statsministrar brukar därför välja sina skolministrar med särskild omsorg. Göran Persson själv blev skolminister för att han ansågs hårdför (eller bufflig?) nog för att genomföra det tidiga 1990-talets stora reformer. Ylva Johansson fick jobbet för att lärarna hade ett gott öga till henne. Thomas Östros hoppade in, strax före förra valet, för att kontra den borgerliga skoloffensiven med Jan Björklund i spetsen.
Mellan Johansson och Östros fanns Ingegerd Wärnersson, troligen den mest bortglömda skolministern någonsin. Om man ville vara elak skulle man hävda att hon fick jobbet för att ”sitta still i båten” och mycket riktigt fick hon inte heller särskilt mycket gjort. Men jämfört med Baylan var hon en arbetshäst på utbildningsdepartementet, dessutom var hon tillräckligt mycket pedagog för att inte kunna undvika debatten helt, även om Persson nog gärna hade sett det.
När moderaterna lägger sig allt närmre den politiska mittfåran i välfärdsfrågorna, kan skillnaderna i utbildningspolitiken mycket väl bli avgörande för valresultatet. Ibrahim Baylan riskerar att bli den första socialdemokratiska skolministern som förlorar ett val utan att ha öppnat munnen om vad han egentligen tycker om skolan.
