… är det inte alltid lätt att ha en åsikt. Man kan ofta vara stark i sin uppfattning inom ett visst område, bara för att plötsligt fundera på att ”men… kanske… ändå… inte?” men sedan komma fram till att ”jodå… kanske… ändå”. Det här med Irak är ett typexempel. Vid invasionen var jag ytterst kritisk mot USA:s beteende. Med vilken rätt gav de sig på ett självständigt land? Någon jag talade med var av annan åsikt. Borde man inte attackerat Tyskland redan 1938, när man visste vilka övergrepp nazzarna ägnade sig åt? Debatten svallade än hit, än dit. Det gör den fortfarande.

Jag blev faktiskt lite sur på Åsa Linderborg, som vid de irakiska valen vägrade att ens med ett halvt lillfinger tänka tanken att valen kanske förde något gott med sig. Visst. USA är där för att sno olja. Deras humanitära skäl lockar till skratt. I grundfrågan har Åsa mer koll än de allra flesta.
Men Saddam är borta, och folket har fått yttra sig i val – som aldrig skulle accepterats här, men som ändå är mindre dåliga än den totala kvävning som rådde tills alldeles nyss. Jag lyssnade på en radiodebatt och kände till min stora förskräckelse sympati för Linderborgs folkpartistiske kontrahent! Som dock visade sig lika omedgörlig han, i sina hallucinatoriska USA-hyllningar.
Några veckor har gått och bomberna smäller. Det är måndag, och vi räknar för idag 114 döda, 129 skadade. Så hur kan någon på allvar se ockupationen som odelat positiv?

Hörde alldeles nyss att danskarna ska folkomrösta om EU-grundlagen den 27 september. Ett alldeles utmärkt datum även för oss! Den åsikten är enklare. Och Judas Priest var underbara i Globen. Där viker jag inte en tum!