…ska även jag notera att Kristdemokrater och Sverigedemokrater delar konspirationsteori med varandra. Den om att folket undanhålls sanningen. Den om att alla medier egentligen styrs av en moralistisk kulturelit med rötterna i 1968. Men jag tänker inte gå till upprört motangrepp eftersom jag på kort sikt inte oroas över att de ska lyckas vinna någon på detta. Antalet vanliga svenssons som går runt och bär på en frustration över kulturjournalisters överdrivna inflytande torde vara försvinnande litet.
Idén är troligen hämtad från USA, där den liberala eliten blivit ett skällsord som republikaner och höger skickligt använder för att locka till sig den vita arbetarklassen. Men framförallt är det en illustration över klassikern att arbetarklassen oftare är vänster i socioekonomiska frågor, men mer konservativ i sociokulturella. Högutbildade tenderar att resonera tvärtom.
I ett mer normalt klimat skulle inte den här sortens rena idiotier överhuvudtaget kommenteras med mer än en axelryckning. Men dels är ju det mediala läget som det är, och framför allt har vänstern öppnat för den sortens motangrepp själv.
Dels genom akademisering och postmodern identitetspolitik på det sociokulturella området. Toleransfrågor vinner inga val. Det innebär inte att man som KPMLr ska dra slutsatsen dithän att det blir parodiskt (”homosexualitet är borgerligt”), men inte heller att låta identitetspolitiken bli bärande – i någon fråga.
Och dels genom socialdemokratin som halvt vänt sina arbetarväljare ryggen genom en defensiv ekonomisk politik som städar efter borgarnas vansinne eller ordnar med ”nyliberalism men med förnuft”-versioner. Inför den socialdemokratiska partikongressen sitter oroliga valstrateger och funderar på att vinna medelklassväljarna med ännu mer av samma – vilket vore bästa möjliga gödning för Hägglunds haverier.
Varför inte bara säga ”100 miljarder i skattehöjningar, varenda slant går till gröna jobb och prisvärda hyresrätter”?