…gick det i år också. Första maj-tågen alltså. Liksom alla år spekulerade borgartidningarna i att tågen skulle bli glesare. Ibland refereras till de dystra väderprognoserna, men oftast lanseras mer politiska förklaringar.

Det kan vara en högerkritik om att manifestationer är kollektivistiska och därför otidsenliga. Eller ”vänster”-kritik mot toppstyret inom arbetarrörelsen.

Och det kan vara som i år; då vi förutspåddes både glesare tåg OCH att S-ledningen skulle få stryk på grund av AMF-affären.

Så hur gick det? I Stockholm var alla de tre största tågen – Vänsterpartiets, sossarnas och syndikalisternas – mer välbesökta än på flera år. Jag har inga tabeller för resten av landet, men det jag läst motsäger inte den bilden.

Gräsrotsprotesterna mot S-ledningen inskränkte sig till några ungdomar samt några eritreanska a-lagare (jäpp, de finns och de ”äger” bänkarna vid Norra Bantorget) som tyckte att LO-basen borde avgå. Och så blev ett par hundra Lundabor sura av en annan anledning: De kom inte in i den proppfulla möteslokal där Mona Sahlin skulle tala.

Uppenbarligen hade den socialdemokratiska arbetarkommunen lyssnat på borgarmedia lite för mycket och helt enkelt bokat för pessimistiskt. Man trodde inte på sitt eget fotfolk.
Men alltfler bakom de röda fanorna visade att de sätter sitt hopp till den kollektiva styrkan.

Många inser stundens allvar och förlåter. Det glädjer mig. Självklart ska vi inte nedvärdera den politiska kritik som finns mot Sahlin, eller bortse från den ilska som Lundby-Wedin skapat i de egna leden. Men dessa diskussioner kan vi ta den 2 maj och på våra egna villkor.

Värdet av årets Första maj blev därmed desto större – att du, jag och 100000 andra tillsammans har delat ut ett rejält långfinger till de redaktionella förståsigpåarna.
Trots allt; drömmen lever och vi försöker ännu. Och nästa års paroll får väl bli ”Ledsen Henrik Brors, nu är vi här igen”.