… borde turerna kring Wanja Lundby-Wedin och hennes uppdrag i AMF-pension leda till en bredare diskussion inom arbetarrörelsen om vad alla dessa uppdrag inom privata storföretag, samägda bolag, statliga och kommunala bolag ska användas till.

Den avgående kommunstyrelseordföranden i Göteborg, Göran Johansson (S), mindes i Göteborgs-Posten sitt uppdrag som arbetarrepresentant i styrelsen för SKF, där han satt i 33 år. Företagsledningen såg honom som ”en fackföreningsledare som tog koncernansvar och inte någon gnällspik”.
– Jag hade en princip, att inte driva fackliga frågor i styrelsen, sa Göran Johansson till tidningen och fortsatte:
– Jag tog bort dessa frågor för då fick vi inflytande.

När fritidspolitiker väljs in som ledamöter i kommunala bolag i Göteborg erbjuds de en utbildning i kommunens regi som lär ut samma resonemang. Det första de lär sig är att de inte sitter i bolaget som representant för sitt parti, utan för bolagets bästa.
Att politiker från höger till vänster tar till sig av budskapet blir tydligt när man som journalist ringer runt för att få ut uppgifter om vad som sker i bolaget. Ofta är det lättare att få uppgifter från tjänstemän, vd eller någon av de borgerliga politikerna än från socialdemokrater eller vänsterpartister. De senare tar sitt förtroendeuppdrag i styrelsen på så stort allvar att de ofta har glömt vilka de fått förtroendet ifrån. Man identifierar sig med styrelsen och opolitiska ledamöter.

Och då kommer också märkliga beslut om dyra pensionsavtal och fallskärmar på köpet.
Den dag det inte går att se skillnad mellan en förtroendevald moderat i en bolagsstyrelse och en vänsterpartist, en LO-ordförande och en ordförande för Svenskt näringsliv; då har representativiteten i styrelsen spelat ut sin roll – och till stor del också vitsen med offentligt ägande.