… krävs det ingen doktorsgrad för att, med finanskrasch och annalkande lågkonjunktur, inse att fascistiska rörelser vädrar morgonluft.
I 1930-talets Tyskland fanns såväl de ekonomiska som kulturella elementen på plats. Efter dekadens och hyperinflation lämnade man sina ruinerade småborgare i sticket. Antisemitismen hade en lång europeisk historia, och de judiska kapitalisterna var en realitet att anspela på när det behövdes syndabockar.
Har man ändå tappat hoppet kan man ju lika väl låta sig gå förlorad i dödskult och irrationalitet.

Sverige mötte 1930-talets yttre hot med folkhemstankar och Saltsjöbadsanda. Det var till priset av att undertrycka arbetarkampen men bidrog möjligen till att bara de övre skikten av befolkningen föll för de nazistiska lockropen.
USA mötte börskraschen 1929 med The New Deal. Offentliga investeringar, visst utrymme för fackföreningarna, viss välfärdspolitik. Denna relativa trygghet höll ihop samhället.
Sverige idag är en riskzon där regeringen spär på arbetskraftsutbudet, och där vi imorgon riskerar se hur polska gästarbetare ställs mot sjukskrivna, subventionerade pigor mot papperslösa, arbetare mot desperat a-kassebärare.
Och USA? Bushregimen har baserat sin politik på rädsla.
Visserligen är det svårt att logiskt se hur den gängse favoritfienden islam och muslimer ska kunna bli syndabock även för ekonomin.
Men i de lätt bisarra delar som utgör olika republikanska avantgarden – apokalyptiska högerkristna, konspirationsteoretisk redneck-milis och ekonomisk elit korrumperad upp över öronen – är ju inte logiken direkt begriplig sedan tidigare heller. Så något lär de kunna koka ihop.

Det är här som Barack Obamas budskap om hopp och förändring kan visa sig livsviktigt, ifall det får bäring i praktisk politik.
Han är inte ens en mittenkandidat, visst. Men skillnaden mellan civilisation och barbari är ibland just skillnaden mellan hopp och förtvivlan.