… har jag kommit på meningen med livet.
Dans. Jag lovar.
Den fantastiska hip-hopen strålar in i kroppen och ut kommer alla rörelser med armar, ben och höfter. Det handlar om dancehall, ni vet som tjejerna på MTV. Det handlar också om breakdance, ni vet snurra på huvudet och grejer. Som med alla andra saker har också det här med dansen blivit föremål för politisk diskussion. Nu tänker jag inte i första hand på MTV, där varje kille har en lättklädd tjej slängd över ena axeln. Jag tänker på dansen som ett sätt för mig att utöva rätten till en meningsfull fritid.

Fritidspolitik är kanske inte den hetaste frågan just nu. Men faktum är att en av vänsterns bästa arbetsmarknadspolitiska visioner är sex timmars arbetsdag. Det ligger en otrolig slagkraft i denna vision. Tänk. Människor skulle ha mer tid över att göra sånt som de tyckte var roligt! Jag lovar att de borgare, som motsätter sig detta, egentligen själva har våta drömmar om fler lediga timmar i veckan. Nu kanske vänstern inte är i en position där vi kan driva igenom sex timmars arbetsdag. Vi har fullt upp med att parera den borgerliga regeringens högerpolitik. Men det är viktigt med visioner.

När det handlar om att parera den borgerliga regeringens politik så är fritidsfrågan inget undantag. I flera kommuner får fritidsgård efter fritidsgård mindre pengar till verksamheten. Avgiften till kulturskolan i bland annat Stockholms stad höjs. En del aktiviteter som dans (!) får tredubblad avgiftshöjning.
Folk hänvisas till privata alternativ, i stället för att samhället tar ansvar för att ge alla möjligheten att uppfylla sina drömmar. Sen kanske inte alla vill hänge sig åt just att snurra på huvudet och skaka på höfterna. Det är okej. Alla kanske inte heller hittar meningen med livet. Men det är faktiskt också okej.