… fick jag höra av en kurskamrat att han tycker att jag är manlig. Motiveringen var att jag i mitt sätt att resonera använder ”samma knep och knåp som en man”. Bland annat hade han uppmärksammat hur jag på lektionerna höjer rösten och går på offensiven. Enligt honom brukar alla andra tjejer slingra sig på ett diplomatiskt sätt, men, som han uttryckte det ”du skiter i diplomatin.”.

Allt det här hade skapat en känsla av förvirring hos honom, han kunde inte kategorisera in mig i något fack. Skulle han svara aggressivt tillbaka eller bemöta mig med samma ton han bemöter andra kvinnor? Det slutade ofta med att han inte sade något alls eftersom han inte kände att det gick att få igenom sin vilja i ett så hårt klimat.
Det är en skön känsla att ha makt. Makt över sig själv och makt över andra. Att vinna en diskussion utan att nödvändigtvis ha de bästa argumenten. Män lär sig från barnsben att använda röst och kroppsspråk för att få sin vilja igenom. Kvinnor lär sig att lyssna. Jag är helt säker på att min kurskamrat aldrig har kommenterat sina killkompisars agerande såsom han kommenterade mitt.´Men det vet man ju. Killar håller varandra om ryggen och när brudarna blir för uppkäftiga måste någon sätta dem på plats; ”De gånger du är mjuk i tonen känner man att det är en den riktiga Seluah”. Dra åt helvete.

På universitet och vid många andra sammanhang pågår samma sak varje dag. Killar som försöker pika och dämpa brudar som tar plats. Brudar som har svårt att hitta en harmoni mellan ett förväntat kvinnoideal och strävan efter att bli hörd. För egentligen är vi varken mindre oss själva eller mindre kvinnor bara för att vi står på oss istället för att diplomatiskt vika undan. Makt är inget som någon kille kommer att ge ifrån sig självmant utan något vi måste ta själva. Och ja, det är en skön känsla att ha makt. Det tycker alla. Brudar också. Så kompis, det är bara att inse faktum och leva med det.