… så är problemet med invandrarna är att de inte vill anpassa sig. De vill inte jobba, de vill inte sprida ut sig. Inte konstigt att det finns så stora problem med kriminalitet i förorterna.
Diskussioner av den typen är inte ovanliga kring middagsbordet. Svenskarna är väldigt duktiga på att reda ut problem och lösningar som rör ”invandrare” och ”förorter”. Framförallt svenskar som aldrig satt sin fot i Rosengård eller Hammarkullen. Det konstiga med just den här diskussionen, som jag lyssnade på under en middagsbjudning för många år sen, var att den fördes av en ungrare, en polack och en indier. När de på bruten svenska pratade om problemen med ”invandrarna”, menade de självklart inte sig själva, utan de ”riktiga” invandrarna. De andra invandrarna.

För någon som inte tillhör en minoritetsgrupp kan det vara svårt att första hur Jackie Arklöv kunde bli nazist, hur den homosexuelle författaren William S. Burroughs kunde vara homofob, eller hur Karl Marx kunde säga elaka saker om judar.
Svarta amerikaner kallar det ”onkel Tom”. När man, av ren självbevarelsedrift, identifierar sig med normen, med de som har makt eller med dem som är i majoritet trots att man själv tillhör en utsatt grupp. Lite som Stockholmssyndromet.

Nyligen fick Sverigedemokraterna en ny medlem. Michael Zand, tidigare moderat i Halmstads kommunfullmäktige och invandrare från Iran, gick över till Sverigedemokraterna.
– Sverige har tagit emot alltför många invandrare på för kort sikt, och endast en bråkdel har varit flyktingar, sade han i ett tal i kommunfullmäktige.
Vi får utgå ifrån att Michael Zand själv tillhör den ”bråkdel” som verkligen behövde komma till Sverige. Med hans nya partis flyktingpolitik är det inte säkert att han skulle ha välkomnats till Sverige på samma sätt som han välkomnats till Sverigedemokraterna.