… har jag ett tag nu tyckt att grått är en jädrans fin färg. En allt större andel av min garderob antar grå nyanser och jag njuter som aldrig tidigare av kalla, ofruktsamma landskap i diverse olika gråtoner.
Har tänkt att det kanske har att göra med en viss fas i min mognad eller så. Det har känts som att det verkligen kommer inifrån mig. Att det här är min böjelse, min smak, ingen annans.
Men så efter ett tag så kommer det där som alltid kommer. Jag läser på nån modesida i nån tidning att ”Grått är årets färg!”. Och tänker att just det ja. Vi är modeslavar hela högen. Och det handlar inte om medvetna val, utan om processer som går djupt djupt ner i varje individ.
Det finns inget som så tydligt som mode visar på ideologins styrka och räckvidd. En gång i tiden tyckte jag ur mitt hjärtas inre att det enda rimliga var att spraya och tuppera upp sneluggen så att den formades till en halvdecimeter hög vägg. Allt annat såg fullkomligt gräsligt ut. Kapitalets bas tvingar fram nya överbyggnader i form av skönhetsnormer, och dessa är ingenting utanförställt oss, utan en del av oss. De påverkar våra innersta känslor och begär. De är våra alldeles egna och samtidigt allt annat än det.
Kanske borde jag skaffa mig en sån där sprayad snelugg igen? Liksom för att göra motstånd för sakens skull? För att känna att jag har nån jävla integritet. Men jag skulle ju knappast må bra av det, eftersom jag då också skulle göra kraftigt motstånd mot mig själv. Istället går jag omkring och skäms lite smått över att jag inte vågar anamma det allra senaste modet, trots att jag tycker det är så snyggt. Eftersom det blir så iögonfallande slaviskt. Och istället sätter gummiband i byxändarna när det är så normaliserat att ingen tänker på att det är en modegrej.
Hur i hela fridens namn, alla liberaler, kan ni tro på ert snack om fri vilja? Har ni inga ögon att se med?
