… sjunger Fiona Apple ”He said it’s just in your head. I said so is everything, but he didn’t get it”. Det är en härlig liten passage.
Jag tänker på den efter ett samtal med två kvinnliga vänner. Vi pratar om kvinnors tendens att bli objekt och mäns tendens att bli subjekt. Om hur fan det egentligen går till. Vi pratar om hur svårt det är att gå ut på erövrarjakt efter män. För att vi är så vana vid att betrakta män som någonting som vill ha oss, utnyttja oss, ta något ifrån oss. Att när man står där på krogen och ska ta för sig, är det plötsligt stört omöjligt att skaka av sig känslan av att tvärtom vara reducerad till ett byte, som kan fås eller inte fås.
Min ena kvinnliga vän har precis haft sex med en av mina manliga vänner. Och det är egentligen inte mer med det. Men av någon (inte så) outgrundlig anledning uttrycker han en oerhörd lättnad när jag, på hans förfrågan, berättar för honom att min kvinnliga vän inte alls är sårad över att han inte är kär i henne. När hon får reda på det blir hon arg. För att hon tvingas att med alla medel värja sig mot hans bild av henne som offer för hans handlingar.
Min andra kvinnliga vän minns en så kallat kravlös affär med en kille. Hon trivdes utmärkt med förhållandet. Men omgivningen frågade henne gång på gång om hon inte tyckte det var jobbigt att snubben inte ville vara ihop med henne på riktigt. Detta ständiga misstänkliggörande av hennes sorglöshet gjorde att hon till slut började fundera på om hon kanske trots allt var olyckligt kär men företrängde det för sig själv. Till slut kände hon sig nästan lite olyckligt kär.
Vi har tyvärr bara den patriarkala världen att förhålla oss till när vi ska definiera vad vi vill och känner. Att, med den utgångspunkten, som kvinna ta sig ur offerpositionen är en ständig kamp, eftersom gränsen mellan hur andra ser på oss och vilka vi är knappt inte finns.
