… har flera intressanta tv-dokumentärer nyligen sänts. SVT visade för någon vecka sedan hur den amerikanska militären får vara med och styra innehållet i Hollywoodfilmer, och TV8 berättade i helgen mer om krigspropagandans mekanismer.
När vi byter kanal, vadar vi åter upp till knäna i krigspropagandans gyttja. Som det påpekades på Sundsvalls tidnings kultursidor
häromveckan: Iran = kärnkraft = misstänkt urananrikning = kärnvapen = nödvändigt med “åtgärder”. Pavlov kunde inte gjort det bättre – associationsbanorna är etablerade. Västvärldens medborgare har blivit hundar som dreglar på kommando. Så nu är vi åter i våren 2003: säg nej till kriget och stämpla dig själv som diktaturkramare, aggressor, kvinnoförtryckare och fundamentalist. Åter är tonläget sådant att det inte hjälper att påpeka självklarheter som att Irans kärnkraftsprogram ligger väl inom ramen för det tillåtna enligt de internationella avtal man åtagit sig (samma som USA inte vill binda sig till). Att det är USA som har en lättvindig inställning till kärnvapen. Att det är USA som invaderar andra länder – inte tvärtom.

Det går inte att diskutera sådana sakfrågor, men vi måste ändå göra det. För även hundar har minne. Och någon gång måste väl de samlade minnena av krigsäventyrens konsekvenser – och de utfärdade varningarna – ha slagit tillräcklig rot så att man instinktivt bjuder motstånd.
Till dess – Hur länge ska det dröja innan en fackförening, en miljörörelse, ett arbetarrörelseparti bestämmer sig: det får vara nog nu? Vi har en annan bild av världen. Den tänker vi anordna möten och studiecirklar om, på den tror vi tillräckligt för att satsa pengar och starta tidningar. Och om den ska vi berätta i sin helhet – inte spela med för husbondens ynnest om några korthuggna kommentarer i en nyhetsartikel, eller en sida i månaden på DN Debatt. Hur länge?