…genomfördes drygt 130 fackliga blockader under 2006. För facket är det alltså nästan vardagsmat, en ganska normal åtgärd för att upprätthålla eller teckna kollektivavtal.
Men bara ett fåtal uppmärksammas i tidningarna. Vilket gör att några orange västar och lite flygbladsutdelning ibland kan få en oproportionerligt dramatisk innebörd. I dag talas om de fundamentalistiska Plymouthbröderna och Ji-Mas lastpallstillverkning. Företaget som inte vill ingå förbund med otrogna. 1995 hade hela Sverige skrattat åt dem. Ni vet, samma år då Göran Persson kallade LO för ”ett särintresse bland andra”. Och då Moderata ungdomsförbundet uppmanade till stödhandel för Toys R Us ”rättfärdiga kamp mot det förfärliga facket”. Handels strejkvakter kunde bevittna hur Mercedesbilars bakluckor fylldes med stödköpta leksaker. Bilens ägare ropade något om kommunistsvin, och så hem igen till de trygga norra förorterna.

I Göteborg står idag orangeklädda blockadvakter och kan genom saluhallens fönster titta på moderater som stödäter kycklingsallad. Så långt inget konstigt, utan samma borgerliga klassolidaritet.
Men särintresse eller det förfääärliga facket… i dag skulle sådant ordval låta som från en rosenskimrande journalfilm. Nu är det hästhuvuden som gäller. Och vilken självrättfärdig centerpartist som helst kan kalla facket för en mobbande maffia, utan att ögonbryn höjs.
Som krona på verket kan Expressen (061226) sätta rubriken ”Sekt som sekt” och likställa Plymouthsektens slutenhet och bibeltrohet med det ”extrema förhållningssätt” hos de ”konfliktbenägna” fackförbund som anser kollektivavtalen vara helig skrift.
Visst kunde man göra sig lustig över att sådana ord fälls kring något så relativt futtigt som en blockad. Över att orden kommer från Timbropojkar som bara umgås med andra Timbropojkar.
Om det inte vore för deras blanka ögon.