… var det väl ingen som missade bilderna, tidigt på fjolårets näst sista dag. En skäggig man i övre medelåldern förs in i ett rum av ett gäng i svarta huvor. Mannen blir erbjuden huva även han, tackar nej, får på sig nån sorts svart halsduk och förs fram emot repet. Förs fram mot sin säkra död.
Fullständigt skrupelfri i sitt maktutövande. Skickade redan vid sitt första möte ett flertal partikamrater i döden, som en försmak på vad som komma skulle. Fruktansvärda fängelsehålor, tortyr i parti och minut, giftmord på en hel kurdisk ort, skyldig till två krig… listan kan pågå i all evinnerlighet när man skärskådar den illojale, närmast sadistiske, Stalindyrkande medeltidsfurstens brott mot mänskligheten. Ja, inte ens den obrottsligt lojale kunde räkna med ett liv i lugn och ro. Samstämmiga besökare berättar hur skräcken nästan gick att skära med kniv. Så tvingades folk ”leva”, år ut och år in. I nära 25 år. Så inte fasen kan man ha medlidande, när han under spott och spe förs fram till galgen. Sällan har väl en person förtjänat döden så tydligt och uppenbart?
Eller?
Att se en människa dödas ger mig rysningar av obehag. Det hjälps inte att den som dödas är en av de värsta förtryckare mänskligheten upplevt. Ett mord är ett mord är ett mord. Även om den som mördas är mördare.
Fast vänta nu lite. Hur hade jag reagerat ifall bilderna varit från 1945 eller strax därefter, och galgbacken fått besök av en snedluggad typ med kvadratmustasch? Det as som hade ihjäl en halv kontinent, däribland farfarsfar och närapå hela den judiska delen av min släkt?
En del av mig skulle nog njuta av att se honom dingla. Så nog förstår man att de som lidit under österrikarens irakiske arvtagare jublade 30 december.
Men på något sätt vill man ju tro sig ha kommit vidare. Hämnd löser inga problem. Mord är inte bra. Och tänk om ändå mannen i skägg istället tvingats leva vidare bakom lås och
bom, ständigt
rannsakad…
