… har Svea rikets konung fyllt 60 år i söndags. Samtidigt som en annan kung, Nepals enväldige monark Gyanendra, tvingats släppa ifrån sig makten och alltfler kräver att monarkin äntligen avskaffas, så tävlar Sveriges media plötsligt i avskyvärd rojalism.
Jag är så trött på fjäskande kungahyllningar och kräkframkallande bildbilagor.
Hur kunde den töntiga festprinsen Carl Gustav Bernadotte förvandlas till en ”folkkär” monark?! Hans imbecilla hustru med nazist-far verkar ha charmat hela journalistkåren, kungaparets avkomlingar beskrivs som ”helt vanliga människor” när de festar loss med Stockholms överklassdrumlar.

Till råga på allt beskrivs deras vardagsgöra som ett slags knegarjobb. Jo, de stackarna får slita hårt för att göra reklam åt ett historiskt för länge överspelat styresskick, monarkin. Låt dem åka riket runt och klappa småbarn, inviga sopförbränningsanläggningar och trafikleder och göra reklam för barnkollo för handikappade barn. Men vem bryr sig? Fy fan vad det retar mig när jag ser bilder på någon smilande Bernadotte på… Eller när ens lokaltidning fylls med fånerier bara därför att kungen råkade kvadda sin bil i en rondell just här i Norrköping.
När min treåriga dotter idag meddelade att hon ville bli prinsessa, brast det för mig. Klasshatet exploderade liksom.
– Varför ska du gifta dig med en dum prins? svarade jag något irriterat. Och tvingas att umgås med en massa elaka borgarbrackor som pratar strunt. Bli hellre metallarbetare och bygg bilar eller nåt annat nyttigt.
Det ville inte lilla Ella, men umgås med borgarbrackor kände hon inte heller för. Efter en stunds debatt kom vi fram till att byggarbetare var ett bra alternativ – då kunde man ju bygga slott (Ellas motivation för att välja prinsessyrket).
Förhoppningsvis har jag förhindrat att hon någonsin blir rojalist på allvar.
Klart slut.