…riskerar åtgärderna mot koldioxidutsläppen i världen att orsaka en ny ekonomisk bubbla. När, eller kanske om, vi får ett nytt globalt klimatavtal på plats är ett av de centrala verktygen för att uppnå målen handel med koldioxidkrediter, ibland kallat utsläppsrätter. En koldioxidkredit motsvarar ett ton utsläppt koldioxid. EU har redan sin marknad, USA är på väg att skapa sin och det finns fler. Målet är att länka ihop dem till en enda global marknad.

I ett idealiskt system med koldioxidhandel sätts ett tak för hur stora utsläppen får vara. De tillåtna krediterna delas sedan ut eller säljs på auktion till högstbjudande. Tanken är att industrier som inte använder alla sina utsläppsrätter ska kunna sälja till företag som redan gjort av med sina. På så sätt gynnas de företag som lyckas få ner sina utsläpp snabbt.
I en rapport som Jordens Vänner i USA författat varnas för en naiv övertro på metodens effektivitet i dagens uppfinningsrika finansiella landskap. En akilleshäl är att systemet tillåter så kallade offset-projekt, vilket innefattar exempelvis trädplanteringar som suger upp koldioxid, eller utsläppsminskande industrieffektiviseringar i fattigare länder. Dessa får räknas som pluskrediter i systemet, om de godkänns av FN vill säga.

Problem uppstår på en oreglerad marknad eftersom koldioxidkrediter från offset-projekt kan köpas och säljas redan innan de godkänts av FN, som derivat, eller löften om framtida leveranser. Principen är densamma som då amerikanska bolån såldes vidare som framtida löften om återbetalning. En amerikansk koldioxidmarknad skulle bli en större derivatmarknad än den havererade amerikanska bolånemarknaden. Det är riskabelt då handeln med koldioxid redan idag domineras av spekulanter.
Spekulanter som kan konsten att blåsa bubblor och sätta sig i säkerhet innan de spricker.