…är det komiskt att följa rapporteringen kring försöket med trängselskatt. Hela december kunde stockholmarna läsa om oro, stulna regskyltar och krångliga betalsystem. Bilden var att försöket inte kunde bli något annat än misslyckat. Nu har en dryg vecka gått, och samma tidningar överträffar varandra i beskrivningar över trafikminskningen, och att ”förväntade” störningar i kollektivtrafiken uteblivit. Succé, alltså?
Nej, eftersom mycket av minskningen lär bero just på mediernas tidigare skrämsel. På sikt lär folk anpassa sig, och trafiken hittar en lagom nivå, sin nya balans.

Bortom medietramset lär försöket i sak bli en framgång, vilket åtminstone undertecknad hoppas. Men det har varit för många frågetecken på vägen. Teknikupphandlingen, som tog flera år att reda ut. Missarna kring juridiken; det borde vara grundkurs att en kommun inte kan ta ut vägavgifter, särskilt inte av andra kommuners medborgare.
Och dessutom att ett skeptiskt Vägverk (vars primära uppgift är riksvägnätet, inte lokal trafik) fick det praktiska genomförandet i sitt knä. Sammantaget luktar det amatörism.
Än värre är att politikerna glömt det allra viktigaste: opinionen. Även om trafikstockningarna minskar, förknippas trängselskatten med svikna löften och puckade detaljlösningar (hårtork, någon?). Det lär inte krävas mycket betalningsstrul eller inställda vagnar för att cementera motståndet en gång för alla i höstens folkomröstning. Som också kan spilla över på riksvalet. Nu hänger det helt, helt, på att kollektivtrafiken det närmsta halvåret fungerar fläckfritt. Dock råkar denna vara i händerna på giriga entreprenörer delvis bortom politisk kontroll, där den enda kvarvarande politiska styrningsmetoden heter ”gödsla med pengar”. Om inte det funkar, har de gröna trängselskatteutpressarna, i sin andra roll som privatiseringsnaivister, bundit ris åt egen rygg.