…räckte det med ett allmänt uttalat undantag om att ”detta påverkar inte arbetslagstiftningen – inbegripet rätten att vidta fackliga åtgärder och teckna kollektivavtal” för att den svenska regeringen skulle vika sig och förklara sig nöjd. Nu är det ingen risk för social dumping längre, minsann.
Jag talar förstås om ursprungslandsprincipen – att tjänsteutförare ska få verka på hemlandets villkor – och förslaget om tjänstedirektiv, som häromveckan drevs igenom av konservativa och liberaler i EU-parlamentets utskott för den inre marknaden.
En förbisedd detalj är att värdetransporter tillhör de områden som explicit ska omfattas av ursprungslandsprincipen fullt ut. För kännedom finns knappt någon europeisk marknad för värdetransporter. De stora säkerhetsbolagen, däribland Securitas, har länge tryckt på för att öppna upp den. Nu klubbas det igenom sådär i förbifarten; en bisarr detalj.
En annan förbisedd detalj är att utskottet säger att det vore ett brott mot den fria rörligheten om ett medlemsland gentemot tjänsteutförarna ställer nationella krav på viss utrustning, anmälan eller auktorisation – eller ens att anmäla en kontaktperson eller adress (!).
För en värdetransport kanske facket kan genomdriva kollektivavtal. Men Sverige får inte ställa egna krav på hur bilen ser ut, på väktarnas utbildning, utrustningen eller på bolagets auktorisation. Så mycket för den pågående diskussionen om värderånen. Arbetsrätten blir en tom form, utan möjlighet att fylla med innehåll. EU behöver hädanefter inte känna någon oro för nya Vaxholmsfall, när lönedumparna inte ens behöver ge sig tillkänna. Det är i praktiken frivilligt.
Samma gäller exempelvis momsregistrering; dörren står vidöppen även för skattefuskare. Den svenska regeringen tycker att det är OK. Och från diverse fackliga och vänsterröster för Europa är det klädsamt tyst.
Makaker lever främst i Asien, i ett område som sträcker sig från Afghanistan i väst till Japan i öst. En art, berberapan, hittar man dock i Marocko och på Gibraltar. Foto: Kafi/Adobe stock.
Mauritius är världens största exportör av makaker för biomedicinsk forskning. Medan vissa ser dem som skadedjur höjer öns hinduer sina röster mot handeln.
Augusti 2024 i Port Louis, Mauritius huvudstad. Några bitar sockerrör ligger utspridda på den stekheta asfalten, tillsammans med en bit metallnät – resterna av en provisorisk fälla för vilda apor.
Några dagar tidigare hade Mansa Daby (bilden), grundare av organisationen Monkey massacre in Mauritius, som kampanjar mot uppfödning av långsvansade makaker på den östafrikanska ön, besökt platsen för att bekräfta att där fanns en fälla. Nu är hon tillbaka, efter ett tips om att den hade förstörts.
– Förra gången jag var här var den intakt och fullt fungerande, säger hon.
– Sådana här aggressiva reaktioner från lokalbefolkningen är rätt extrema, men det har hänt ett par gånger. Vissa människor har fått nog av de här fällorna, som ibland bara ligger några meter från deras trädgårdar.
Långsvansade makaker har fötts upp på Mauritius sedan 1980-talet, men sedan 2020 har branschen exploderat. Fram till dess var Kina världens största exportör av laboratorieapor, som är avgörande för forskning om virus och infektionssjukdomar. År 2018 exporterade Kina omkring 30 000 apor, främst till USA. Men under covid-19-pandemin beslutade Peking att förbehålla icke-mänskliga primater för den egna läkemedelsindustrin.
Användbar. Under 1900-talet har makaker ofta används inom biomedicinsk forskning. Arten har bland annat varit viktig för att utveckla kunskapen om mänskliga blodgrupper. Foto: Josh/Adobe stock.
År 2023 hade Mauritius tagit över som världens största exportör och sålde 15 097 apor, fler än både Kambodja (13 305) och Vietnam (3 405). Eftersom tillgången på uppfödda djur inte räckte till skickades omkring 2 500 vildfångade apor till laboratorier samma år – trots att den långsvansade makaken finns med på Internationella naturvårdsunionens rödlista över hotade arter.
Sex mauritiska företag tjänar tillsammans över fyra miljarder rupier (787 miljoner kronor) om året på makakexport. Det är dock en liten del av öns BNP på 138 miljarder kronor, där turism och i ännu högre grad finansiella tjänster dominerar. Mauritius betraktas än i dag som ett skatteparadis.
Aphandeln strider mot religionen hos många av Mauritius 1,3 miljoner invånare. Poonam Ramrichia är en av dem som larmar Monkey massacre om fällor. Hon bor i Crève-Cœur, en liten by vid skogsbrynet.
– Inom hinduismen är apor heliga. Jag kunde inte vara tyst när jag hörde de stackars djuren skrika. De var fångade precis utanför mitt hus, säger hon.
Vid hennes ytterdörr står ett litet altare tillägnat apguden Hanuman.
Hinduismen utövas av hälften av befolkningen och är Mauritius största religion, före både kristendom och islam. Enligt Mansa Daby kontaktas organisationen ofta av hinduer som känner skuld över aphandeln och vill göra något.
– Utländska investerare i makakuppfödning underskattar hur viktig den mauritiska kulturen är, säger hon.
Hon syftar på det USA-baserade företaget Charles River Laboratories som är en av de största leverantörerna av försöksdjur globalt. I november 2023 köpte de upp Noveprim, en av öns två största uppfödare. Enligt Mansa Daby har Noveprim satt ut fler fällor sedan ägarbytet.
Helig. I hinduiska texter beskrivs apguden Hanuman som ful på utsidan men vacker inombords. Han sägs också vara oerhört stark. Bild: Wikimedia.
– Hanuman är den viktigaste guden för mauritiska hinduer, eller åtminstone den som dyrkas mest i hemmen. Han är en beskyddare som ger oss styrka att möta faror, sade Doorvasa Ramnaria, som är pandit, hinduisk präst.
– Jag märker en växande oro och frustration. Tidigare var folk rädda för att tala om aphandeln, men det håller på att förändras.
Vid en hinduisk festival i mars 2024 fäste en grupp troende ett foto av en apa på Hanumans kanwar, en bambuställning med gudens avbild. Texten löd ”Snälla hjälp mig” – ett ovanligt budskap i sådana sammanhang.
Varifrån kommer det plötsliga uppvaknandet?
I mars 2023 upptäcktes 446 illegalt vildfångade makaker i ett övergivet lager i Port Louis. Enligt lokal media hölls de i små burar och var undernärda.
– Det här fyndet, tillsammans med internationella granskningar, väckte intresset för aphandeln. Våra filmer började plötsligt få mycket fler visningar, säger Mansa Daby.
– Ideella organisationer har dragit ihop demonstrationer som lockar hundratals deltagare. Det låter inte mycket, men i ett land utan protestvana är det anmärkningsvärt.
Det mauritiska civilsamhället har vaknat till liv de senaste åren. År 2020 upplevde Port Louis de största demonstrationerna sedan självständigheten 1968, då nära 100 000 personer tog till gatorna i protest mot hanteringen av landets värsta oljeutsläpp någonsin. Sedan dess har fler protester följt, bland annat mot misstänkt korruption och inskränkt pressfrihet, samtidigt som landet på senare år har förlorat sin regelbundna toppnotering som Afrikas mest demokratiska land hos Economist Intelligence Unit.
Exportvara. Mauritius är i dag världens största exportör av apor för djurförsök. Foto: Kafi/Adobe stock.
Makakernas sak har gynnats av denna ökade protestvilja, även om alla inte är överens. Aporna introducerades på ön nederländska bosättare i början av 1600-talet, troligen som husdjur. Utan naturliga fiender förökade de sig snabbt.
– Flera studier visar att de orsakar stora skador, säger ekologen Vincent Florens vid University of Mauritius.
– De påverkar bland annat den mauritiska flyghunden genom att äta frukten från skruvpalmen innan den mognar. De skadar även öns unika trädarter, som calvaria och mauritisk ebenholts. Tillsammans med råttor och invasiva växter bidrar de till avskogningen.
Regeringen hävdar att uppfödning är mer miljövänlig eftersom infångning för avel i stället skulle minska den vilda populationen. Mansa Daby reagerar starkt:
– Det är chockerande att privata företag framställs som naturvårdare, när deras enda syfte är att tjäna pengar.
Samtidigt gynnar fällor på privat mark bönder som saknar andra sätt att skydda sina grödor.
– Problemet drabbar alla jordbrukare nära skogarna. Makakerna äter allt, året runt. Vissa bönder har slagits ut, säger Kreepalloo Sunghoon från Small planters’ association.
Fälla. Privata bolag fångar makaker för djurförsök. Foto: Monkey massacre.
Småbönder får betalt per infångad apa.
– Det är vinn-vinn, säger Nada Padayatchy, ansvarig för fällor och hållbarhet på Bioculture Mauritius, Noveprims största konkurrent.
Hon vill däremot inte avslöja hur stor vinst företaget plockar ut efter att de betalat ut böndernas andel. Apuppfödning är vanligast i fattigare distrikt. Fackförhandlaren Ivor Tan Yan menar att företagen etablerar sig där arbetskraften är mest sårbar.
– Jag har mött arbetare som är helt beroende av sina arbetsgivare. Företagen placerar sig där utbildningsnivån är låg eller där det är långt till bra skolor.
Uppfödarna kan tjäna upp till 90 000 rupier om året, nästan dubbelt mot landets genomsnitt.
I november 2024 ledde ett kraftigt fall i köpkraft till nyval, där Labourpartiets Navin Ramgoolam tog hem segern. Hans hållning i frågan är ännu oklar.
Inom hinduismen är apor heliga. Jag kunde inte vara tyst när jag hörde de stackars djuren skrika.
Den tidigare regeringen som leddes av Militanta socialiströrelsen stödde däremot exporten. År 2016 kallade dåvarande jordbruksministern Mahen Seeruttun makaken ”en av de mest invasiva och destruktiva” främmande arterna och beskrev den som ”ett ekologiskt gissel som förstör jordbruk och biologisk mångfald”. Han framhöll också nyttan för internationell forskning, samt ekonomisk vinning för ön genom inflöde av utländsk valuta och jobbskapande, inte minst tack vare regeringens exportskatt på 738 kronor per långsvansad makak. 2022 blev han ekonomichef på Noveprim.
Den nuvarande jordbruksministern Arvin Boolell verkar däremot inställd på förändring.
– Att reglera användningen av våra makaker som försöksråttor är en prioritet, sade han vid USA:s ambassad den 17 september, utan att lämna några närmare detaljer.
Han har även föreslagit att amerikanska bolag ska bedriva forskning direkt på Mauritius för att undvika export och minska smittorisker. Därmed skulle USA få tillgång till labbdjur utan att påverkas av det kinesiska exportförbudet, samtidigt som hälsofarorna minimeras. Enligt en rapport från Peta har flera apor som importerats till USA av Charles River-laboratoriet testat positivt för tuberkulos.
– Med tanke på den genetiska likheten mellan apor och människor finns det en verklig risk för smittspridning. Faktum är att den är större än de påstådda hälsofördelarna för Mauritius folk, svarade Mansa Daby rapporten i L’Express den 15 juni.
Men hur tungt väger riskerna mot tillgången på laboratorieapor för forskning? Inom neurovetenskap och luftvägssjukdomar hårdnar konkurrensen mellan forskningens stormakter för varje dag. Och det är bara att titta på prisutvecklingen. Före pandemin kostade en primat mindre än 55 000 kronor. I dag ligger de på mellan 200 000 och 300 000.
Först publicerad i Le Monde diplomatique. Översättning: Leonidas Aretakis.
Kraften i kärleken mellan två ishockeyspelare har förvandlats till mjuk makt. Foto: Sabrina Lantos/HBO Max.
De rykande sexscenerna är just nu det bästa psykologiska civilförsvaret mot
ondskan i vår tid. ”Heated rivalry” släpper lös erotikens eld i en iskall värld
– just när vi förväntar oss det som minst. Vad är det om inte ”mjuk makt”?
Ondska, menade den judiska filosofen Martin Buber, tar sig in i vår värld för att den släpps in. Följaktligen gäller motsatsen: det goda kommer till oss om vi ger det utrymme att komma in. Dessa tankar utvecklar han i sin berömda Jag och du (1923). Med sin bok ville han göra mänskligheten uppmärksam på de mirakel som blir möjliga när vi ger varandra vår uppriktiga uppmärksamhet.
Intensiv närhet och lust är det som släpps lös hos miljontals tv-tittare världen över genom den kanadensiska serien Heated rivalry som just börjat visas i Sverige. I det första avsnittet möter Shane, den blyge mammagrisen och unga ishockeystjärnan, Ivan, en cynisk och sexuellt erfaren nykomling till motståndarlaget. I den maskulina och konkurrensinriktade rinkmiljön, där berömmelse och sponsorkontrakt lämnar ut deras liv till allmän beskådan, får de syn på varandra. I strålkastarljusen är de två killarna mediernas älsklingar och konkurrensen dem emellan ökar spänningen och dragningskraften.
Kärleken mellan Shane och Ivan har där den visats utlöst en kollektiv besatthet på gränsen till psykos i samtliga befolkningsgrupper – i positiv bemärkelse.
Men på kvällen och i skydd av mörkret, väntar heta famntag under de ångande duscharna eller i de anonyma hotellrummen. Det väntade, att de ska avslöjas, straffas och hånas, händer inte utan det slutar – lyckligt (kunde inte låta bli, förlåt!). Sexscenerna är långa, innerliga och realistiska och ja, visst är målgruppen tydlig: homomän och heterokvinnor i samtliga åldrar. Men inte bara, visar det sig. Kärleken mellan Shane och Ivan har där den visats utlöst en kollektiv besatthet på gränsen till psykos i samtliga befolkningsgrupper – i positiv bemärkelse.
Till och med den grabbiga ishockepodden Empty Netters som drivs av före detta hockeyproffsen, syskonen Dan och Chris Powers, har för säsongen lämnat själva spelet åt sidan för att diskutera killarnas kärleksliv och samtidigt komma in på toxisk maskulinitet. För det har de belönats med en mångdubblad lyssnarskara. I Europa har hittills bara de första avsnitten sänts och ryktet säger att de hyperestetiska svepen över perfekt hårlösa lår och putande skinkor kommer att gå över i mer komplexitet och friktion – som i de normlydande kärleksserierna som vi är vana vid.
Seriens popularitet har fått städer att skryta om att ha anknytning till någon av huvudrollerna: Ottawas turistbyrå har marknadsfört sig som ”Shane Hollanders födelseort”. Den tidigare premiärministern Justin Trudeau skrev på Instagram att han var ”stolt över att kanadensiska talanger ger liv åt och hjälper vårt samhälle att reflektera över vilka vi är genom representation och synlighet.”
I den psykologiska krigföring som Donald Trump nu för mot Kanada – som han vid ett flertal tillfällen hotat med att göra till en amerikansk delstat – har han kallat Trudeau för ”vek” och ”loser”.
Kanske är det därför som tv-serien Heated rivalry landar som en värmande, solkysst deus ex machina mitt i den kallaste vintern i mannaminne, när till och med stormtrupperna i USA bär namnet Ice. Som ett tecken på motstånd och helande. Men man skulle också kunna benämna det i mer politiska modetermer. Som Forbes, som kallat de kärvänliga handtagen i Heated rivalry för ”ett mjuk makt-ögonblick för landet”. Mjuk makt är påverkan utan tvång. Det handlar om hur man förändrar vad människor längtar efter och normaliserar, inte genom att tvinga fram det, utan genom att få människor att känna salighet.
Den svenskkurdiska komikern Özz Nûjen ska driva med politikerna ända fram till valet. Foto: Lisa Mattisson.
Priset för bästa ståuppshow dedikerar Özz Nûjen till sin döda syster. Med sin Sverigeturné i 101 orter vill han få folk att rösta i valet, på alla partier utom ett – men inte det du tror.
– In är det svåra. Ut kommer man alltid.
Det säger platschefen Hala när hon skramlar med nycklarna så att Özz Nûjen och jag kan komma in bakom Rivals scen. Özz replik kommer blixtsnabbt:
– Precis som i Sverige. Ut kommer man alltid, upprepar han.
Stockholmsteatern Rival, där antifascisten och nöjeskungen Karl Gerhard en gång invigde den då toppmoderna biosalongen, är Özz Nûjens hemmascen. Häromveckan tog Özz hem Årets föreställning på Svenska standupgalan för sin show Medborgare Nûjen med 131 föreställningar i 101 svenska städer. Finalen är på Södra teatern på valdagen den 13 september. Så ja, de politiska skämten haglar även i den 90 minuter långa föreställningen. I veckan ska han spela i Märsta.
Mitt mål är ju att få folk att skratta så snoret rinner. Och sedan så ska de vilja gå och rösta.
Han slänger av sig sin puffiga dunjacka och slår sig ned i soffan. Här i logen, specialdesignad av kollegan Robert Gustafsson som har specifika krav på komfort: bland annat har ett kostsamt badrum installerats. Själv blir Özz nöjd om det finns kaffe. Men när jag ber honom att sätta sig vid sminkspeglarna blir det problem.
– Jag hatar sammet, klarar inte av känslan!
Kvickt plockar han upp en handduk ur ett skåp och brer ut över den mjuka, rosa stolen. Nu så.
Medan bilderna tas håller Özz en miniföreläsning för oss om nyöversättningar av Homeros Odysséen. Den senaste är gjord av en kvinnlig översättare och lägger fram en mindre smickrande bild av den grekiske sagohjälten, med mord och våldtäkter. Sådant som äldre manliga översättare tonat ned och omtolkat.
Hemmascen. På Rival i Stockholm känner sig Özz Nûjen hemma. Det är också en av 101 stopp i Sverige. Foto: Lisa Mattisson.
– Jag är nyhetsnarkoman, säger han för att förklara sitt oväntade intresse för antika grekiska epos.
– Så fort jag är ledig läser jag nyheter, helst text-tv.
Det blir mycket radiolyssning också i bilen på väg till föreställningarna ute i landet. Inte minst som nyhetsflödet är källan till en show som hela tiden måste uppdateras. Och det går fort nu.
– Nu pratar jag ju en del om Grönland. Vi blev medlemmar i Nato för att slippa krig och nu kanske det blir krig inom Nato. Är det inte typiskt Sverige att man tjatat om det i 40-50 år och så när man till slut hugger så blir det fel? Det var väl det sista vi trodde – att vi skulle behöva försvara Grönland.
Affischen till Medborgare Nûjen visar ett svenskt id-kort med de igenkännbara tunna säkerhetslinjerna och komikerns milt leende, vattenkammade huvud. Så även om turnén handlar om valet 2026, är showen djupt personlig. Den är dedikerad till hans syster Debbie, som avled bara 50 år gammal för snart exakt ett år sedan.
Özz blundar och lutar huvudet bakåt i soffan. Plötsligt ser han mycket trött ut.
– Min älskade syster. Innan hon dog hade hon ett enskilt samtal med oss alla. Jag ville få henne att skratta, men det slutade med att det var hon som fick mig att skratta. Det sista hon sade till sina barn var: ”Vad ni än gör, se till att bli fina och goda medmänniskor och att rösta”.
Priset han fick här om dagen betyder särskilt mycket. Han ser det som ett pris till henne.
– Debbie var advokat och människorättskämpe. Hon hjälpte kvinnor och barnfamiljer. Hon var min stora idol och är det fortfarande.
Han säger att han är glad över priset och uppmärksamheten, och plockar fram ett citat ur en recension i Sydöstran. Där står att han lyckas med något som inga panelsamtal klarar av, nämligen att han ”gör politiken begriplig, relevant och engagerande”.
Rivals scen lyser rött av strålkastarljusen mot de nästan 900 stolarna som ska fyllas när Özz ska hit igen i april för två föreställningar.
Är det viktigt att utstråla självförtroende när man kommer in på scenen som komiker?
– Nej då, inte alls. Du ska komma in som dig själv. Är du nervös så säg det. Det viktiga är att du vet vem du är och att publiken ser det.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Paulina Sokolow: Ordet Förintelsen räcker inte till
Nazisttysklands förintelseläger Auschwitz-Birkenau i januari 1941. Foto: AP.
Förintelsen. Vad ser du framför dig när du hör ordet? För mig framträder det som ett mäktigt, mörkt arkiv av svartvita ohyggliga bilder från lägren av skelettmänniskor och kommendanter, blandat med foton ur min egen familjs fotoalbum. Unga kvinnor, min morfars äldre systrar, som inte fick leva. Överlevare med armtatueringar jag träffat genom åren, böcker jag läst, filmer och serier jag sett. Autentiska dokument blandat med fiktion i all sin artrikedom och berättarform. Högt och lågt. Allt detta spretiga material ryms i det fasansfulla och samtidigt praktiska ordet Förintelsen. Vi samlas kring det och de flesta av oss är i stora drag överens om vad det åsyftar.
Begreppet är så självklart att man kan tro att det funnits åtminstone sedan vidden av nazisternas mördande blev känd i Europa omkring krigsslutet 1945. Men under förberedelserna inför ett föredrag om den svenska konstnären och förintelseöverlevaren Lenke Rothman (1929–2008) blir jag påmind om att ordet med stort F upptogs betydligt senare. Innan användes det råare ”judeutrotningen”.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Lotta Lindqvist: Dermot flydde rättvisan – men torskar ändå
Dermot Clemenger har varit på flykt undan rättvisan, men skrev i sms att han skulle återvända till Sverige när hans 30 köp av sexuell handling blev preskriberade. Det hände i början av veckan. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT
Dermot Clemenger går fri. Preskriptionstiden för de 31 sexköp han åtalats för gick ut i går natt.
Let’s Dance-profilen kommenterar själv på Instagram. Han kallar medieuppbådet runt brotten – komplett med den lilla språngmarschen som Expressen filmade – för en ”häxjakt”. Tonsätter gör han med Magnus Ugglas Kung för en dag: ”då finns det ingen som tar en, man är kung, kung, kung i baren”.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Offentlig hårflätning är ett synligt tecken på motstånd. Bilden är från en kurdisk demonstration i Istanbul i januari 2026. Foto: Francisco Seco/AP/TT.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Än en gång ser världen hur kurder förföljs, fördrivs och dödas – öppet, inför våra ögon. Och återigen möts detta av tystnad. Varför är det ingen som gör något?
Under lång tid har Syriens så kallade övergångsregering getts politisk legitimitet av västerländska makter. Ett tydligt exempel är när företrädare för EU-kommissionen reste till Syrien för att skaka hand med Ahmed al-Sharaa, även känd som al-Jolani – Syriens nuvarande ledare och tidigare al-Qaida-medlem. Samma EU som säger sig försvara demokrati och mänskliga rättigheter har därmed normaliserat hans makt, trots hans ansvar för attacker mot druser och nu även mot kurder.
När Assadregimen föll beskrev många utvecklingen som en befrielse av Syrien. Men den avgörande frågan ställdes aldrig: befrielse för vem – och på vems bekostnad? Det dröjde inte länge förrän verkligheten hann ikapp retoriken. Jolani var aldrig ett demokratiskt alternativ. Han var, och är, en jihadist i ny skrud, med samma våldsamma metoder.
Kurderna som bar bördan när världen fruktade IS lämnas nu ensamma.
Hur många gånger måste världen påminnas om att inte glömma kurderna – för att ändå göra det igen? Än i dag talar vissa om ett ”fritt Syrien” enbart utifrån att Assad inte längre är vid makten, som om frånvaron av en diktator automatiskt innebär frihet. I verkligheten styrs landet nu av en annan extremist, och återigen är det kurderna som betalar priset.
Sedan den 6 januari har kurder i Aleppo utsatts för systematiska angrepp av Jolanis rebellgrupp HTS och turkiskstödda miliser. Bilder och videor visar hur kurdiska barn misshandlas av beväpnade styrkor, och hur kvinnliga kurdiska krigare slungas från tak. Dessa övergrepp dokumenteras och sprids av förövarna själva.
Angreppen är inte begränsade till etniskt homogena områden. Aleppo är en mångfacetterad stad där kurder lever sida vid sida med andra etniska och religiösa minoriteter – bland dem armenier, assyrier/syrianer och andra redan utsatta grupper. När våldet eskalerar drabbas även dessa samhällen genom tvångsförflyttningar, rädsla och förstörelse.
Turkiets roll i detta våld kan inte ignoreras. Under lång tid har Turkiet bedrivit en konsekvent politik för att krossa varje form av kurdiskt självstyre, både inom och utanför landets gränser. Precis som i Afrin 2018 används i dag islamistiska miliser som verktyg för att rensa områden på kurdisk närvaro.
Över 100 000 människor har redan drivits på flykt, och siffran fortsätter att stiga. Kurdledda styrkor har tvingats lämna sina hem och områden. Målet är tydligt: att undanröja den kurdiska närvaron och ta kontroll över de kurdiska regionerna. Dessa krafter kommer inte att upphöra förrän detta mål är uppnått.
Kurderna stod i frontlinjen mot IS under terrorgruppens mest brutala år, 2014–2019. När världen levde i skräck för halshuggningar, massmord och systematiska övergrepp var det kurdiska kvinnor och män som tog striden på marken. De försvarade sina städer, sina familjer – och i praktiken även Europa. De offrade sina liv för att stoppa islamistisk terrorism vars konsekvenser hotade långt bortom Syriens och Iraks gränser.
I dag, när kurder attackeras, fördrivs och dödas, möts de av tystnad. De som bar bördan när världen fruktade IS lämnas nu ensamma. Detta är inte bara ett svek mot kurderna. Det är ett svek mot de värderingar Europa och väst säger sig försvara: mänskliga rättigheter, solidaritet och demokrati.
Det internationella samfundet och den svenska regeringen måste omedelbart:
upphöra med all politisk legitimering av Syriens övergångsregering så länge övergrepp mot kurder, druser och andra minoriteter fortsätter
ställa tydliga och offentliga krav på att attacker mot civila upphör, med oberoende internationell övervakning
skydda kurdiska civila genom humanitärt stöd och politiskt erkännande av deras rätt till säkerhet och självbestämmande
hålla förövarna ansvariga genom internationella rättsprocesser för dokumenterade krigsbrott.
Omvärldens tystnad är inte neutral. Den är ett aktivt val som möjliggör fortsatt våld. EU och dess medlemsstater kan inte fortsätta tala om mänskliga rättigheter samtidigt som de legitimerar krafter som förföljer ett helt folk.
Innovitaskolan kritiseras för att ha angett fler elever än vad skolan faktiskt har. (Bilden föreställer en annan skola.) Foto: Kicki Nilsson/TT.
Tystade lärare, uppblåsta elevunderlag, och hundratals miljoner i vinst till utländska ägare. Avslöjandena om Academediaägda Innovitaskolan i Norrtälje visar vad som händer när skolan ska leka affär.
NEJ TILL MILJÖPARTIET.
Det budskapet gick överraskande nog att läsa på ett grönvitt brodyrtyg i Innovitaskolans skyltfönster på Södermalm för tre år sedan. Kort därefter stängdes skolan, som tog emot elever från årskurs ett till sex, på grund av vikande elevunderlag.
Mer kontakt än så har jag inte haft med koncernen. Förrän i dag.
Nu avslöjar Norrtelje Tidning (26/1) vad som pågått bakom kulisserna på Innovitaskolan i Norrtälje, en annan skola inom den mäktiga koncernen Academedia. Lärare beskriver arbetsmiljön som ”bortom all räddning”. På två år har nästan 100 elever försvunnit och ett tiotal lärare lämnat sina tjänster, flera efter att ha slagit larm till både Arbetsmiljöverket och Skolinspektionen.
Det är inte längre elevernas bästa som styr, utan att hålla ihop berättelsen utåt medan man hungrar efter nästa utdelning.
Lärare beskriver skolan som en ”sektliknande plats”. De uppger att de avråtts från att göra orosanmälningar utan ledningens godkännande, att tillbudsanmälningar ifrågasätts öppet och att kritik mot ledningen möts med tillrättavisningar om tonläge och ”olämpligt beteende”. En pedagog beskriver återkommande panikattacker varje kväll. Andra säger att glädjen på arbetsplatsen är ”lika med noll”.
Samtidigt ska skolledningen, enligt flera uppgifter, ha krävt att elever rapporteras som närvarande trots att de inte deltagit i undervisningen. Syftet uppges vara att hålla fasaden intakt, både gentemot myndigheterna, föräldrarna och koncernen. Konsekvenserna blir absurda: lärare underkänner elever som på pappret har full närvaro.
Utåt sett är bilden en annan. På hemsidan anges elevtal långt under kommunens egen statistik, medan skolpengen fortsätter att rulla in. Bara under 2025 betalade Norrtälje kommun ut nära 44 miljoner kronor till skolan. Samma år ökade Academedia sin vinst och aktieutdelning, med en rullning till ägarna på 400 miljoner kronor i höstas, samtidigt som hundratals anställda sagts upp inom koncernen.
Hur länge ska vi acceptera detta absurda system?
Så länge skolor drivs som bolag, är svaret. För skolkoncernerna väger varumärke och elevsiffror tyngre än både arbetsmiljö och undervisning. Lärare som tänker själva blir ett problem, medan barnen bara blir siffror i ett kalkylblad. Då är det inte längre elevernas bästa som styr, utan att hålla ihop berättelsen utåt medan man hungrar efter nästa utdelning.
Skylten på Södermalm kändes som en miss, eller möjligen en provokation. I dag framstår den som ett symptom på ett helt skolsystem som blivit en sektliknande plats, med den anonyma lärarens egna ord. Där det inte spelar någon roll hur många gånger det bevisats att vinstuttagen skapar fel incitament – till obehöriga lärare som inte ens alltid kan svenska, och nedskärningar på allt från bibliotek och gårdar till stödinsatser för barn som hamnar efter.
När utbildningsminister Simona Mohamsson i en intervju med Dagens Industri (25/1) säger det självklara, att aktiedrivna bolag måste bort ur skolan, sätter sig den övriga regeringen på tvären. Inte minst Sverigedemokraterna, vars utbildningspolitiska talesperson Patrick Reslow i samma artikel skryter om att det är deras motstånd mot vinstförbud som håller uppe skolbolagens börsvärden trots Mohamssons utspel. Sin påstådda nationalism till trots tycks de alltså fullt bekväma med att svenska skattepengar hamnar i utländska fickor.
Academedia är Nordens överlägset största skolkoncern, ett ord man skulle önska slippa använda, med ett trettiotal varumärken och dotterbolag som Vittra, Pysslingen och Cybergymnasiet. Deras vinst har nästan fördubblats på tre år, och enligt en beräkning av tankesmedjan Balans ägs den till 60 procent av utländska fonder.
Och vilka är det som betalar för detta internationella vinstregn? Som vanligt: barnen och lärarna.
Magnus Dahlströms stil är sig lik i hans nya varulvsthriller.
I Magnus Dahlströms ”Vinter” är världen frusen in i själen. Carl Björkenborn imponeras av den strama stilen men kvävs också av en uppgiven nihilism.
I mörkret möts han av isande ögon och en hårig hand. Runt honom: benbitar, kranier och en trasig ryggrad. I näsan sticker stanken av blöt päls, kött och blod. Trots att det är mitt i sommaren är det minus elva grader, och världen är täckt av frost. Han är här som tandläkare, på en liten ort, kanske i Härjedalen. Kommunen har inte råd med en sköterska och det går inte att locka någon med fast tjänst, så i tre månader tjänstgör han ensam på mottagningen. Konstigt nog oroas ingen av patienterna av den plötsliga temperaturskillnaden, eller ens av de illavarslande utväxterna på hörntänder och käkparti, som dykt upp på en den ena, en den andra. Han är ensam och utlämnad, inför odjurets blottade käkar.
Detta är premisserna för Magnus Dahlströms tionde roman. Vinter (Albert Bonniers förlag, 2026) består av tre berättelser á 200 sidor: ”Vargen”, ”Snömannen”, och ”Människan”. Tillsammans bildar de en dystopisk framtidsvision. De utspelar sig på samma namnlösa ort och är löst sammanfogade av antydda släktband. Frostnatten är startskottet och sedan blir det bara kallare. I den sista historien, omkring år 2100, blir det aldrig varmare än minus 30. Hörntändernas hot hägrar också hela tiden. I varje berättelse blir någon till sist en hårig best med isande ögon. En varulv.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Alexander Mork Eidem ser fram emot sin pjäs ”Män som väver” som handlar om manlig vänskap. Foto: Lisa Mattisson.
I den nya pjäsen "Män som väver" försöker tre karlar leva tillsammans vid en vävstol, tills allt spricker. För författaren och regissören Alexander Mørk-Eidem är våldet en del av att vara man.
När regissören Alexander Mørk-Eidems far, en klassisk socialdemokrat i norska Arbeiderpartiet, gick bort för tre år sedan började han intressera sig för vad de tänker på, männen som inte pratar om sina inre liv. Med Ulf Lundells dagböcker och Petter Hellsings textilkonst som råmaterial skapade han sedan pjäsen Män som väver, med premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm i slutet av januari.
– Inte för att jag brydde mig om Lundell, men det var så mycket ocensurerad skit i böckerna. Mycket roligare än Norén. Han skriver för duktigt, säger regissören när vi möts utanför Stadsteatern i mitten av november.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
En vanlig vy i stadsbilden, men också livsmiljö för tusentals byggarbetare. Foto: Anamo.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Den gröna omställningen i norr har visat sig vara en perfekt storm för att introducera barackbostäder i Sverige. Omdöpta till ”entreprenörboenden” huserar de tusentals gästarbetare som behöver någonstans att bo.
Kommunen har befogenhet att kräva högre boendestandard än vad barackerna tillhandahåller, men är samtidigt beroende av industrisatsningarna för att vända negativa befolkningstrender och säkerställa framtida skatteintäkter. Då blir det svårt att ställa krav. Tid är pengar och klimathotet väntar inte. Barackerna är den enda bostadslösning som kan hålla jämna steg med kapitalismens accelererande logik, här maskerad som del av en grön omställning.
De lågkvalitativa mikrobostäderna möter inte kraven för permanenta bygglov, men godkänns och etableras under förevändningen att de är temporära. Genom tidsbegränsade bygglov, som kan ges för upp till tio år med möjlighet till fem års förlängning, görs en rad undantag. Tillgänglighetskrav kringgås och boenden så små som 8,5 kvadratmeter möjliggörs.
Det här är den lösning på bostadsbristen som rådande system producerar.
För godkännande krävdes tidigare att de tillgodosåg ”ett tillfälligt behov”. Men med 2017 års lagtillägg undantogs bostäder från detta krav. Det motiverades med att bostadsbehovet i många av landets kommuner var så stort att det inte kunde mötas inom rimlig tid enbart genom ordinarie plan- och byggprocesser. Regeringens utgångspunkt var att det på sikt skulle lösas genom permanent byggande, och lagregleringens giltighetstid tidsbegränsades därför till 1 maj 2023. Men så förlängdes det. Och i slutet av oktober 2025 röstade riksdagen igenom att göra det temporära undantaget permanent.
Barackerna är en återkommande boendelösning för gästarbetare i byggbranschen – bostadsarkitekturen för de som bygger en framtid de själva exkluderas från. Att bo på 8,5 kvadratmeter, omgiven av övervakningskameror, ansiktsigenkänningsteknologi och laminerade förhållningsregler, är kanske okej några dagar, men utstationeringarna pågår snarare i månader och år än dagar och veckor. Det är naivt att tro att de sedan åker hem och aldrig mer sätter sin fot i en byggbarack. Snarare flyttar arbetarna vidare till nya byggarbetsplatser. Vad som produceras är hela liv i undantagstillstånd. Lagen om tidsbegränsade bygglov skyddar såtillvida omgivningen, platsen där bodarna ställs upp, snarare än människorna som begagnar dem.
Fängelse? Baracker har inte bara blivit lösningen för att husera byggarbetare, utan också för att råda bot på trångboddheten på Sveriges fängelser. Foto: Anamo.
Att barackerna blivit en återkommande lösning för svenska fängelseanstalter med expansionsbehov, vittnar om vilken ogästvänlig arkitektur vi huserar våra gästarbetare i. De välkomnas enbart i egenskap av arbetskraft och gränsen mellan gäst och fånge suddas ut i ett globalt system som ingen undgår. De portabla barackerna materialiserar denna tendens för kringresande byggnadsarbetare.
Att det inte längre krävs att tillfälliga behov föreligger, betyder att bostäderna nu kan sprida sig till resten av samhället. Utvecklingen i Skellefteå ger en skrämmande fingervisning: barackerna i Ursviken etablerades för de byggnadsarbetare som skulle bygga batterifabriken Northvolt Ett. Något år senare uppfördes likadana baracker för studenter inne i centrala Skellefteå, och de i Ursviken omvandlades så småningom till hyresobjekt för fabriksanställda. 6 000 kronor drogs då från lönen varje månad för 8,5 kvadrat på en arsenik- och dioxinkontaminerad industritomt. Alternativ fanns inte. Det här är den lösning på bostadsbristen som rådande system producerar.
Det brukar sägas att ”nöden stiftar sin egen lag”. Nödtillståndet är lika återkommande i den globala kapitalismen som undantagen det producerar för vissa grupper. Det här är en systematiserad skandal. Ambitionen att lösa Sveriges bostadskris med permanenta bostäder och den relativt höga lägstanivå som detta innebär har övergetts. Politiken som lett oss hit kvarstår. Nu sänker vi bostadsstandarden!
