… kommer nästa års valrörelse att ställa stora pedagogiska krav. Även om borgerligheten i sak är mer militant än på länge, har man lärt sig av sina tidigare misstag: att det är bara provocerande att gå runt och skrika om systemskifte och skattesänkningar. (Precis som det bara är otaktiskt att låsa sig vid vissa andra provocerande symbolord).
Så de säger inte att man vill krossa facket utan bara dess påstådda missbruk av sin övermakt. För man vet att Svenskt näringsliv och EU gör jobbet. Man säger inget om att skapa en B-arbetsmarknad, det råkar bara droppa lite konkreta förslag vid sidan av – en obligatorisk a-kasseanslutning här, en subvention där, en liten avgiftshöjning hit, en marginell regelförändring dit. Sedan låter man verkligheten göra jobbet. SAP:s klassiska valrörelsedrag – att ropa högerspöke, ansvarslöshet och splittring – får svårt att lyckas. För det är ett mycket listigt nät som nu läggs ut. Medierna har inte synat och kommer inte att syna det. Dels eftersom medielogiken törstar efter nya ansikten vid makten. Dels då journalistikens tendens, åtminstone i sin huvudfåra, inte är att söka mönster och avsikter eftersom sådant anses vara konspirationsteoretiskt.

Men ett mönster är vad det handlar om. Inte en stor nyårsraket utan hundra diskreta smällare, som tillsammans bildar en kringgående rörelse, mer militant än på länge. Borgarna har förstått varför a-kassan är frivillig och i facklig regi, varför ersättningsregler och organisation är utformade som de är. Vad reservationslön är, och varför dess nivå är viktig. Varför subventionerade trädgårdsmästare i överklassvillorna inte vore en enskild företeelse att moralisera över (”kratta själv”) utan ett hot mot hela trädgårdsmästarkollektivets villkor. Och vad som är skillnaden mellan en ekonomisk välfärdsfunktion och en som har klassinnehåll. Har vänstern, från ledning till basaktivist, förstått det?