Nu börjar det ljusna igen, och varje morgon när jag tittar ut genom fönstret blir jag glad över att det blivit två minuter ljusare, i varje fall här i min sydsvenska huvudstad. Längst norrut går det ännu snabbare, där är det fyra fem, men så startar man också från ett större mörker (precis som Kinas BNP ökar snabbare än vår, eftersom utgångsläget var sämre). Årets två mörkaste månader är över för den här gången.
Min hustru tycker att jag är tjatig när jag varje dag kommenterar detta. Hon delar inte heller min längtan efter ljuset, utan tycker tvärtom att vintermörker är mysigt; det är skönt att gömma sig i. Och så kan man tända stearinljus, säger hon, vilket hon liksom många andra kvinnor anser sig bli vackrare i. Hur hon kan veta det förstår jag inte. Det syns ju inte i badrumsspegeln, för där har vi inga tända ljus. Och vi har inga speglar i köket där vi brukar äta middag till tända ljus. Och jag har aldrig heller sagt det. Tvärtom säger jag mycket ofta – minst en gång i veckan – att jag tycker att hon är vacker som hon är. Dels för att hon faktiskt är en ovanligt vacker fru, som åren dessutom gjort ännu vackrare, dels för att hon verkar bli glad när jag säger det.
Brinnande stearinljus gör varken till eller från, lägger jag till.
Och hon vill inte höra mina förklaringar av mörkrets skiftningar under året, särskilt inte den astronomiska att vi här på norra halvklotet har ett kortare vinterhalvår än på södra. Det beror på jordaxelns lutning, säger jag. Och har man svårt att se den, är det desto lättare att se att det är så i kalendern.
– Titta här! säger jag, och pekar i min svarta planeringskalender. I höstas inföll höstdagjämningen den tjugoandra september, och i vår blir vårdagjämningen tjugonde mars. Mellan de dagarna går etthundraåttio dagar. Medan sommarhalvåret omfattar etthundraåttiofem dagar. I Australien är det tvärtom, vi här uppe i Europa har fem dagar längre sommar.
Men det gläder inte min hustru eftersom hon tycker om mörker och inte gillar sommarens ljusa nätter. Men därvidlag är hon ett undantag bland svenskarna. Hos oss har mörkret låg status. Det är det värsta med Sverige tycker många invandrare. Köld kan de stå ut med, och svensk byråkrati går an, men mörkret avskyr de.
Men jag tycker att man måste skilja mellan mörker och mörker. En del mörker är bra och annat är dåligt och fult. Ute på landet och långt från städernas och motorvägarnas ljus, är mörkret tätt och vackert, särskilt under klara nätter då man kan se de mest fantastiska stjärnhimlar. Men här i huvudstaden är mörkret nästan bara dåligt. Mittemot oss där vi bor ligger ett loftgångshus där det alltid är tänt på loften. Det blir därför aldrig riktigt mörkt på natten på vår gård.
Och ute på stan finns det också massor av onödigt ljus. Bland annat i parkerna – av säkerhetsskäl, påstår man. Men det är ett dåligt argument. Av säkerhetsskäl ska man inte alls gå genom parker i städerna på natten om man kan undvika det.
I Paris låser man för säkerhets skull staketen kring alla parker på nätterna och släcker alla lampor. När man går förbi den väldiga Luxembourgparken sena kvällar är den som en mörk oas fullt av vackert mjukt mörker att vila ögonen i. Man går där på studenternas Boulevard Saint-Michel med alla dess gatlyktor och upplysta skyltfönster, och på andra sidan har man det täta lugna parkmörkret.
Och det är likadant i stora delar av övriga Europa. Man vårdar mörker och ljus, och förstår hur viktigt det är att de får samspela och komplettera varandra.
I Sverige har vi alldeles för mycket blaskmörker och väldigt mycket ljusnedsmutsning.
Men snart är blaskmörkets tid över. Snart rusar utvecklingen på, för då ökar ljuset med en halvtimme i veckan. Det är verkligen något att glädas åt.
