– Uppenbarligen tolkar LO:s förbundsledning kongressbeslutet lite annorlunda än vad vi i Stockholmsdistriktet gör, säger Maria Bosdotter, ordförande i LO-distriktet i Stockholm.
LO:s kongress beslutade i våras att verka för att Lissabonfördraget ska senareläggas fram till att Claes Stråths utredning om Lavaldomen publicerats i mitten av december. Alternativen var i första hand att skjuta upp riksdagens ratificering, i andra hand att tidigarelägga offentliggörandet av Stråths utredning. Regeringen vägrade gå med på något av dessa krav.
”Möjligt att markera hårdare”
Ett tredje alternativ hade kunnat vara att påverka, framför allt socialdemokratiska, riksdagsledamöter att lägga ned sina röster. Då förslaget innebär en grundlagsändring behövs en kvalificerad majoritet i riksdagen. LO:s ledning valde att inte göra det.
– När nu den borgerliga regeringen har vägrat gå med på att skjuta upp omröstningen tycker vi att det hade kunnat vara en väg att gå, säger Maria Bosdotter.
Hon får medhåll av Martin Viredius, andre ordförande i Transport:
– Jag vill inte säga att LO-ledningen agerat odemokratiskt, däremot tycker jag man agerar oklokt och varit lite väl försiktiga i frågan. Man hade kunnat markera hårdare mot regeringen.
Vem äger ansvaret?
En av knäckfrågorna tycks vara vart ansvaret ligger. Raimo Pärssinen är socialdemokratisk riksdagsledamot och en av dem som uttalat att han kommer att rösta för fördraget.
– Vi har försökt att ändra tågordningen på beslutet men det gick inte, nu är det angeläget om att förslaget går igenom. Säger man nej nu kan man inte ta för givet att vi får chansen att ta ställning för det igen.
Samtidigt är han kritisk till hur beslutsgången har skötts av regeringen med Reinfeldt i spetsen. Han beskriver det som en ultimatumsituation.
– Det är regeringen som äger ansvaret för Lissabonfördraget, jag tycker inte att vi eller LO har kunnat göra så mycket mer.
Att bolla tillbaka ultimatumet genom att hota med att inte rösta för fördraget och på så sätt tvinga sig till ett senareläggande, tror han inte hade varit möjligt med mindre än att äventyra hela fördraget och därmed riskera ännu sämre förhållanden för löntagare.
S-studenter kritiska
Kajsa Borgnäs, ordförande för socialdemokratiska studenter är ännu mer kritisk:
– Om tio år kommer vi att titta tillbaka på den här hösten som där vi kunnat agera tuffare.
Hon befarar att rösta igenom Lissabonfördraget kommer att innebära en helt annan, betydligt sämre situation för fackliga organisationer.
– Svenskt näringsliv kommer gång på gång att hitta nya fall att driva, som får samma utfall som Lavaldomen. Till slut kommer vi att ha en helt annan praxis vad gäller kollektivavtal och sympatiåtgärder.
Är du besviken på hur ditt parti har behandlat frågan?
– Besviken vet jag inte, men jag och många med mig har gjort en helt annan analys än dem. Hade man tagit vara på chansen efter Irlands nej, tror jag att vi hade haft alla möjligheter att få igenom en skrivelse som garanterade rätten till stridsåtgärder och kollektivavtal.
Finns en tröghet
Martin Viredius tror att det finns en tröghet inom socialdemokratin och den fackliga rörelsen.
– Många har trott att Lavaldomen inte hade kunnat falla om Lissabonfördraget varit i kraft. I dag vet vi att det inte stämmer. Så varför inte invänta utredningen kring Lavaldomen innan vi beslutar något? Om man är rädd att till exempel Tjeckien kommer försöka få igenom egna undantag så tror jag att de kommer driva sin egen linje ändå, alldeles oavsett vad vi gör.
”Vi sumpar en chans”
Per Wirtén chefredaktör på Dagens arena är i grunden positiv till Lissabonfördraget. Ändå hoppas han att det förslag på vilandeförklaring som vänsterpartiet lämnat in till riksdagen kommer att gå igenom.
– Om Sverige väljer att vänta med att ratificera med hänvisning till att EU-kommissionen måste ändra utstationeringsdirektivet blir det en väldigt kraftfull markering.
Han tror anledningen till att socialdemokraterna väljer att inte agera i frågan är en gammal splittring mellan EU-skeptiker och förespråkare i partiet.
– Man är rädd för att hamna på nej-sidan om man röstar emot, men det där borde vara överspelat nu.
Han är inte orolig för att ett senareläggande skulle slå omkull fördraget.
Striden fortsätter oavsett
– Det är ingen riktig risk. Att skjuta upp beslutet kommer inte att fälla Lissabonfördraget, förmodligen inte ens försena det. Striden om fackliga rättigheter fortsätter i vilket fall, men man har försuttit en chans att få igenom sina krav. Jag tror också det är viktigt att vara aktiv nu, för nästa EU-kommission kommer troligen att vara ännu mer borgerlig.
ENKÄT
Hur tror du att en folkomröstning om Lissabonfördraget hade utfallit?
Toivo Sjörén, vd för Sifo:
– Det finns ingen sådan undersökning. Det har varit svårt att ställa frågan i och med att det har varit så lite debatt om innehållet i fördraget. Det enda vi kan se är att det fortfarande finns en majoritet som är emot EMU, men om det har något samband med hur människor ställer sig till Lissabon vet jag inte.
Hur kommer fördraget att påverka svensk fackföreningsrörelse?
Drude Dahlerup, professor i statsvetenskap.
– Jag tror tyvärr LO har fel analys i den här frågan. Det är naivt att tro någon vag formulering i Lissabonfördraget skulle hjälpa mot de anti-fackliga domarna i EU-domstolen, särskilt när det finns starka krafter i EU som vill sänka facken.
Sverker Gustafsson, docent i statsvetenskap, Uppsala universitet.
– Jag tror att Lissabonfördraget inte är avgörande för hur exempelvis svenska kollektivavtal påverkas. Grundritningen för EU är redan lagd och egentligen är EU-domstolen obönhörlig. Det som avgör är hur pass stark opinion det finns för någon inom medlemsstaterna. Domstolen skulle inte våga döma ut exempelvis licens-tv som illojal konkurrens, eftersom det finns ett starkt stöd för det i flera större medlemsländer. Systembolaget däremot är mer eller mindre utdömt, arbetsrätten är, om inte hotad, så i vart fall attackerad.
