Vänsterpartiet har vacklat i frågan om hedersvåld. V-ledningens offentliggjorda förslag att utesluta Amineh Kakabaveh gav motståndarna vatten på sin kvarn. Vänstern i bred bemärkelse bör fokusera på lösningar på hedersproblematiken. Den hårdaste retoriken bör man spara till sina motståndare.
Jag har med viss häpnad bevittnat turerna kring Amineh Kakabavehs medlemskap i Vänsterpartiet. Den infekterade personstrid som utspelats öppet tycks bortom all räddning. Den har kantats av ömsesidiga anklagelser om vem som vägrat prata med vem – uppgifter som är omöjliga för utomstående att värdera.
Det förvånade att V-ledningen hastigt lyfte och offentliggjorde ett uteslutningsärende mot Kakabaveh, kryddat med anklagelser om samarbete, obetalda partiskatter och kritik mot sjukskrivningar(!). Det hade varit logiskt att nöja sig med konstaterandet att Kakabaveh redan tänkte lämna partiet. Problemet med det interna arbetsklimatet var ur ledningens perspektiv därmed löst. Endast uppmaningen att också lämna riksdagsplatsen återstod.
Att man i stället valde uteslutningsvägen var onödigt och gav näring åt dem som av betydligt dunklare skäl vill få bort Kakabaveh, en av Sveriges viktigaste röster i hedersvåldsfrågan, från den politiska hetluften.
Utomstående aktörer har länge krävt att Vänsterpartiet skulle utesluta Kakabaveh. Det är udda och har knappast skett av omsorg om partiets interna arbetsklimat. Hon har systematiskt pekats ut som rasist, islamofob och antifeminist trots att hela hennes livsgärning bevisar motsatsen. Det visar hur djupt kontroversiell hennes kamp för flickors och kvinnors rättigheter är.
Nu som tidigare i historien måste arbetarrörelsen kroka arm med sina demokratiförkämpar när motståndarna vill skrämmas och så split
Hedersförtrycket är ett stort och växande problem. Kakabaveh är en av de eldsjälar som tidigt slog larm om antidemokratiska, antisekulära och kvinnoförtryckande krafters framryckning. Hon föreslog en reformagenda som i dag har brett stöd. Än viktigare är att hon genom brett fotarbete gett åtskilliga kvinnor och flickor hopp. Vänstern ska självklart gå i spetsen mot patriarkalt förtryck, förtryck i olika religioners namn och för att bygga bort motståndsfickor där normer och värderingar på tvärs emot svensk lagstiftning kan gro och dominera. Ingen kan längre betvivla att sådana finns.
Många goda krafter är sedan länge på fötter i frågan. Men inget är så kontroversiellt som demokrati och kvinnors rättigheter. Den som blottlägger och bekämpar patriarkala och totalitära strukturer riskerar hat och hot. Flera har drivits bort från sina bostadsområden. Några har behövt långvarigt livvaktsskydd. Utpekanden i andra länders regimtrogna medier har förekommit.
Nu som tidigare i historien måste arbetarrörelsen kroka arm med sina demokratiförkämpar när motståndarna vill skrämmas och så split. Vänstern har ibland sviktat där och ses i dag inte alltid som en pålitlig kraft i hedersvåldsfrågan. Sin hårdaste retorik har man använt mot sina egna, inte mot motståndarna. Senaste tidens mumlande i media om egna programformuleringar och lokala aktivister räcker inte för att kasta av sig tidigare bild av spretighet och tvekan om hedersförtrycket, än mindre för att uppnå resultat. Mer behövs.
Jag saknar möjlighet att vara aktiv numera, men ser från läktaren hur demokratiska, feministiska, sekulära och antirasistiska landvinningar trängs tillbaka. Exemplen är legio. Mer än hundra tusen ungdomar tros leva under hederskontext i vårt land. Samhället börjar äntligen vakna. Den breda vänstern behöver också gå i takt, mena allvar och inte lämna walk over till dem som vill osynliggöra frågan eller till mörka krafter på högerflanken med en flyktingfientlig och rasistisk agenda.
De goda krafterna behöver se och skydda de hedersvåldsutsatta och gå i spetsen för allt från lagskärpningar till opinionsbildning och klassiska välfärdssatsningar.
Storsläggan bör sparas till de verkliga motståndarna.
