Jubba restaurant i Akalla ser från utsidan närmast ut som en stor lagerlokal, inuti är det en vänlig restaurang med många bord. Det är sent på eftermiddagen så det är ganska folktomt. Några män sitter vid ett bord, dricker te och pratar runt. Mahmoud Kulmiye är en energisk man i 40-årsåldern. Han för mig till ett bord och ber mig välja mat. Det finns ett stort antal somaliska rätter och jag fastnar för lax med en varm soppa som förrätt
– Detta är ett av de största somaliska företagen härute på Järvafältet, säger Mohamud Kulmiye, som i svenska kretsar kallar sig Max för enkelhets skull. De här företagen är bland det mest glädjande nu.
Det finns inte så många somaliska företag kring Järvafältet, även om det börjar växa fram fler. Mest är det matbutiker, klädaffärer eller kaféer. De är mycket viktiga för att minska arbetslösheten som är mycket hög. Tyvärr är det många som får stänga efter ett tag. Det är byråkratin som är det värsta problemet. Många vet inte hur man gör med skatter och sociala avgifter
– De som vill betala vet inte hur, så får de anmärkningar och slutar som ekobrottslingar.

De nya företagen är ändå något av det mest positiva som händer i den somaliska kolonin. Det finns 40 000 somalier i Sverige och den största gruppen finns här vid Järvafältet, där det bor 5 000. Samhällets insatser för integration har inte varit så framgångsrika. Max är mycket kritisk till Svenska för invandrare, det finns folk som gått där i fem år utan att lära sig svenska.
– SFI bedrivs numera av privata företag. De har inte behov av att folk lär sig, bara att de går dit så att de tjänar pengar på dem.
Fast det största problemet är ungdomarna. Max menar att tre av tio håller på med något olagligt, inbrott, narkotika eller rån. Några kastar sten eller krossar busshållplatser. Han delar in dem i två grupper.
– De som kastar sten vill i första hand bara ropa på uppmärksamhet. Se mig polisen, jag finns här.   
De som hamnar i grövre kriminalitet är de som inte klarar skolan så bra utan börjar skolka. Besvikelsen gör att de börjar gå vilse. Det börjar kanske med cigaretter, sen blir det hasch, starköl. Det går gradvis och kan sluta med grövre droger.
Max känner sig upprörd på dem som hänger runt pizzerian i Rinkeby och säljer kat. De bara står där och väntar på nästa leverans. Polisen gör ingenting, de bara står där också. Det är väldigt destruktivt, för familjen, ekonomin, hälsan, ja för allting.
– Jag skulle vilja rekommendera hårda straff för idioterna som bara går där fram och tillbaka, säger han och kan inte dölja sin frustration. De är sjuka både fysiskt och psykiskt. Men det räcker inte med höga straff, de måste också kunna se möjligheter.

När Max fått ur sig sin ilska berättar han att han känner flera av dem som kom väldigt unga till Sverige och aldrig fick chansen att arbeta. De blev föräldrar och i 25-årsåldern började de tugga kat och upptäckte sedan att de kunde tjäna pengar på att importera och sälja vidare. Många barn går sedan vidare i mammas och pappas fotspår. Max, som arbetar inom psykvården, känner att det är mycket som behöver göras.
– Den enda lösningen jag ser just nu är kunskap och mera kunskap, läxhjälp, information och workshops för föräldrarna.
På sin fritid startade han Life organisation för han ville göra nytta. Har han bara hjälpt en enda unge så att den klarat sig bra i skolan och kunnat gå vidare till universitet blir han nöjd. Den viktigaste verksamheten inom organisationen nu är det som kallas läxhjälp, som bedrivs fyra dagar i veckan med ett 60-tal elever. Det handlar om att stärka självkänslan.
– Om eleverna inte får betyg eller blir uppflyttade känner de sig besvikna och gör dumheter. Jag tycker det verkar som om läxhjälpen ger resultat. De känner att de har en framtid om de klarar skolan och kan börja tänka på jobb. Du måste dit och kolla.

En söndagseftermiddag åker jag ut till Kista Träff ett stenkast från tunnelbanan. I en lokal ovanför biblioteket har en somalisk förening redan börjat sin verksamhet och bjuder på kaffe. Längre in i korridoren sitter några ungar på en bänk och fnissar. Klockan är inte två ännu, de är ute i tid. Det kommer fler ungdomar innan de två lärarna, Mohamed Hashi, som undervisar i matte och Enoch Akhaine dyker upp och tar varsitt klassrum i besittning.
Enoch Akhaine kommer från Nigeria och undervisar i engelska. Han har undervisat i sitt hemland, men här i Sverige har han svårt att få en formell behörighet. Men här trivs han.
– Jag tycker om att hjälpa ideella organisationer, en förening som vill hjälpa till med att sprida kunskaper.
Han samlar eleverna i en cirkel och arbetar mycket med konversation. Två och två får de sätta sig vi katedern och samtala om sådant som intresserar dem. Flickorna har det enklast, pojkarna är rätt blyga, men vågar sig på att lite tyst tala om fotboll. Enoch håller med om att det egentligen inte är läxhjälp utan snarare stödundervisning. Det är det som Ruweyda Mohamed tar fasta på när hon för fram den enda kritik jag får höra, från de annars positiva ungdomarna.
– Jag vill arbeta mer med mitt eget arbete, min egen undervisning. Jag tycker det är bra, men skulle hellre vilja ha på mitt eget sätt.
Ruweyda går i en skola i Sollentuna med elever från många olika länder. Hon tycker den skolan är jättebra, lugn och trevlig, men trivs också i Husby trots att där är lite kaos, eller kanske just därför. Polisen kommer ofta på besök.
Ungdomarna är lite blyga för att tala med mig, det slår mig att de som vågar är de som går i blandade klasser utanför Järva. Det gör också den lilla pigga Shamsa Wehliye.
– Jag tycker det är bra här, jag förstår sen bättre i skolan. Jag vill bli lärare.
Abdulkadir Wehliye är en stillsam man som med vänliga ögon följer vad som händer. Han är truckförare i Bro och pappa till Shamsa och menar att undervisningen här är bra för barnen, de utvecklas. Klarar de skolan med bra betyg har de stor chans att få ett jobb. Han har förstått att det är så man får jobb i Sverige. Skillnaden är stor mellan Somalia och Sverige.
– Där tar lärarna hela ansvaret, 100 procent. När jag grälar med lärarna säger de att föräldrarna också måste ta ansvar. Vi måste kanske ta 25 procent, eleverna och skolledningen 25 procent var. För oss är det lite svårt.

I Sverige finns bra skolmaterial, men eleverna tjafsar mycket med lärarna. De bråkar mycket och sitter inte stilla, så är det inte i andra länder.
– Om jag gjort något illa med lärarna skulle jag ha bestraffats, så är det inte i Sverige.
Abdulkadir Wehliye ser mycket problem med ungdomarna här i norra Stockholm. De klarar inte skolan utan står på gatan och bråkar. Han förstår inte varför, kanske är det en kulturkrock, ett annat system som barnen inte förstår.
– Jag vet inte vad lösningen är, men kanske borde man satsa än mer på skolan, ha ännu mer kvalificerade lärare.
Abdulkadir har nu gjort som många andra somalier här ute, placerat sina yngsta barn i en somalisk privatskola.
– Vi har märkt att de är lite bättre trots att skolorna är nya. Där arbetar många somalier och kontakten är bra med föräldrarna, de talar samma språk. Gör någon något dumt ringer lärarna direkt hem.
Max har gjort något ännu mer radikalt, han har placerat sina barn i en kenyansk skola i Mombasa, som han menar är mycket bättre än skolan i Sverige. Men det han brinner för nu är att få igång en hjälpverksamhet i Somalia. Han har nyligen besökt sitt hemland, det börjar visserlige
n bli lite mer stabilt.
– Men de som är kvar där har fötts i krig, det är de psykiskt sjuka, analfabeterna, nomaderna och de som är med i miliserna. Det var vi som hade möjligheter som lämnade landet.

Max kan organisera utbildning, fester, seminarier och arbeta ofta hårt. Men inför biståndsbyråkratin är han hjälplös. Hans förening måste sköta detta med revisorer och valberedning, egentligen småsaker om man har vana från svenska föreningar. Men han är helt uppgiven och slår ut med händerna.
– Jag klarar inte denna struktur, vet inte hur jag skall göra för att göra rätt. Det känns oöverstigligt, jag behöver hjälp.