Den 26 januari rapporterade tidskriften Kvartal att idéhistorikern Tony Gustafsson ska skriva Sverigedemokraternas vitbok. I artikeln och den påföljande rapporteringen benämns han som ”idéhistoriker från Uppsala universitet” samt universitetslektor.
Men Flamman kan nu avslöja att Tony Gustafsson inte har publicerat någon forskning sedan 2010. Efter att ha doktorerat i idéhistoria 2007 på avhandlingen Läkaren, döden och brottet: studier i den svenska rättsmedicinens etablering har han endast kommit ut med två antologikapitel, båda 2010. Alla dessa publiceringar rör medicinhistoria, och sedan dess har ingen forskning publicerats i hans namn.
I flera medier kallas han även ”universitetslektor”. Men tjänsten som åsyftas var ett korttidsvikariat som gick ut bara några dagar senare, den 31 januari. Gustafsson har inte längre någon tjänst eller anknytning till Uppsala universitet, och hans profil finns inte längre kvar på hemsidan.
Frans Lundgren, prefekt vid Uppsala universitets idéhistoriska institution, bekräftar att Tony Gustafsson inte har någon tjänst på universitetet.
– Man vill ju påpeka att det nya projektet inte har någon relation till något han har gjort hos oss. Vi har inte tagit ställning till projektet och det finns inga kvalitetsprövningar. Det är inte ovanligt att det beskrivs på det här sättet medialt, men i och med all uppmärksamhet så vill man lägga till en sådan asterisk, säger Frans Lundgren till Flamman.
Ändå beskriver Tony Gustafsson vitboken som ett hot mot hans karriär. I en poddintervju med Kvartals chefredaktör Jörgen Huitfeldt kallar han uppdraget för en ”akademisk harakiri”. I den ursprungliga artikeln säger han:
– I mörka stunder tänker jag naturligtvis: ”Det här är väl det dummaste man kan göra karriärmässigt?” Vid andra tillfällen tänker jag i stället att akademin ändå representerar en uppsättning ideal som gör att den faktiskt kan rymma projekt som upplevs som politiskt kontroversiella. Vad som sker får tiden utvisa.
Det upprepas av Svenska Dagbladets kulturchef Lisa Irenius (28/1). Hon nämner Tony Gustafssons irritation över att ”ingen annan forskare” ville åta sig uppdraget och beskriver det som ”modigt” att han har tagit sig an det.
Den mediala bild som Tony Gustafsson har etablerat, med hjälp av tidningarna Kvartal och Svenska Dagbladet, är alltså att han genom att skriva vitboken riskerar sin akademiska karriär. Men som Flamman kan visa har han alltså inte publicerat någon forskning på tolv år.
Mellan juni och september 2015 anlitades Tony Gustafsson av socialstyrelsen för att beskriva den svenska sjukvårdens generella utveckling sedan 1945, men det blev i stället en undersökning av den svenska kronikersjukvården på 1700-talet.
I november samma år tilldelades han forskningsmedel från statliga Vetenskapsrådet för projektet ”Sexualbrottslighet, homosexualitet och samhällsfara: en studie av den svenska kastrationspolitiken 1944–1973”. ”De teoretiska utgångspunkterna för projektet är hämtade från teoribildningen kring sociala problematiseringsprocesser, begreppet medikalisering och Michel Foucaults maktteorier”, skriver han om projektet. Precis som tidigare låg hans vetenskapliga intresse i poststrukturalistisk medicinhistoria.
I ansökan lovar han publicera en monografi samt artiklar i internationella publikationer. Detta skrivs också in i villkoren för de beviljade medlen: ”I det vetenskapliga ansvaret ingår också att se till att resultaten av forskningsarbetet publiceras i vetenskapliga tidskrifter med internationell räckvidd eller görs tillgängliga på annat motsvarande sätt.” Under åren 2016–2018 fick han sammanlagt 2 190 000 kronor, men Tony Gustafsson har inte lämnat in någon vetenskaplig rapport eller publicerat de utlovade artiklarna. Återrapporteringen skulle ha kommit in den sista mars 2020 men ärendet är fortfarande öppet. Detsamma gäller ett projekt som beviljades medel 2009, och som skulle pågå 2010 till 2012. Medlen uppgår till 1 806 000 kronor, men inte heller det stödet resulterade i någon forskningsartikel. Totalt gäller det alltså fyra miljoner i statliga forskningsmedel som inte resulterat i någon publicerad forskning.
Enligt forskare som Flamman talat med är möjligheterna att erhålla forskningsmedel i öppen konkurrens små för någon som inte har publicerat sig på så länge.
Även Sverigedemokraterna understryker hans akademiska meriter. I partiets pressmeddelande från den 28 januari säger Martin Kinnunen att Tony Gustafsson ”bedriver såväl forskning som undervisning på Uppsala universitet”. Då var det endast två arbetsdagar kvar av hans vikariat, som alltså inte innehöll forskning.
Enligt uppgifter som Flamman har tagit del av har Gustafssons tolv senaste år i stället bestått av politiskt engagemang på högerkanten. Dagens ETC har redan påtalat (27/1) hans kopplingar till Sverigedemokraterna. De nämner att han har skrivit en rapport åt den partiet närstående tankesmedjan Oikos, som kontrolleras av Mattias Karlsson, nära vän till Jimmie Åkesson och före detta gruppledare i Riksdagen. Gustafsson har också medverkat i SD:s egen tv-kanal Riks.
Hans band till denna miljö märks inte minst på Facebook. Av hans 298 vänner finns högt uppsatta Sverigedemokrater som Martin Kinnunen, Mattias Karlsson och Linus Bylund, samt konservativa opinionsmakare som Ivar Arpi, Thomas Gür, Lars Anders Johansson, Håkan Boström, Johan Lundberg och Malcom Kyeyune. Figurer i gränslandet mellan den konservativa tankesmedjan Oikos och den nyliberala Timbro.
Flamman har sökt Tony Gustafsson.
Ytterligare ett projekt som beviljats pengar från Vetenskapsrådet har lagts till.
