Internationella valutafonden (IMF) för en politik som hindrar demokratisk utveckling och fattigdomsbekämpning. Studier har visat det förut, och nya studier visar på samma sak. De nya studierna kom samtidigt som IMF:s högsta instans, Board of Governors, höll sitt årliga möte i Washington.
I Action Aid Internationals (AAI) rapporter finner man att IMF:s politik mot inflation gör det omöjligt för de fattiga länderna att nå millenniemålen. Rick Bowden vid AAI påpekar att återkommande val inte betyder något när ett lands ekonomiska politik stakas ut bakom IMF:s låsta dörrar. Det har sagts förut. Det är heller inte någon nyhet att IMF:s kontroll över mottagarländernas makroekonomiska politik fungerar som en tvångströja för länder när de ska hantera sociala, ekonomiska och folkhälsomässiga problem.
Det har tidigare påpekats av bland andra Jeffrey Sachs, chef för FN:s millennieprojekt och författare till The End of Poverty. Hur kommer det sig då att det fortsätter på samma vis?
Vi vet att det redan har exploderat i flera ändar och vi vet att kunskap finns, även hos IMF. När det gäller motivationen är det, kanske, mer komplicerat. För att förstå bättre bör vi veta att IMF får sina pengar från medlemsländerna och att nästan alla världens länder är medlemmar, även Sverige. Som medlem kan man låna upp till hundra procent av sin kvot årligen.
Varje medlemslands kvot, det vill säga den summa som landet skall betala till IMF, är baserad på dess relativa del av den så kallade världsekonomin. Kvotens storlek avgör i sin tur hur många röster medlemslandet har i IMF:s högsta instans Board of Governors, med andra ord där besluten om lån fattas.
Exempel på antal röster respektive land har vid beslutsfattande: Kina, 2,94 procent av alla röster. Colombia, 0,37 procent av alla röster. Egypten, 0,45 procent av alla röster. Danmark, 0,77 procent av alla röster. Sverige, 1,11 procent av alla röster. Japan, 6,13 procent av alla röster. Frankrike, 4,95 procent av alla röster. Tyskland, 5,99 procent av alla röster, Indien, 1,92 procent av alla röster och USA, 17,08 procent av alla röster.
Av detta kanske vi inte kan dra slutsatsen om vilka som beslutar att el, vatten och gas skall privatiseras för att lånet man ansökt om skall gå igenom. Vi kanske inte heller kan dra slutsatser om vilka medlemsländer som är intresserade av att hindra demokratiprocessen och fattigdomsbekämpningen i vissa länder i världen. Men kanske kan vi se vilka som sätter dagordningen och vilka mekanismer som skall bekämpas för att en sådan struktur och en sådan egoistisk, kortsiktig politik inte skall bestå.