Dans ton cul, Macron! (Upp i röven, Macron) skriver en aktivist i en Whatsappgrupp för gigarbetare.

EU:s direktiv för att reglera gigekonomin har just antagits, och stämningen är så euforisk som den kan vara i ett textbaserat chattrum. Nu ska unionen göra det svårare för företag att smita från arbetsgivaransvar genom teknikbolagens patenterade metod: att klassificera arbetare som egenanställda.

För inte så länge sedan såg det ut som att förhandlingarna hade fallit samman, efter att under lång tid ha tröskats fram och tillbaka i EU-byråkratins långsamma kvarn. Trots stort stöd i parlamentet blockerades lagen av ett antal länder, under ledning av den Ubervänliga franska regeringen. Insatta röster talade om direktivet som ”dött”.

Men i dag fick gigförespråkarna en kalldusch: direktivet antas, om än i urvattnad form.

Bland dem som är mindre upprymda finns nog Sveriges tidigare statsminister Magdalena Andersson. Enligt henne bör gigekonomins problem lösas inom den svenska modellens ramar, genom förhandlingar mellan fack och arbetsgivare. Det senare upprepar hon flera gånger, när hon grillas av Anders Holmberg i SVT:s 30 minuter (7 mars).

Men precis när det börjar brännas vrider Holmberg ned temperaturen. Han missar att ställa den uppenbara följdfrågan: vilka arbetsgivare då? Gigekonomin bygger ju på att buden, chaufförerna och städarna inte erkänns som anställda. I stället har de tvingats in i ett surrealistisk förhållande, där de kategoriseras som egenföretagare och får fakturera för pizzautkörningarna.

Jag har själv varit där. Efter att ha varit anställd i flera år på ett undertextningsföretag flyttades jag och mina kollegor över till en ny arbetsgivare – som hyrde ut oss till vårt gamla jobb. Min nya ”chef”, en nyexad ekonom, kunde inte bry sig mindre om ifall vi jobbade med att texta filmer, frisera hundar eller köra ut fyllekäk på fredagskvällarna.

Socialdemokraternas mantra om den svenska modellen har i praktiken inneburit att makten över svenska arbetare fått ligga kvar hos teknikjättarna i Silicon Valley.

De svenska socialdemokraterna är en unik ros i den europeiska floran. De är unionens enda parti på vänsterkanten som kategoriskt under de senaste åren röstat nej till att reglera gigekonomin. Det var frustrerande att se medan mitt eget jobb förvandlades till ett lågbetalt konsultuppdrag.

Nu kan de falska egenanställningarna alltså vara historia. Direktivet som röstats igenom är visserligen relativt svagt, och ger stor autonomi åt medlemsländerna. Samtidigt kräver det att de ska agera för att stoppa felklassificeringen, genom att bevisbördan läggs på gigbolagen att motivera varför ”konsulter” ska köra ut pizza.

Magdalena Andersson säger sig inte vilja skicka viktiga beslut från Sverige till Bryssel. Det är en rimlig hållning, speciellt när högern nu ser ut att stärka sin makt efter sommarens val. Samtidigt har socialdemokraternas mantra om den svenska modellen har i praktiken inneburit att makten över svenska arbetare fått ligga kvar hos teknikjättarna i Silicon Valley. Säga vad man vill om EU, men Uber och Bolt är betydligt mer odemokratiska institutioner.

Genom direktivet öppnar sig ett gyllene tillfälle att föra tillbaka makten från både byråkraterna och teknikmiljardärerna. Det vet socialisterna i danska Enhetslistan, som redan börjat diskutera en ännu starkare nationell reglering av gigekonomin på nationell nivå än vad EU-direktivet förespråkar. Från den franska vänstern hörs liknande tongångar.

Fler kommer garanterat att följa i deras fotspår. För frågan är kraftfull: i Spanien lyckades arbetsmarknadsministern Yolanda Diaz bli en av landets mest populära politiker, bland annat genom att tvinga gigbolagen att lägga band på sig.

Kanske kan även de svenska socialdemokraterna till sist inse charmen i att lagstifta bort de falska egenanställningarna. Att facken nu får arbetsgivare att förhandla med försvagar ju inte den svenska modellen – tvärtom är det en förutsättning för att den över huvud taget ska fungera.