I förra veckan tog finansminister Anders Borg kommunpolitikerna i upptuktelse för att de varit ”för dåliga förhandlare” när de låtit ingångslönerna i offentlig sektor stiga till skadliga höjder. Kommunals ordförande upplyste om att avtalsenlig lägstalön idag ligger på 15 700 kronor och kryper från den
1 april precis över 16 000. Det är dessa löner som Borg vill pressa ned ytterligare.

Borg hänvisade bland annat till ”studier från Konjunkturinstitutet” som argument för att lägre löner skulle ge högre sysselsättning. Men dessa ”studier” är modeller där sambandet mellan ”höga trösklar” – alltså det skydd mot lönedumpning som kollektiva avtal skapar – och lägre sysselsättning är inbyggd i förutsättningarna. Åtgärdsförslag följer då med automatik: svagare fackföreningar, ökad lönespridning och sänkta ersättningar (”förstärkta incitament”) för dem som inte kan arbeta.
I verkligheten utanför nationalekonomins kyrka är det dock inte så att länder med låga ingångslöner uppvisar större sysselsättning generellt. Faktiskt är sysselsättningsgraden också bland den formellt lågutbildade arbetskraft som Borg och hans ekonomvänner säger sig ömma för, högre i Sverige än i de låga ingångslönernas förlovade land USA.
Detta känner Håkan Juholt (S) och hans nyutnämnde ekonomiskpolitiske talesman Tommy Waidelich säkert till. Men i den linjeartikel om den ekonomiska politiken som de publicerade ungefär samtidigt som Borgs utspel placerar de sig likväl i samma tankebur när det gäller jobbpolitiken.

Också hos S-duon är det arbetsmarknadens utbudssida som måste knådas. ”De arbetslösa behöver rustas för de lediga jobben”. Det är förvisso sant. Regeringen har grundligt saboterat resterna av den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Men i dagens situation kommer även den bästa ”rustning” av arbetslösa bara att ha marginell betydelse för arbetslöshetsnivån.
Den som är sjuk behöver vård. Den som vill pröva en ny yrkesbana behöver utbildning. Men framför allt behöver samhället investera där behoven är stora och uppenbara. Det kan inbegripa infrastrukturupprustning och långsiktig forskning och utveckling. Men viktigast är att fler måste anställas i den offentliga tjänstesektorn. En del av dem kommer att få sitt första jobb, en del komma från andra yrken, vissa från kort- och långtidsarbetslöshet. Centralt är att det är efterfrågan på arbete som behöver organiseras, så att arbetslösheten kan tryckas ned och arbetsvillkoren bli rimligare.

Allra mest oroväckande är att S-herrarnas adoptering av SNS-förslaget ”välfärdsjobb”. SNS vill att ”alla arbetsförmögna i utanförskapet” ska utföra ”arbetsuppgifter som är meningsfulla för samhället men som inte annars skulle ha blivit utförda”. Detta arbete ska inte ge marknadsmässig lön, utan ”ses som individens motprestation till samhället för uppburet stöd”. Det betyder att förslaget definitivt är ett steg tillbaka från de åtgärder som kallades ”plusjobb” och faktiskt kan vara värre än det förnedrade tvångsarbetsinstitut som nu går under namnet Fas 3.  

Alternativet är naturligtvis att jobb i välfärden ska utföras av människor som är kvalificerade och motiverade för det. Dessa jobb behöver bli fler. Välfärdstjänsterna måste förstärkas och utvidgas, inte ransoneras till en krympande ”kärna” omgiven av extrahjälp utan avtalsenlig lön. Ska det ordnas kan man inte spänna kärran framför hästen, och börja sin ekonomiska politik med en deklaration om att skatterna varken ska höjas eller sänkas.
Om socialdemokratin ska vara ett alternativ till dagens regering behöver partiet en politik för full sysselsättning, inte ännu en uttolkare av Den Sanna Läran.