Det är fredag, jag står vid ostdisken på Konsum. Expediten skär 2 cm och med en piruett svänger hon om, tar tag i plastfolien på väggen, drar ut och river av. Därefter ska getosten slås in i papper och med sin häftiga svung drar hon ut pappret från rullen och river av. Nu är min getost på 5×2 cm invirad i plastfolie som skulle räckt för en moped, samt i papper stort nog för en motorcykel.
Varuhusen och självbetjäningen har lett till att småbutikerna och lösvikten har försvunnit. Det mesta paketeras så att varorna blir lätta att transportera, stapla och streckkoda – lätta att lägga i korgen men svåra att stoppa i fickan.
Bredvid min kamin har jag en gammal kopparkittel med ved. Dit kastar jag de kartonger och paket som förbrukas i mitt enmanshushåll. En del säger att man inte ska bränna mjölkpaket, andra säger att man ska. Jag vet inte, men i bilens bagageutrymme står en back med tomglas, tre kassar med tidningar och annat papper, samt en kasse med plastförpackningar. Detta ska jag köra iväg med i eftermiddag.
Om jag köper en datormus så ligger den inbäddad i formgjuten plast, instoppad i en box som lätt skulle rymma tio möss. På jobbet har jag en skrivare som är gjord i ett stycke. När papper tuggas sönder kan jag inte komma åt flisan som bromsar upp utskriften. Skrivaren saknar skruvar och går inte att öppna utan slägga. När skrivaren är slut slänger man den och köper en ny, eller hur? Men vad gör man med frigoliten som skyddar den nya skrivaren? Är det jag som är knäpp – som blir knäpp – av att all emballering är så urbota knäpp? Med datorn skulle vi minska pappersförbrukningen sades det, men istället har förbrukningen ökat dramatiskt.
För några veckor sedan fick jag brev från Telia. Det innehöll två A4- blad. Det ena hade rubriken Ändringsbekräftelse, det andra Värdehandling. På Ändringsbekräftelsen står min adress samt ”Vi har på din begäran ändrat något av följande; lösenord, lagringsutrymme eller postmästare. Med vänlig hälsning, TeliaSonera Sverige AB”.
Och så datum, sidnummer och organisationsnummer. Sammantaget upptar denna information mindre än halva A4-arket.
På nästa papper, Värdehandlingen, står det ”Värdehandling” med fet stil. Sen inget mer. Nå. I just detta brev har det blivit en miss. Själva informationen har inte kommit med. Sånt händer.
Jag skickar brevet till Telia för att påpeka detta, och frågar samtidigt varför de skickar ut så mycket papper för så lite information. Telia ringer och säger: – Vi kan inte gå in och ändra på olika formulär beroende på vad det är som ska skickas ut. Jag frågar vem som är ansvarig för detta koncept. – Det är svårt att säga vem som är ansvarig. – Vem är Telias högsta chef? undrar jag. – Det finns många chefer, svarar kvinnan osäkert och lovar att hon ska framföra mina klagomål. – Tack jättebra. Men vem ska du framföra det till? – Min chef.
Aha. Det finns en chef. I alla fall den rakt ovanför. Okej, jag får ta mig uppåt, steg för steg. För svar vill jag ha och jag börjar att ringa… Var vänlig knappa in det riktnummer och det telefonnummer ärendet gäller…
Telia skickar ett nytt brev, med Ändringsbekräftelse och Värdehandling. Informationen finns med nu, men det gör ingen skillnad. Texten på vardera blad tar mindre plats än en halv A4.
I en bok om ett helt annat ämne förklaras ordet perversitet som välvilja förvandlad till ondska. Det är just vad förpackningshysterin är – pervers – ond. Emballerings- och pappersförbrukningen har löpt amok men det är jag som tar på mig skulden, och bär den. Människan måste känna sammanhang för att må bra. Kan hon inte påverka sin vardag drabbas hon av vanmakt. Den som drabbas vanmakt riskerar att bli sjuk, utbränd eller blir bara allmänt apatisk. Det säger i alla fall utbrändhetsexperterna. Hur ska jag delta i samhället och ändå behålla min moral, min ryggrad? Hur ska jag göra för att slippa köra slalom mellan det moderna samhällets alla avarter? Utan att tvingas att flytta till en hydda i skogen och leva på bär?
Lugn! Det finns en utväg, ett val, en möjlighet: man kan stänga av, förtränga, inte se, inte reagera på flödet som sköljer över oss… man kan välja att följa med… att bejaka … kommersialismen, tillväxten, utvecklingen… flyta med i den ström som obarmhärtigt leder oss mot vår undergång.
Nej. Jag vill inte. Så snart jag kan göra ett val, så tar jag ansvaret. Men. Mitt bidrag är en piss i Mississippi och i förtvivlan fortsätter jag att jaga den ansvarige på Telia.