Det har varit en intensiv vecka för arbetarrörelsens partier. I Stockholm slöt riktigt många upp i Vänsterpartiets första maj-tåg, i Malmö slogs rekord och i Uppsala var Vänsterpartiets tåg stadens största. Rent allmänt präglades tågen av försiktig optimism, de rödgröna har för tillfället egen majoritet i flera opinionsundersökningar samtidigt som Vänsterpartiet gått tillbaka kring nivåer på 2010 års val.

På första maj i Stockholm ger partiledaren också ett svagare intryck än vid exempelvis kongresstalet tidigare i år. Till skillnad från Lars Ohly är Jonas Sjöstedts främsta tillgång inte de eldfängda talen utan det förtroliga samtalet mellan två parter. Därför gör han sig oftast bättre i tv än sin företrädare, en inte oviktig styrka i dagens medieklimat. I Agenda i söndags var han i sitt rätta element och gav ett lugnt och redigt intryck när han svarade på frågor om ett eventuellt framtida rödgrönt samarbete.

Styrkan i Jonas Sjöstedts första första maj-tal var att det var troget det politiska projekt, med fokus på jobbpolitik, klimatfrågor och kritik av finanskapitalismen, som han oftast talar om. Han vill driva in de spikarna vid varje tillfälle han får chansen.
Svagheten var att han lätt blir torr, till exempel behöver klimatpolitiken kläs i betydligt mindre byråkratspråk för att väljarna ska kunna knyta an till den. Bäst är Sjöstedt när han arbetar med ett tydligt personligt patos, bjuder på sig själv och när lyssnaren får känslan att han vänder sig just till hen. Den känslan saknades lite på årets första maj. Vädret var dock fint, tåget var stort och publiken välvillig och entusiastisk.
För Socialdemokraterna lockade Stefan Löfven många till sitt första maj-tal i Göteborg. Där fortsatte han att lägga fokus på det som anses vara hans styrka, den så kallade jobbpolitiken. Han menar att den socialdemokratiska jobbpolitiken bygger på tre fundament: stabila offentliga finanser, för ökad efterfrågan på arbetskraft genom en starkare närings- och innovationspolitik och att göra det möjligt för människor att ta de jobb som finns, med utbildning och omställningsmöjligheter.

Stefan Löfven lär på just jobbfrågorna ha lätt att samarbeta med Vänsterpartiet i en eventuell framtida regering, de ligger ganska nära varandra i grundsynen. Värre är det med välfärdsfrågorna där S nya ledning visat sig vara anhängare av möjligheten att göra privata vinster av skattepengar.
Och diskussionen om regeringsfrågan 2014 vill inte riktigt lägga sig, trots att det ännu är långt till valet. Efter Socialdemokraternas besked att de gärna vill regera i minoritet har Vänsterpartiets förre ordförande Lars Ohly gått ut både i Expressen och SVT:s Agenda med tydliga åsikter om att Vänsterpartiet bör fälla en socialdemokratisk regering som inte tar in Vänsterpartiet i regeringen. Även om Jonas Sjöstedt har antytt något liknande i intervjuer tidigare ansåg Agendaredaktionen att Ohly var tydligare. Sjöstedt gav, ställd mot väggen av programledare Camilla Kvartoft, ett något vagare besked.

Det är svårt att se den pedagogiska poängen inför väljarna att ställa den före detta partiledaren mot den nya i Sveriges mest uppmärksammade politiska tv-program. Så som det blev vändes en  vinnarfråga, självständighet i valrörelsen och en tuff attityd till Socialdemokraterrna, till en  framtida möjlig oenighet. Vad som än låg bakom beslutet är det märkligt att Vänsterpartiet nu inte hellre vill framstå som eniga.