En väl utbyggd barnomsorg är en av de viktiga grundbultarna i det som vi kan kalla för det moderna, svenska välfärdsbygget. En offentligt subventionerad barnomsorg har varit förutsättningen för att kvinnor från alla samhällsklasser på riktigt har kunnat ta klivet ut i arbetslivet. Daghemmen var från början en stödfunktion riktad till ensamstående kvinnor för att minska deras beroende av fattighjälp. Tidigt har vi i förskoleverksamheten kombinerat två viktiga aspekter. Den ena är att möjliggöra för föräldrar i allmänhet, men kvinnor i synnerhet, att förvärvsarbeta. Den andra är den pedagogiska aspekten.
Det är bra och viktigt att förskolan vilar på två ben och den pedagogiska verksamheten är viktig för barnens fortsatta skolgång. Men ibland är det som att det andra benet, det som handlar om att möjliggöra för föräldrar att förvärvsarbeta, kommer i skymundan. För även om man som förälder vet att lagen säger att du har rätt att lämna din treåring till en annan förskola när den ordinarie är stängd, så försöker man pussla ihop det på bästa sätt för att slippa det. Man arbetar hemifrån de där två planeringsdagarna varje termin. Man går tidigare från jobbet en gång i månaden när förskolan stänger 15:45 för personalmöte och man vädjar till släktingars goda vilja att hjälpa till. Men om förskolan också är till för att möjliggöra för oss föräldrar att arbeta så är det ganska märkligt att vi fogar oss i det här. Det borde inte vara omöjligt att ta in vikarier för att möjliggöra både för personalen att ha möten och för oss föräldrar att sköta vårt jobb.
Det finns många exempel på bra förskolor och fantastisk personal. Tyvärr finns det också exempel på förskolor som inte är lika bra. Förskolan omgärdas ibland av en moralism, som går ut på att barnen egentligen borde vara hemma med sina föräldrar. Begränsningen i rätten till förskoleverksamhet för föräldralediga kan ses som ett exempel på detta. Resursbristen är också påtaglig på många håll och det är inte konstigt att minskade barngrupper i förskolorna är en viktig lokalpolitisk fråga i många kommuner.
Verksamheten i förskolan ska enligt skollagen utgå från en helhetssyn på barnet och barnets behov och utformas så att omsorg, utveckling och lärande bildar en helhet. Barn ska från och med ett års ålder erbjudas förskola i den omfattning det behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete eller studier. För barn till arbetslösa eller föräldralediga föräldrar garanterar bara lagen tre timmar förskola om dagen. Utifrån såväl ett pedagogiskt som ett barnperspektiv är det vansinnigt. Om förskolan är viktig för barns pedagogiska utveckling bör alla barn ha rätt till samma förskoleverksamhet. Många kommuner erbjuder generösare villkor, men långt ifrån alla.
Det är helt oacceptabelt att förvägra barn till arbetslösa att delta i förskolans verksamhet i samma utsträckning som deras kompisar vars föräldrar har ett arbete. Hur kan någon tro att uttråkade femåringar gynnar föräldrars möjlighet att söka jobb? Och hur kul är det att plötsligt bara få vara på förskolan tre timmar om dagen bara för att mamma och pappa har skaffat en bebis? Förskolan finns för att föräldrar ska kunna arbeta, men också för att vi idag har förstått att bra förskolor är en bra verksamhet för de allra flesta barn. Ta det på allvar!
