Under kriget har tågen fortsatt gå mellan Polen och Ukraina, lastade med såväl flyktingar som spannmål och militärt materiel. Tågpersonalen är oumbärlig för att transporterna ska rulla på, men möter en hård vardag.
Det skakar och gnisslar. Det är mitt i natten vid gränsen mellan Polen och Ukraina. Min tågvagn lyfts med jättelika domkrafter för att byta boggier, Ukraina har en annan spårvidd än Polen. Tidigt på morgonen rullar nattåget från Warszawa vidare mot Kyiv.
Min sovvagn är sliten, byggd på Sovjettiden precis som många andra ukrainska tåg. Men lakanen är rena och teet som jag får av tågvärden på morgonen är varmt.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Mest är det kvinnor och barn på tåget. Det var många tårfyllda ögon och oroliga ansikten när passagerarna vinkades av på perrongen i Warszawa. De ska tillbaka till skolstart, oro och nätter i skyddsrum när bomblarmet går.
Inga civila flyg går till eller inom Ukraina. Vägarna är dåliga. Hamnar är bombade eller blockerade. Tåget är Ukrainas livlina, kontaktlänken till omvärlden, flyktvägen för flyktingarna, och det är med tåg som soldaterna och vapnen når fronten. Över gränsen från Polen strömmar vapen, även svenska, med tungt lastade tåg. Åt andra hållet exporteras ukrainsk spannmål. Varenda dag sedan Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 har tågen rullat. Det har de anställda på det statliga ukrainska järnvägsbolaget Ukrzaliznytsia sett till.
Framme i Kyiv träffar jag Aleksandr Skyba (bilden), lokförare vid den ukrainska järnvägen. Vi ses nära Kyivs stora centrala järnvägsstation, där vi hör ljuden av tågen och utropen på stationen.
– Omedelbart när Ryssland invaderade så evakuerades järnvägens företagsledning till mer säkra delar av landet. Men vi som jobbar vid järnvägen stannade på våra arbeten, och mina arbetskamrater gjorde heroiska insatser för att hjälpa miljoner människor att lämna stridsområdena för säkrare delar av landet. Vi kunde jobba skift på upp till 38 timmar i sträck. En del av oss skadades i arbetet.
Aleksandr är aktiv i den fria fackföreningen för anställda inom järnvägen. Han visar mig bilder på sönderbombade tåg, lok med skotthål och på termometrar som visar 50 grader varmt i förarhytten på sommaren. Han berättar om de dramatiska första veckorna av kriget, då miljoner flyktingar evakuerades samtidigt som vapen och soldater snabbt forslades genom landet mot fronten.
– Tågvärdar som hjälper passagerare bodde på tågen 20 dagar i sträck. De fick mat av frivilliga och arbetade utan vila dag efter dag.
Ryssland har bombat stationer, spår och tåg. Skadorna repareras omedelbart, tågen måste fram. I Kramatorsk dog 63 civila och 150 skadades när järnvägsstationen klusterbombades. Fler än 300 av järnvägens 230 000 anställda har dött i kriget. Skadade soldater evakueras med särskilda sjukvårdståg. När en stad har befriats från de ryska ockupanterna repareras järnvägen direkt och tågen börjar rulla igen. Först kommer stridsvagnarna – sedan kommer tåget.
Aleksandr vet vad som väntar nära fronten:
– Tågen går ända till fronten i områden som Zaporizjza och Donetskregionen, där vi kan bli beskjutna av artilleri. Olika anställda reagerar olika vid beskjutning av tågen, en del blir stressade och rädda, men jag väljer att inte tänka på det.
När en stad har befriats från de ryska ockupanterna repareras järnvägen direkt och tågen börjar rulla igen.
Järnvägen har blivit en symbol för Ukrainas motståndsvilja. Utan tågen hade landet inte fungerat. Innan kriget kritiserades den statliga järnvägen ibland för att vara gammaldags och ineffektiv med för många anställda. Den kritiken har tystnat. De många anställda som kan laga spår och reparera lok och vagnar har visat sig vara ett trumfkort. Mitt under kriget har gamla nedlagda järnvägslinjer reparerats och öppnats till Polen och Moldavien.
– Under många år har vi fått höra snacket om hur det är mer effektivt med privatiseringar, men nu har vi en gemensamt ägd statlig järnväg som har bevisat att det klarar de svåraste uppgifter. De har använt den sortens påståenden för att motivera nedskärningar och uppsägningar. Men vi är inte fler anställda än andra järnvägsbolag sett till hur mycket vi transporterar, däremot har vi väldigt många välbetalda anställda i ledningen och dess administration, de är fler än 3 000 och gör mycket dubbelarbete.
Aleksandr och hans kollegor vet att deras insats är avgörande för att befria landet:
– Vi kan se på historien, det finns en parallell till andra världskriget då järnvägen spelade en oersättlig roll när industrier i Sovjetunionen evakuerades från krigszoner i västra Ryssland österut till Uralbergen. Hitlers generaler var förundrade över hur effektiv den sovjetiska järnvägen var när industrin flyttades och fortsatte sin produktion. I dag spelar järnvägen samma roll för Ukraina.
När det inte går att flyga måste även presidenter, ministrar och EU-kommissionärer ta tåget för att besöka Ukraina. Men för Aleksandr spelar det ingen roll vem han kör:
– Vi fortsätter arbeta som vanligt, trots alla brister och problem. Vi sköter vårt jobb oavsett om det pågår strider och oavsett om det är flyktingar, soldater eller presidenter som reser med tåget.
Via den fria fackföreningen arbetar han också för bättre arbetsvillkor och högre lön.
– Ett exempel är en lokförare i Zaporizjza som är nära fronten som bara har en lön på 300 till 400 dollar per månad. Min fru som arbetar på depån tjänar bara 150 dollar i månaden.
Arbetare vid järnvägen har haft bättre villkor och förmåner än många andra för att de har haft fungerande kollektivavtal. Men kollektivavtalen sades upp ensidigt av företagets ledning under kriget. Arbetare har förlorat löneförmåner och fått försämrade pensionsvillkor. I stället blev järnvägens direktör befordrad till ett arbete på ministeriet.
Tidigare kunde de strejka och protestera, men under kriget är det inte möjligt:
– Undantagslagar som har införts på grund av kriget innebär att strejker och fackliga protester inte är tillåtna.
Men även under kriget fortsätter det fackliga arbetet. Arbetarna vid järnvägen vet hur viktiga de är. Aleksandr ska iväg till sitt arbete som lokförare och vi tar avsked av varandra. Varje dag och natt rullar tågen genom Ukraina.
