Politisk stabilitet är ett begrepp som misskrediterats för att det används tanklöst. I Göran Perssons fall är det mest upprörande kanske att politisk stabilitet verkar ha ersatt alla idéer om att förändra samhället. Så är det inte för alla.
I fler och fler länder i tredje världen kommer regeringar med förödande kritik mot USA:s imperie-amibitioner till makten.
Men hur ser det ut med den ekonomiska politiken? Får sig nyliberalismen i hemländerna sig en törn samtidigt som den internationella scenens maktbalans ändras? I många fall har det inte börjat i den ändan och för vänstern kan det verka naturligt att genast komma med kritik om svek och förräderi.
Den 14 april är det val i Sydafrika. Där har ANC-regeringen hittills hållit sig långt inom IMF:s ramar som låntagare och genomfört nedskärningar och privatiseringar. Samtidigt har vänstern, kommunisterna och fackföreningsrörelsen, stått bakom helheten och försökt att driva på en mer expansiv ekonomisk politik ”inifrån”. Alliansen har angripits av både nya sociala rörelser och fackföreningsrörelsen Cosatus fotfolk. Regeringen har satt konsolidering av demokratin, en självständig utrikespolitik och stabilitet främst. Efter valet får vi se om det har varit en lyckad strategi. Mycket talar för det, ANC-regeringen lovar nu 100 miljarder kronor i offentliga investeringar och kanske är svångremspolitikens epok över nu i Sydafrika, ett av kontinentens rikaste länder.
I Venezuela har president Chavez haft en liknande tågordning; först koncentrerade sig regeringen på ny konstitution som gjorde upp med tvåpartisystemet och korruptionen. Därefter kom sociala reformer med bland annat en stor satsning på utbildning för de fattigaste och en ekonomisk politik med omfördelning. Där har regeringen utsatts för hård kritik från yttersta vänstern – Bandiera Roja (maoistisk bakgrund) har lierat sig med högern i försöken att störta regeringen.
Det kanske mest uppmärksammade exemplet är Brasilien, där regeringen Lula sedan valsegern i oktober 2002 kritiserats hårt av Arbetarpartiets vänsterflygel för att göra för lite. När finanskapitalet, med den ökände George Soros i spetsen, förde ut sex miljarder dollar ur landet på bara tre månader och spekulerade hårt mot den brasilianska valutan, realen, tog Lula-regeringen ett steg bakåt och följde till mångas förvåning IMF:s riktlinjer. Nu menar bedömare att Lula börjar röra sig från den nyliberala vägen in på större offentliga investeringar och en rättvisare politik. Hans möte med Argentinas president Kirchner den 16 mars i år, resulterade i kritiska skrivningar om IMF:s krav på neddragningar samtidigt som länderna i regionen behöver produktiva satsningar inom bland annat jordbruket. Tongångarna från PT-regeringen har också förändrats betydligt den senaste tiden och kanske är det nu dags för de löften om att ”först städa upp i huset och sedan satsa” som Lula gav när regeringen öppet slog in på IMF-vägen att infrias.
Gemensamt för dessa länder är också att mobiliseringen i fackföreningar och sociala rörelser fortgår och att dessa i många fall betraktar sig både som pådrivare och allierade till regeringen. De fungerar som blåslampa. Ett bra exempel på detta är MST, De jordlösa rörelse, som under sin kampanjmånad april lovar att genom ett antal ockupationer av obrukad jord göra ”Brasilien till ett helvete för regeringen” samtidigt som en av dess ledare, Edilson Barbosa, säger till IPS:
– Den nuvarande regeringen är en allierad, men vi kommer att fortsätta våra påtryckningar för att se till att den infriar sitt mål om att 400 000 familjer ska ha fått mark år 2006.

Flera av ländena med nya progressiva regeringar väljer alltså stabilitet först och ekonomiska reformer sedan. Med tanke på hur världen idag ser ut, med USA som ensam världsherre och det internationella kapitalets oerhörda makt, är det svårt att klandra dem. Mycket står på spel. När både yttersta vänstern och den vanliga högern går lös på deras insatser, finns det anledning att försvara dem och ge dem tid att genomföra sina program, dock inte glömma löften.
Allmänhetens förtroende kräver att så fort tillfälle ges måste de offentliga satsningarna komma. Annars kan gårdagens folkets hjältar snabbt tvingas bort och nya tillträda.